Och vinnaren är...

För en månad sedan utlyste jag någon slags tävling här på bloggen, och jag och Ada har sedan dess med gemensamma krafter tagit oss an era fokalpunktssvar. När vi inte har sovit eller ätit mellis har vi på heltid ritat cirkeldiagram och stapeldiagram, räknat decimaler och derivata, adderat och dividerat och vi tror oss nu ha listan över var dávamálläsaren strålar samman i sina mentala kartor. Såhär ser topografin ut:

• Trädens fokalpunkt.

Med mycket god marginal är segraren ek. Jag tyckte själv att den här var given, för om man ber någon rita ett träd, visst är det en ek man ritar. En sparbanksek. Den står stadigt rotad, gjuten i platina bredvid standardmetern och standardkilogrammet i Paris. Trädens träd.

Andra förslag: asp, björk, samt min bror Joakims heltokiga förslag: gran. Ett barrträd!

• Högtidernas fokalpunkt.

Möjligen var min brors nippriga förslag inspirerat av den här kategorin, för här var segern för julen förkrossande. Man kan undvika att fira påsk, glömma av midsommar (jag har gjort det en gång) och gå och lägga sig tidigt på nyår, men om man inte har något slags religiöst alibi kommer man inte undan julen. Högtidernas högtid!

Ett annat förslag: den på många sätt lika magiska midsommar.

• Städernas fokalpunkt.

Här har det blivit knivigare. Den stad man bor i eller omkring är ju för många också den som ligger närmast hjärtat och hjärnan, och folk har därför börjat gissa var den typiske dávamálläsaren kan tänkas bo. (Jag har statistik på det och råkar veta att det är i Stockholm med omnejd, om inte Lund räknas som en förort till Malmö.) Det hjälper nu inte, för de flesta har ändå tänkt bortom sådana kategorier för att hitta någon mer arketypisk städernas stad och Lasse Berghagen må sjunga vad han vill, men de flesta har hamnat i New York, världens huvudstad.

Andra förslag: Stockholm, Malmö, London.

• Artisternas fokalpunkt.

Även här har några försökt vara lite extra smarta och tänka i flera led, verkar det som. Någon har gissat på Radiohead, kanske för att jag råkar ha en fäbless för dem, (är förresten en grupp en artist?) och någon har tänkt på malmöprofiler och gissat Timbuk. Men de flesta har sökt efter artisternas artist. För något år sedan hade det möjligen blivit en hård kamp mellan kungen av rock och kungen av pop, men sedan den 25 juni är saken klar. Michael Jackson regerar (med hyfsad majoritet) från dödsriket.

Andra förslag: Elvis, U2, Timbuktu, Carola, Radiohead.

• Böckernas fokalpunkt.

På en prästbarnsblogg är det kanske ingen jätteöverraskning att det skulle bli en solklar seger för Böckernas bok - Bibeln.

Andra förslag: tegelstenen Brott och straff och den innovativa lösningen Kokboken.

• De svenska personernas fokalpunkt.

Jag hade ju hoppats att det skulle bli jag, men trots att svaren spretar rätt mycket så tyckte flest att den svenskaste av svennar är pappa Kungen, och det är väl svårt att inte hålla med.

Andra förslag: på samma linje har vi unga fröken Kronprinsessan. Mitt förslag var annars den alldeles väldigt svenska Astrid Lindgren och någon annan höll med. Göran Persson, Lasse Berghagen och Sven Wollter (!) fick också röster.

• Maträtternas fokalpunkt.

När det kommer till mat är vi uppenbarligen kvar i barndomen. Klar segrare var spagetti med köttfärssås. Maträtternas moder!

På delad andraplats: köttbullar och pizza. Era barnrumpor!

• Dryckens fokalpunkt.

Lika mellan öl och coca cola.

Delad andraplats till kaffe och min chansning: vatten. Det är en klar och välsmakande vätska. Ni kan ju prova den som ett alternativ någon gång, in emellan ölhävandet och colaklunkandet.

• Filmernas fokalpunkt.

Kanske tänkte ni som jag, att egentligen skulle man ju vilja säga Sagan om ringen, men det är ju tre filmer så då får man söka sig till någon annan påkostad storfilm, för de flesta av oss hamnade på Titanic. Filmernas film, tydligen.

Andra alternativ är nästan samtliga filmer jag övervägde: Ben Hur, Citizen Kane, Nyckeln till frihet, Pulp fiction, Sjunde inseglet, Gudfadern.

• De historiska personernas fokalpunkt.

Jämnt skägg mellan två gamla skägg. Jesus och Gustav Vasa. Jag tror jag vet vem av dem som har anledning att känna sig smickrad.

Andra förslag: Jesu antipod Hitler, Napoleon samt Columbus.

Bäst klarade sig förövrigt min bror Markus, som bara missade en fokalpunkt. Grattis! Men vad lär vi oss nu av allt detta?

En tiondels tanke om tid

Jag har en teori. Så här går den: Nio tiondelar av tiden händer inget. Tycker ni att det är en bra teori? Jag tänkte bevisa min teori med hjälp av världshistorien och några grova generaliseringar. Det har funnits kusligt mycket tid. Sedan jorden uppkom har det i runda slängar gått fem miljarder (5 000 000 000) år. Om min teori är riktig så har det varit en inte bara lång utan rätt ointressant tid i nio tiondelar, fram till för femhundra miljoner (500 000 000) år sedan. Vän av ordning kanske invänder att jag då missar livets uppkomst (som man tror skedde för 3,8 miljarder år sedan) vilket ju var en rätt ball tilldragelse. Pytt, säger jag. Visst guppade det runt lite encelliga varelser i världshavet men det är inte direkt något liv du skulle pröjsa för att se i en djurpark, eller hur?

Men för en halv miljard år sedan sa den kambriska explosionen plötsligt smack! (eller något däråt, ingen var ju där och lyssnade) och vi fick massor av växter, kvastfeningar och annat skoj. Sedan rullar evolutionen vidare så där tråkigt och långsamt igen nio tiondelar av tiden, tills det plötsligt sa smack! igen för sisådär 50 miljoner (50 000 000) år sedan, då en komet i ett slag utplånade dinosarna och de små lurviga däggdjuren tog över jorden. Däggdjurens tid har jag inte så mycket att säga om förrän för 5 miljoner (5 000 000) år sedan, då schimpansernas förfader och vår anmoder tog ut skilsmässa Mänskans stapplande väg från djurvälden är också den till nio tiondelar en rätt tröttande historia av förkrympta, lurviga arter som kommer och går, fram till för sisådär en halv miljon (500 000) år sedan då Homo erectus lyckas hantera eld, ge sig ut på äventyr runt om i världen och annat, samtidigt som de första Homo sapiens ser dagens ljus. Världshistorien har fått se sina första djur som det vore ohumant att behandla som djur.

Samtidigt är det ju lögn att påstå att de här mänskorna hade något direkt högt socialt kapital. I nio tiondelar av tiden är det mest knacka sten, tända eld, äta lunch. Men för femti tusen (50 000) år sedan sker något som kallats The Great Leap Forward och vi börjar måla grottor och annat finkulturellt, samt sprider ut oss över världen. Ändå är ju det här i nio tiondelar rena stenåldern. Men runt 3000 f.Kr. (för 5000 år sedan) får vi tack vare de nya bönderna äntligen högkulturer, med storstäder i Memfis och Ur, rikedomar, arméer, överstepräster, kungar, slaveri, skrift och sånt, och våra historieböcker kan äntligen ta sin början. Men, handen på hjärtat, är inte historieböckerna en ändlös radda krig, kungalängder och kejsare och intet nytt under solen. Jo. Till nio tiondelar. Men runt 1500 (för 500 år sedan) upptäcker Columbus Amerika, Copernikus upptäcker vetenskapen, Gutenberg upptäcker tryckeriet och familjen Medici upptäcker kapitalismen, och plötsligt är alla ingredienser för den moderna världen på plats. Men det tar förstår nio tiondelar av tiden att få ingredienserna till en god soppa, för det är ju först runt 1950 (för 50 år sedan) som vi känner oss som hemma, med välfärdsstat, tevemys, tonårsidoler och farmor på långvården.

Jag ska vara ärlig med er. Min teori har två krux som jag ännu inte löst, två barnsjukdomar. Det första är att jag ännu inte grunnat ut vad för magnifikt som hände 2004 (för 5 år sedan) och varför inget hänt sedan dess förrän i slutet av mars (för 0,5 år sedan), och inte heller vad som hände den sista augusti (för 0,05 år sedan), i förrgår (för 0,005 år sedan) eller i förmiddags (för 0,0005 år sedan). Mitt andra problem är att tiden går och att 0,00005 år sedan är en annan tidpunkt nu än nu. Men jag är övertygad om att vi kan lösa de här små problemen tillsammans, och när det väl är gjort hyser jag inte tiondelen av ett tvivel att Nobelpriset i historia är vårt.

*

Jag har fått in ett gäng fokalpunkter. Tackar! Om några dagar tänkte jag titta över resultatet och är det så att du vill vara med i detta tidernas största psykologiska experiment så kan du fortfarande skicka in dina punkter. Eller också låter du bli, förstås.

Fokalpunktsleken

Jag och min vän Daniel hade ett tag en fix idé om att avtala saker via så få och knapphändiga sms som möjligt. En skrev till exempel "öl" och den andre fick räkna ut att det troligen var en förfrågan om att dricka öl ikväll, runt sju, på det stället vi senast drack öl på. Bristen på information om var och när vi skulle göra vad var information i sig. Inom spelteori kallas det här för fokalpunkter, de punkter där folk i brist på kommunikation strålar samman. Standardförklaringen brukar vara två vänner som ska ses, där mobilsamtalet bryts precis när en sagt "Vi ses vid...". Nu måste man räkna ut vart den andre tror att man tror att den andre tror att man går, en plats som sticker ut och verkar vara en naturlig träffpunkt - områdets fokalpunkt. I Göteborg kommer de troligen (om de inte brukar mötas någon annanstans) att träffas vid Kopparmärra, i Malmö vid Arbetarsvampen och i Stockholm på Plattan, väl.

Nu tänkte jag att vi skulle leka en lek (som jag inte själv kommit på, utan snott från Bergh). Leken går ut på att hitta fokalpunkter inom en kategori. Jag har lekt den några gånger med min överseende fru. Jag säger: "Fokalpunkt - bil", vi får lite betänketid för att fundera ut vilken bil den andre troligen tänker på och sen säger vi "Ett, två, tre... Volvo." Men jag tror leken blir mycket roligare om vi är fler. Därför tänkte jag rada upp några kategorier vi gemensamt ska hitta fokalpunkter på, några tror jag är rätt lätta, andra svåra. Håll till godo:

1. Träd
2. Högtid
3. Stad
4. Artist
5. Bok
6. Svensk person
7. Maträtt
8. Dryck
9. Film
10. Historisk person

Er uppgift är alltså nu att för varje kategori fundera ut vad de flesta kommer svara. Vilket träd anser Dávamáls läsare vara trädens fokalpunkt, osv.? Om ni tycker det här verkar roligt mejlar ni era svar till mig på david.vastskar [snabel-a] gmail.com, så sammanställer jag resultatet och publicerar här om någon vecka. (Grejen sabbas förstås om ni skriver svaren i kommentarsfältet.) Mina lösningar finns redan nedklottrade på en liten lapp. Ju fler svar, desto roligare blir det. Heja heja!

Simsalabim!

Ada börjar förstå ordens kraft. Säger hon "docka" så brukar den hux flux ligga i hennes famn snart och säger hon "ko-a" skojar pappa. Det här är nu inte trolleri utan mer att kejserinnans fader vill vara sin dotter till lags. Trolleri är ju att något sker genom att någon säger något, som när Gud Fader i begynnelsen sa "Varde ljus" och det vart tänt. Folk är dåliga på trolleri idag. En av få trollkonstnärer som fortfarande finns kvar är vigselförrätaren som med trollformeln "Jag förklarar er nu för äkta makar" ändrar folks civilstånd. Förr i tiden var det dock tjuvtjockt med trolleritrix och många av de magiska ramsor som idag används på barnkalas togs på blodigt allvar och troddes bland annat kunna bota sjukdom.

Hokus pokus, sa de medeltida prästerna och nattvardens bröd och vin förvandlades enligt transsubstantitionsläran vips till kött och blod. Eller ja, ska man vara nogaräknad sa de Hoc est enim corpus meum - "detta är min kropp", men kyrkobesökarna var ju inte så slängda i latin. På bönders vis tänkte de i alla fall att så kraftfulla ord nog kan komma väl till pass även på annat håll. Tillägget filiokus är ett fragment från trosbekännelsen som visserligen inte var magisk på något sätt, men väl kraftfull nog att splittra kyrkan. Abrakadabra är ännu mycket äldre och mumlades fram av magiker redan under antiken. Troligtvis kommer det från arameiskans avra kehdabra som betyder just "jag skapar medan jag talar".

Vi kan dra på munnen åt att någon trott hokuspokus skulle kunna bota sjukdom, men faktum är att de allra flesta fortfarande har lite magiskt tänkande i sig, hur rationella vi än känner oss. Tror du mig inte? Testa att skriva ner namnet på någon du tycker om följt av "...kommer dö inatt". Inget man gör i en handvänding, eller hur? Det är ju också det här magiska tänkandet som låg bakom de första svordomarna. Ett fiffigt sätt att bevisa att man talade sanning var att svära att en gud skulle straffa en om man ljög. Den judiska guden Jahve tyckte att det här var ett ofog och lät det andra budet vara "Missbruka inte Herren din Guds namn". (Egentligen är det här det tredje budet. Kyrkan, som tyckte om tavlor på Jesus, plockade nämligen bort bildförbudet och låtsades att "du ska inte ha begärelse till din nästas hus" var ett helt annat bud än "du ska inte ha begärelse till din nästas åsna" för att komma upp i tio.) På grund av budet höll judarna gudsnamnet så heligt att det nästan glömdes bort, men det går ju trender i allt, även svordomar, så nuförtiden kan till och med en from pastor undslippa sig ett "herregud".

Svenskans vanligaste svordomar rör sig ju mest kring djävlar och demoner och har väl snarare rötterna i ett annat magiskt tänkande, nämligen förbannelserna. Med ett "dra åt helvete" hoppades man kunna påverka någons slutstation. Det är ju lite besynnerligt att världens mest sekulariserade folk slänger sig med ockulta ramsor när de är arga, men svordomar är uppenbarligen mycket konservativa. Ett bevis: våra svordomar bär inte bara spår av forna tiders religion utan till och med forna tiders uttal. De flesta uttalar inte "fan" så att det rimmar på Jan Banan, utan med ett långt öppet a-ljud som sedan länge försvunnit i svenskan (men överlevt i finlandssvenskan). Som en gammal fornlämning står det kvar i "fan", "fasen" och i somligas uttal av "satan". (Dessutom använder sig en del urgöteborgare det i "e du helt gaaalen. Varför vet jag inte.) Helt oföränderligt är dock inte svärjandet. Anglosaxerna har nästan helt tappat respekten för förbannelsesvordomarna och kan, likt pastorn i förra stycket, slänga ur sig ett "Hell, yeah" utan att folk hissar ögonbrynen så högt. Det tunga artilleriet är ju numer istället the f-word. Men även här finns något konservativt. Försök göra en satsanalys på de vanligaste användningarna av ordet. Vem är det som gör vad mot vem i Fuck you? Och på vilket sätt är dörren inbegripen i ett knulleri i uttrycket Close the fucking door? Det låter sig inte göras. Anledningen är att uttrycken är en rest från en svunnen tid, när förbannelser var riktiga grejer och ett Damn you fick folk att reagera, en tid när man rentav kunde tala om the damned door, men när ord tappar sin sälta får man ersätta dem med andra som folk reagerar på, även om grammatiken blir lidande.

Okvädesorden förändras dock betydligt snabbare, i takt med att man stöter på nya minoriteter man inte vill vara en del av. När man lade ner obs-klasserna på 90-talet slutade skolbarnen också kalla varandra obso. Istället var folk cp, sen hade de damp och nuförtiden kan kidsen kalla varandra sär. En del elever har väldigt roligt åt att en särskrivning är en sär skrivning. I framtiden kommer kanske småglina ropa "Är du bipolär, eller?" efter varandra. Men inte Ada, förstås. Då kommer jag tvätta hennes mun med tvål. Själv kanske jag borde handsprita händerna nu, för Gud vet vad jag annars drabbas av efter så här mycket fulheter och obsceniteter.

Den brandgula revolutionen

Har du hört talas om den aurantia revolutionen? Antagligen inte, för det är en gammal fin 1500-talsstavning av orange som tyvärr aldrig slog rot, och nu står vi här utan någon rimlig stavning av orange i bestämd form. Vettigast och vanligast är väl orangea, men det är ju inte vackert och ett oranget kuvert är dessutom svårläst. Mer lättläst men fonologiskt nipprigt är väl oranga, som ändå är betydligt bättre än den vederstyggliga oförändrade form som bl.a. DN envisas med: den orange revolutionen. Buäh! En gång i tiden var jag tillräckligt anarkistisk för att utropa den oransja revolutionen men idealism falnar som bekant med tiden.

Idealism eller inte, orange är politiskt smart. Det är en signalfärg som lyser och bryter av (vi klär ju förskolebarn och Gitmofångar i oranget för att se dem om de springer bort), men den har inte samma tunga politiska bagage som rött och blått. Det här vet inte bara Jusjtjenko, som startade den svårstavade revolutionen i Ukraina, utan har också utnyttjats av den opolitiska politiska organisationen Amnesty, det blocköverskridande Junilistan, Alliansen som under de nya Moderaterna vill betona pragmatism och tona ner högerretoriken, samt de inte fullt lika pragmatiska Nationaldemokraterna, som trots att de på den politiska skalan står ett par steg till höger om Djingis Khan ogärna vill kalla sig höger eller vänster och nu lanserar sig med hjortronet som symbol.

Men den första orangea revolutionen skedde för nästan 500 år sen, då den brandgula brandfacklan satte världen i brand och färgade av sig på den irländska flaggan, Marco van Bastens landskampsdräkt och morötterna du äter. Allt berodde på en 1500-talssnubbe vid namn Vilhelm. Vilhelm var tysk men genom tidens skumma feodala logik kom han som 11-åring att ärva en massa land i Nederländerna. Han hamnade så småningom i den holländska riksdagen där han började störa sig på att landet genom tidens skumma feodala logik styrdes av den spanska grenen av ätten Habsburg. Det här var religionstridernas tid och holländarna var överlag kalvinister, medan Habsburg var spritt språngande katolska, och dessutom usla regenter samt så inavlade att degenereringen går att följa steg för steg på släkttavlorna. (Så här såg den siste spanske Habsburgaren ut.) Ville startade ett uppror, och efter ett 80 år långt krig, fyndigt kallat 80-årskriget, var Nederländerna självständigt och Vilhelm nationalhjälte.

Så vad har det här med färgen orange att göra? Jo, Vilhelm kallades prins av Oranien, eftersom han samtidigt med de nederländska besittningarna ärvde den rätt obetydliga franska staden Orange. Stadens namn har troligen varken med apelsiner eller färger att göra. Från början hette den Arausio, från en keltisk vattengud, men på något vänster blev det förvanskat till Orange. (Franskans och engelskans ord för frukten, som vi förstås fått färgnamnet från, är ett lån av sanskritens narangah, men har blandats ihop med det latinska ordet för guld, aurum. Vårt ord för apelsin är just holländskt och betyder äpple från Kina.) Hur som helst. Namnlikheten gjorde att oranget blev Vilhelms och Hollands färger (men förr var det svårt att bevara det gula pigmentet i oranget så det översta fältet i Hollands flagga rodnade med tiden) och det gav också namn till en massa holländska kolonier runt om i världen, exempelvis Oranjefristaten i Sydafrika. Hårdföra protestanter på Irland, Orangemen, gillar Vilhelms sonsonson Vilhelm III, som var kung i England samt förstås prins av Oranien (trots att fransmännen då redan hade lagt beslag på staden) men den irländska flaggan låter fredens vita färg sammanlänka de gröna katolikerna med de orangea protestanterna.

Morötterna då? Jo, fram till 1500-talet stoltserade morötter i en vacker färgskala mellan rött och vitt, men många morotsforskare betvivlar tydligen att det fanns orangea rötter vid den här tiden. Men de holländska bönderna började under 1600-talet patriotiskt försöka kultivera fram orangea rötter som en hyllning till sin landsfader, och det var de här morötterna som spreds över västvärlden. Så nästa gång du känner råkosten växa i munnen, blunda och tänk på Holland.

Naturligtvis, del 2

I mitt förra inlägg, ärade davamalläsare, skrev jag om hur ordet "naturlig" har två problem: att det kan ha en massa helt olika betydelser, men ändå sällan definieras, och att det utan argumentation framhålls som positivt. Jag utlovade också nån slags amatörteori om hur det kan komma sig att vi så lätt faller för ordet och att det har något moraliskt, nästan religiöst över sig, och den tänkte jag leverera strax, men först tänker jag ta en liten omväg på några hundra tusen år.

Jag är, som trogna läsare kanske har märkt, mer än vettigt intresserad av stenåldern. Många som delar detta intresse med mig kastar gärna fram stenåldern som en slags naturlighetens guldålder som vi borde återvända till. Poängen är att stenåldern är lååång, och att det är för förhållandena under denna tid våra gener är skapade. Paradexemplet är mat. Det käk våra kroppar är framevolutionerade för under hundratusentals år är kött, fisk, frukt och rötter, men när människan alldeles nyss, för så där tiotusen år sedan, började odla müsli och dricka mjölk hann inte våra kroppar med. Fläskberget växer för att vi knarkar kolhydrater istället för att äta vår naturliga stenålderskost.

Jag tror att det finns en poäng här, men att den ofta överdrivs. I goda tider verkar livet som stenåldersmänniska varit ganska behagligt men det kan vara värt att påminna om att medellivslängden för Fred Flinta troligen var sådär 35 år, samt att vi har massa bevis för kannibalism bland våra stenåldersförfäder. Jag lever hellre nu. Ett andra problem för naturlighetssökarna är att stenåldern inte är den förkulturella tid man gärna vill åt. De jägarsamlarsamhällen som finns kvar idag skiljer sig alla åt kulturellt, och så var det förstås för hundra tusen år sedan också. Det finns ingen mänsklig natur frikopplad från kultur eftersom människan är en kulturell varelse som ständigt lär sig och förändras. Vi människor är ju inte ens ensamma om att ha inlärda beteenden, det vi brukar kalla kultur. Att det är lättare att dressera flockdjur än påskliljor beror på att flockdjuren är genetiskt programmerad att lära sig saker i sin naturliga miljö. Schimpanser i olika geografiska områden har till exempel kulturella skillnader i hur de hanterar verktyg.

Kultur är alltså inte något specifikt mänskligt utan har varit en del av oss långt innan vi blev människor (och därtill har den som vi tidigare konstaterat påverkat vår evolution). Men vi råkar vara den art som mest utnyttjat potentialen med inlärt beteende, och därför är kulturen en oskiljaktig del av människans natur. Att det är intressantare att läsa om människans världshistoria än påskliljans är ett bevis för att människan inte är genetiskt detaljstyrd. Våra idéer, ideal, språk, könsroller, statussymboler och beteenden förändras hela tiden eftersom de är sociala konstruktioner. Men de är inte bara konstruktioner och de kan inte konstrueras riktigt hur som helst. Våra matvanor kanske förändras men självklart kommer det aldrigt dyka upp ett samhälle där man inte äter mat, för att äta är en biologisk nödvändighet. Kanske skulle det här kunna vara ett test för att ta reda på vad som är människans natur? Finns ett beteende i alla kända mänskliga samhällen är det inte på grund av en slump utan måste rimligen ha sin förklaring i något medfött. Och tänk, forskarna har skrapat ihop en lista över just sådana beteenden och kallar den de mänskliga universalierna. Läs den! Förutom lågoddsare som musik och dödsriter hittar man överraskningar som ormskräck (som kanske kan vara en delförklaring till drakmyterna) och att suga på sår.

Men det är inte så enkelt som att det här är en lista över vår natur. Det är en lista över saker som har sin grund i vår natur, vilket är en annan sak. Ett exempel: det biologiska faktum att män överlag är starkare än kvinnor (även om många kvinnor är starkare än många män, exempelvis mig), och kvinnor överlag föder och ammar fler barn än män har, tror jag, haft enorm påverkan på våra könsroller. Det har exempelvis lett till att män varit ute och jagat, kvinnor tagit hand om barnen. Men i ett lönearbetande samhälle där fysisk styrka inte är en fördel för att sätta mat på bordet och där ens pension bygger på arbetade timmar är det mycket smartare för både män, kvinnor och barn att arbetsfördelningen blir jämnare. Att jag och många med mig är pappalediga beror varken på att folk går emot sin natur eller att naturen förändrats. Generna är de samma, men miljön de spelar ut i är en annan.

Hur som. På listan över universalier hittar vi tron på religion. Som ateist är jag väl visserligen ett levande exempel på att även de gener som ligger bakom det religiösa kan spela ut på ett annat sätt i en annan tid, men det är inte det jag fikar efter nu. Istället vill jag göra en poäng av att jägarsamlarreligionerna är naturreligioner. I hundratusentals år har vi människor alltså dyrkat naturen, försökt hålla sig väl med den och besvärja den, och grubblat över paradoxen att vi på ett sätt verkar vara en del av naturen men på ett sätt inte. Det här tänkandet dyker förstås inte upp i alla mänskliga samhällen som slumpmässig social konstruktion utan måste ha sin grund i något medfött i oss, och det här medfödda finns i så fall kvar. Och det aktualiseras i tider när paradoxen över hur vi förhåller oss till naturen växer. Vi blir allt mer alienerade från naturen. Vi jagar inte vår egen mat, odlar den inte ens själva, utan köper den inplastad med hjälp av ett kort som vår chef fyllt på med en lagom mängd ettor och nollor efter att vi utfört en syssla som inte alls känns som en del av vår matinsamling. Och när vi då får höra att den inplastade skinkan är en produkt av en industriell process som involverar en cementblandare känner vi att vi passerat en gräns av närmast moralisk art. Det är nedlagt i oss att kunna skilja på mat och sak, och vill inte ha den gränsen uppluckrad, tack så mycket. Därtill verkar ju Naturen slå tillbaka. Människan har visserligen ställt till med elände i ekosystemen förut - redan under stenåldern hade vi till exempel ihjäl stora delar av Amerikas och Australiens djurliv - men det sätt vi påverkar naturen sedan hundra år tillbaka är fullständigt oöverträffat, och det går allt fortare. Djurarter utrotas, havsbottnar dör, temperaturen höjs. Att vi börjar känna att vi begår närmast moraliska fel som biter den hand som föder oss är inget märkligt. Det är naturligt.

Naturligtvis, del 1

Om ni läst Den hemlige kocken vet ni att storsäljande skinka tillverkas så att grovhackat grisbenskött slungas sönder i en enorm cementblandare och knådas samman med konserveringsmedel, låtsasröksmak, vatten, socker, och lite annat smått och gott. För att få massan att se ut som ett köttstycke trycks den ut i formar och kokas för att till sist omgärdas av en fettrand. Det här känns inte bra, eller hur. Inte nödvändigtvis för att processen skulle göra skinkan onyttig eller äcklig, det som väl rent rationellt borde vara det enda intressanta, utan mest för att det inte alls känns naturligt. Och vi känner mycket starkt att det onaturliga är inte nåt bra.

Ordet "natur" är ju rätt luddigt. Den klart bästa definitionen ger uppslagsverket Susning men jag ska våga mig på en egen redogörelse. Vår första association är väl att tänka på naturen som allt levande - även om det ibland är synonymt med "landskap" och även inbegriper berg och annat dött bråte - men kanske mest är naturen den del av biosfären som människor inte påverkat för mycket. Man är väl inte direkt i naturen om man går i en park, och definitivt inte om man promenerar runt i ett växthus som driver upp genmodifierade tomater. Natur är ju nämligen också motsatsen till mänsklig kultur, och till det artificiella

Men ordet kan ju också syfta på någon sorts inre kraft som bestämmer hur något är eller beter sig - som i "det ligger i sakens natur". Detta är rentav ordets ursprungliga betydelse. Vi har fått det av latinets natura, "medfödd", som i sin tur är en översättning av grekiskans physis. Redan de gamla skäggen tvistade nämligen om varför växter och varelser var som de var och blev som de blev. Aristotelses menade att physis var någon sorts ändamålsenlig idé som fanns nedlagt i allt föränderligt och bestämde hur det skulle bli, för de kristna låg det nära till hands att omtolka kraften till Guds plan med sin skapelse, och senare i en mer sekulariserad värld har naturkraften exempelvis kunnat vara Newtons fysik, Freuds drifter, Darwins evolution, Mendels arvslära eller Lovelocks Gaiahypotes.

Ordet "naturligt" har därför två uppenbara problem. För det första kan man mena en hel rad saker med det. Att det förekommer i naturen, inte är tillverkat av människohand, att det inte är tillkrånglat, att det är i enlighet med Guds tanke, att det ligger i generna eller är i samklang med någon annan process man tänker sig styr tillvaron. Och ofta är det oklart kanske till och med för den som använder ordet vilken eller vilka betydelser som avses. Måste naturlig mat vara rå, odlad bland urinblåsor, eller får den inte vara odlad alls? Det andra problemet är ordets värdeladdning. Ibland ser vi visserligen kulturen som en tunn skyddande fernissa som håller våra djuriska drifter i schack, men nästan alltid är det underförstått att det naturliga är någonting positivt, trots att det förstås inte finns något som säger att något är bra bara för att det är resultatet av någon naturlig process.

Att påtala det här är väl att slå in öppna dörrar, vilket jag antyder i rubriken till det här inlägget. Vi köper inte den gamle nydemokraten John Bouvins argument mot bistånd - att det skulle vara naturligt att de afrikanska barnen dog av lejon och sjukdomar. Men det räcker att googla ordet "naturlig" för att se att vi ändå inte kan värja oss. Vi lockas uppenbarligen av tanken på sådant som naturliga förlossningar (dvs. utan lindring av den djävulusiska smärtan) och naturläkemedel (dvs. utan empiriskt bevisade effekter) men känner oss illa till mods av konstiga e-nummer, även om det inte finns några bevis för att de skulle vara skadliga. Min poäng här är förstås inte att raljera över allt som kallas naturligt eller ekologiskt, ofta finns det goda rationella skäl för de här alternativen, men det är uppenbart att det inte bara är förnuftsskäl som gör att vi gillar dem. Ordet "naturlig" triggar något i oss. Och hur rationella vi än anser oss vara finns det nog få som inte reagerar på den där skinkhistorien. Jag kommer i nästa inlägg skriva om vad jag tror kan vara en, vad ska vi kalla det, naturlig förklaring till att vi funkar så här.

*

Ps. Det kan vara värt att påminna om att det icke-rationella, naturliga synsättet var grunden för mycket moral för inte så länge sedan. Allt som var i enlighet med de naturliga hierarkierna, tillvarons ändamålsenlighet och Guds tanke var bra, det andra var naturvidrigt. Jag skrev min c-uppsats i historia om hur man kan se värdeförändringen från det här moralsystemet till ett sekulär-rationellt i hur homofrågor har diskuterats i riksdagen. Om man köper Bibeln rakt av är det tydligt att sex har en enda ändamålsenlig idé, att alstra barn, och därför är homosexualitet fel och onaturligt (trots att det är naturligt i en massa andra bemärkelser, exmpelvis vanligt i naturen, knappast inlärt, och troligen har evolutionära poänger). Fram till 1944 var till och med homosexualitet olagligt, med rubriceringen "brott mot naturen" vilket alltså inte hade med växthusgaser att göra. Men under andra halvan av 1900-talet förlorade det här synsättet mark allt fortare, och det blev svårare och svårare att anföra naturlighet som argument. När partnerskapslagen skulle röstas igenom för femton år sedan var motargumenten som hördes mest bara svepskäl om juridiska teknikaliteter. Vår gamle vän John Bouvin var dock undantaget. Han försökte i riksdagens talarstol bevisa inte bara att homosexualitet var onaturligt utan en fysikalisk omöjlighet. Med hjälp av kroppsspråk.

Vad jag skulle ha bloggat om den här semestern

Som mina trognaste läsare kanske noterat har jag haft semester i ett par veckor, närmare bestämt hos mina svärföräldrar i Onsala - ett stackars skepparsamhälle vars gubbar och gummor fått se en befolkningsexplosion på runt tusen procent sen de rika knösarna på 70-talet kom på att det var ett bra ställe att placera sina panoramafönster med tillhörande jättevillor. Hur som. Nu är semestern slut och ledigheten börjar igen. Ingen rast och ingen ro. Men hade jag bloggat de senaste veckorna skulle jag kanske skrivit om några av dessa saker:

• Det verkar finnas en direkt koppling mellan hur högt man knyter sin tröja och var i samhällstrappan man befinner sig. På Hemköp i Onsala vilar golftröjorna fjäderlätt på de rika knösarnas axlar. Hos somliga verkar de nästan levitera upp mot de vita fåror sjöbrisgrimasen ristat i deras seglarbruna anleten. Jag, som ängsligt slutar använda buljongtärning för att Lisa Förare Winbladh säger att det är bättre med torkad shitake, knyter min tröja i medelhöjd.
• Att det heter "svärföräldrar" beror varken på vad somliga vill mumla när de träffar dem, eller på att man fått dem på halsen genom att svära äktenskapens ed, vilket kanske de flesta tror. På fornsvenska hette svärfar och svärmor svaer respektive svaera, och orden går hela vägen tillbaka till gammal protoindoeuropeiska, *suekru- enligt Hellquists etymologiska, men skulle du träffa på en protoindoeuropé bör du nog kolla med den senaste forskningen vilken vokalisering de rekommenderar innan du hamnar i samspråk. Ordet är i vilket fall det samma som vi har i "sin" och "sig" och betyder alltså något i stil med "den som har kommit att tillhöra min släkt". För övrigt vill jag gärna slå ett slag för det fantastiska adjektivet "besvågrad". Använd det.
• Jag har sett lite film under min semester och som vanligt har jag betygsatt dem på Filmtipset som sedan berättar för mig vad jag ska tycka om filmer jag inte har sett. Så här ser stapeldiagrammet över mina betygsatta filmer ut i nuläget:Hur kan det komma sig att de fördelas i en närmast perfekt klockkurva? Borde man inte se betydligt fler bra än dåliga filmer? (Vid en närmare analys är nästan alla ettor och tvåor filmer jag sett på teve, medan jag sett fyrorna och femmorna på bio eller video.) Är jag representativ? Eller tenderar alla att automatiskt fördela betyg enligt en normalfördelningskurva?
• Trots att Ada gjort stora språkliga framsteg den senaste tiden kommer det dröja ett år eller så innan hon får samma språkliga förståelse som en bonobo (the apa formerly known as dvärgschimpans, och den art vi är närmast besvågrade med). Man kan lära bonoboer att fatta en mening som "Om du ger monstermasken till din schimpanskompis så att han kan leka med den kan du få lite av hans gröt." Det skulle nog inte Ada greja.

Allt det här skulle ni kanske fått läsa om ifall jag bloggat under min semester.

Såå nollnoll!

Om knappt ett halvår säger vi hejdå till 00-talet. Egentligen händer förstås ingenting. Vår tidräkning är ju bara ett godtyckligt uppstyckande av tidsflödet. Vi har råkat bygga upp talsystemet på tio eftersom det är så smidigt när man räknar på fingrarna, och räknar år eftersom det är smidigt när man är jordbrukare, och så räknade en munk fel en gång på Jesu födelse, och här är vi 2009, och tycker att varje decennium tydligt har sin prägel. Vi kan sammanfatta dem i några få ord.

80-talet var den ytliga materialismens. Reagan, hårsprej, bodybuilding och Maxon Jaxon. 70-talet var proggens och kollektivens, 60-talet var Beatles och ungdomsrevolutionens, 50-talet kommunistskräckens, rock'n'rollens och folkhemmets, 40-talet var andra världskrigets och de nasala speakerrösternas, 30-talet Hitlers och depressionens, 20-talet jazzens och de raka klänningarnas, 10-talet var första världskrigets och 00-talet Freuds och modernismens. 90-talet är lite svårare men var väl globaliseringens. Efter muren var världen en, under en enda supermakt, ihopkopplad med ett sprillans nytt Internet som folk altavistade med, och det var den enda vägens politik av frihandel och socialliberalism, som alla utom några veganer och några nynazister köpte, men de flesta brydde sig inte alls utan satt seinfeldtcyniska och killingironiska framför någon dokusåpa. Men vad var 00-talet? Låt mig göra ett försök.

Jag tror att en hel del decenniekrönikor kommer lyfta fram vad som kallats för Guds återkomst. Den kristna högern i USA lyckades två gånger rösta fram en livetsordkristen kobojsare till Vita huset, samtidigt som hela resten av världen bara gapade och skakade på huvudet, och en miljonärsson och 50-barnsfar från Saudi-Arabien förändrade i islamismens namn på en dag världspolitiken, amerikanarnas självbild och New Yorks skyline. (Jag tror för övrigt att det snarare är frågan om fundamentalismens överraskande exekutiva dödsryckning, en följd av sekulariseringen snarare än ett motbevis mot den. Gud har aldrig varit död, och kommer enligt min ödmjuka uppfattning säkert inte fara hädan i överskådlig framtid heller, men vyssjas allt djupare i sekulariseringens allmänreligiösa slummer. Mitt stalltips är att den kristna högerns och islamismens största bedrifter fortsatt kommer vara Bush 2004 och 11 september.)

Men oavsett religiös tillhörighet var väl också 00-talet apokalypsens. Undergången var nära. Med mer eller mindre fog var vi rädda för terrorister, eller för kriget mot terrorismen, för sars och fågelinfluensan, för att Kina och Indien nu verkligen tar över, att oljan och alla andra råvaror tar slut, och nu mot slutet för Den Värsta Finanskrisen i Modern Tid, men mest av allt var vi rädda för vad Al Gore hade att berätta. Om det inte hade varit för dessa år av undergångsstämning hade väl knappast Obamas ”Change” och ”Hope” känts lika messianskt. Men nu är pessimism såå nollnoll, och ”Yes we can” det nya svarta.

Sen var ju också 00-talet årtiondet då cd-skivan, telefonkatalogen, uppslagsverket, fotofilmen och väckarklockan kastades på historiens sopsorteringscentral, Google tog över världen, Sverige fick fler telefonnummer än invånare, och alla lärde sig sms, wap, kbt och hbt. Skulle jag vara riktigt 00-tal skulle jag väl förresten skriva det här inlägget med 140 tecken. Men hur skulle det låta, hur sammanfattar man 00-talet med bara några få ord? Och vad har jag glömt som om några år bara kommer kännas så 00-tal?

Om empati

Bilister är ett jävla pack. Jag föraktar dem. De skiter i medmänniskor, säkerhetsavstånd och hastighetsbegränsningar och låtsas inte se en när man står vid övergångsställena. Tvärnitar framför en i bästa fall. Hade jag varit lite sämre uppfostrad hade jag gett dem fingret. Nu nöjer jag mig med att demonstrativt släpa benen efter mig varje gång jag går över vägen, samtidigt som jag ger dem Onda ögat. (Ska jag vara ärlig är det förresten inte uppfostran det kommer an på, för ibland ger jag dem faktiskt fingret. När de kört förbi och kanske inte ser. Man vill ju inte riskera något.) En gång, när en motorcyklist körde mot rött samtidigt som jag och Ada gick över vägen, kom jag på mig själv med att önska att han skulle köra in i husväggen.

Jag förstår givetvis att det här inte är en hållbar position. De flesta av mina vänner och bekanta är någon gång ibland bilister, och de är inte något pack utan tvärtom högst charmanta människor. Och jag är ju på det hela en snäll och fredlig person och skulle förstås inte önska trafikolyckor ens över min värsta ovän, om jag haft någon. Att jag ändå kan upprätthålla min brist på empati gentemot bilisterna beror dels på att de är en anonym massa som gömmer sig bakom karosser, dels på att jag saknar körkort och därför inte förstår mig på hur det är att köra bil.

Som tur är funkar det omvänt också. Så fort man lär känna en människa lite mer blir det svårt att värja sig mot empatin. Jag läser just nu en Hitlerbiografi (mest för att svärfar har lånat mig den, näst mest för att det händer att elever kan mer om andra världskriget än jag och nästnäst mest för att den är intressant). Och trots att mannen helt objektivt hade det gräsligaste politiska program världshistorien skådat och det vore en välgärning om någon sett till att han kört in i en husvägg i unga år kan jag inte låta bli att ömma för den stackars patetiska bohemen som misslyckades med allt men fick självförtroendet tillbaka när han upptäckte sin enda talang: att tala så folk rycktes med. Dumme lille Adolf, tänker jag. Blir rent av irriterad när författaren demoniserar honom allt för mycket. För han var ju ingen demon utan en ynklig människa.

Livsberättelser skapar empati, och aldrig förr har det funnits så mycket livsberättelser att ta del av runtomkring oss i teve, filmer, tidningar, böcker och bloggar. För två tre generationer sedan, när sådana som Hitler kom till makten, kunde man tycka att folk i Afrika var apor, att japanarna gott kunde atombombas, att bögar var sinnessjuka missfoster och ickekristna skulle brinna i helvetet. Men idag är det knappast möjligt längre för alla dessa grupper kommer till tals. Vi lär känna dem och börjar känna med dem. Det är ju ingen slump att fredsrörelsen växer sig stark samtidigt som det första tevesända kriget. Vem vet. Om bilisterna läser den här bloggen kanske de till och med förstår att köra som folk.

Hur är gudagott att vara?

Jag tittar på idéskissen till hur nya Stortorget i Malmö är tänkt att bli. Som ofta när jag ser stadsarkitekters visioner kommer jag osökt att tänka på religiösa bilder över paradiset - ni vet sådana som till exempel brukar finnas i Jehovas vittnens tidningar. Samma lagom asymmetriskt utplacerade människor. Alla åldrar, kön och etniciteter representerade i lagom doser (alla är dock själklart medelklass) och alla umgås härligt otvunget. Och de är aktiva. De tar på ett onaturligt naturligt sätt del av det offentliga rummet som vore parkerna och torgen deras vardagsrum, som vore hela mänskligheten deras familj. Det finns ju något tilltalande i det här. Stadsarkitekterna och vittnena verkar slå an en ton i vårt kollektiva undermedvetna. Det är så här vi tänker oss det utopiska, det paradisiska. Alla tillsammans.

*Uppdatering*

[Här har jag tagit mig friheten att ta bort allt som var ogenomtänkt, samt fick mig att framstå som en som inte gillar människor, parker eller torg. Någonstans hade jag möjligen någon slags vag poäng, men sommarstiltjen och solgasset måste ha suddat bort all dess skärpa när jag skulle formulera den. Man bloggar sämre på sommaren. Tillbringar hellre dagarna i parker eller på torg, och njuter av att titta på alla fantastiska människor.]