Rekviem för en blogg (och ett decennium)

Varför, kan man fråga sig, sparka liv i en uppenbart självdöende blogg, bara för att med ens ge den en dödlig injektion? Jo, här i livet måste man hålla på vissa principer, och jag är inget vidare på den saken i det stora hela men en sak jag tror på är ordentliga avslut. Det här är ett sånt. Det här är mitt sista blogginlägg på Dávamál. Min pappaledighet börjar närma sig sitt slut. Det är dags att lägga bloggen i malpåse och knyta igen säcken. Jag stänger butiken, tar ner bannern och bommar igen fönstren.

Men först, alltså, ett värdigt avslut. Jag tänkte mig en dödsmässa. En sju och en halv timma lång. Det är väl det minsta jag kan göra. Den består av de 100 bästa låtarna från det decennium som ju var bloggens, och som strax nog även det lider mot sitt slut. Jag tror ju på att förnuft ska styra här i världen och ville göra detta rätt och riktigt, så därför benade jag fram 30 vetenskapliga faktorer för vad som avgör att en sång är bra och satte mig att kalkylera. Resultat: 100 låtar halvsvängig fusionjazz. Plötsligt kom jag till en oerhörd insikt: musik är något subjektivt! Så jag gjorde en ny lista med det enda kriteriet att jag ska råka gilla låtarna, vare sig det beror på nostalgi, fiffigt effektsökeri eller nåt annat. Jo, två andra regler har jag haft. Bara en låt per album, och låten måste finnas på Spotify (annars skulle Arcade Fire - Tunnels, Jens Lekman - You Are The Light och Godspeed You! Black Emperor - Rockets Fall on Rocket Falls hamnat högt). Har du Spotify kan du lyssna på listan här. Höra hur varje låt är ett snäpp bättre än den förra. Från tidernas mest medryckande småsexistiska politikerförraktsanthem, ända till världens kanske bästa låt. Håll till godo:

100.Jarvis Cocker – Running The World
99. The Embassy – Some Indulgence
98. Thåström – Kort biografi med litet testamente
97. The Cardigans – Communication
96. Justice – D.A.N.C.E.
95. Björns vänner – Åkrar och himmel
94. The Avalanches – Since I Left You
93. Nicolai Dunger – Slaves (We're Together Like)
92. Alfie – Umlaut
91. bob hund – Papperstrumpeten
90. Jenny Wilson – Let My Shoes Lead Me Forward
89. Four Tet – Slow Jam
88. Caesars – Cherry Kicks
87. Jens Lekman – Another Sweet Summers Night On Hammer Hill
86. Tough Alliance – Something Special
85. Familjen – Det Snurrar I Min Skalle
84. Sébastien Tellier – Divine
83. Figurines – All Night
82. The Latin Kings – Blend Dom
81. Kent – Dom Andra
80. Death Cab for Cutie – Different Names for the Same Thing
79. Nordpolen – På Nordpolen
78. Forest & Crispian – Tellus! What Are You Doing?
77. The White Stripes – Seven Nation Army
76. Johnny Cash – Hurt
75. Beirut – Elephant Gun
74. Fever Ray – If I Had A Heart
73. Ane Brun – Humming One Of Your Songs
72. Simian/Justice – We Are Your Friends
71. Robert Wyatt – Stay Tuned
70. The Strokes – Last Nite
69. Sofia Karlsson – Ett gammalt bergtroll
68. Forest & Crispian – Whispering Wind
67. Ryan Adams – New York, New York
66. Björn Olsson – Göteborg
65. Air – Alone In Kyoto
64. The Magic Numbers – I See You, You See Me
63. Belle and Sebastian – Legal Man
62. Efterklang – Collecting Shields
61. The Bear Quartet – What I Hate
60. The Postal Service – Such Great Heights
59. Röyksopp – Poor Leno
58. Anna Järvinen – Ps, Tjörn
57. Teddybears STHLM – Cobra Style
56. Fleet Foxes – White Winter Hymnal
55. Thomas Newman – Dead Already
54. Queens Of The Stone Age – No One Knows
53. Hot Chip – Careful
52. Kashmir – Melpomene
51. Juvelen – Hanna
50. OutKast – Hey Ya!
49. bob hund – Tinnitus I Hjärtat
48. Jenny Wilson – Like A Fading Rainbow
47. Robyn – Be Mine!
46. Murder – Daughters Of Heavy
45. Peter Bjorn And John – Young Folks
44. Kings Of Convenience – I'd Rather Dance With You
43. Faultline – Where Is My Boy?
42. Laakso – Västerbron
41. Múm – Green Green Grass Of Tunnel
40. TV on the Radio – Staring At The Sun
39. Kent – Mannen I Den Vita Hatten ( 16 År Senare )
38. Figurines – The Air We Breathe
37. Thom Yorke – Atoms For Peace
36. Silverbullit – Run
35. Markus Krunegård – Den som dör får se / Markus Kyrkogård
34. The Plan – Mon Amour
33. The National – Ada
32. The Books – Be Good To Them Always
31. Antony & The Johnsons – Hope There's Someone
30. Sigur Rós – (Njosnavelin)
29. Radiohead – Packt Like Sardines In A Crushed Tin Box
28. PJ Harvey – This Mess We're In
27. Esbjörn Svensson Trio – The Face Of Love
26. Death Cab for Cutie – Transatlanticism
25. Håkan Hellström – Rockenroll, Blåa Ögon - Igen
24. Jonathan Johansson – En hand i himlen
23. Broder Daniel – Shoreline
22. Anna Ternheim – Shoreline
21. Beck – Paper Tiger
20. Khonnor – Magan's Present
19. José González – Crosses
18. Radiohead – 2 + 2 = 5
17. Håkan Hellström – Gårdakvarnar Och Skit
16. Antony & The Johnsons – Atrocities
15. Kleerup feat. Robyn– With Every Heartbeat
14. The Ark – Calleth You, Cometh I
13. The Knife – You Make Me Like Charity
12. Björk – Unison
11. Eminem – Lose Yourself
10. Death Cab for Cutie – I Will Possess Your Heart
9. Stina Nordenstam – Parliament Square
8. Sufjan Stevens – Concerning the UFO sighting near Highland, Illinois
7. The Knife – Forest Families
6. Rufus Wainwright – Gay Messiah
5. Iron & Wine – Carousel
4. Håkan Hellström – Nu Kan Du Få Mig Så Lätt
3. Arcade Fire – No Cars Go
2. Sigur Rós – Gobbledigook
1. Radiohead – Idioteque

Så var det med den saken. Tack för att ni har läst!

Och vinnaren är...

För en månad sedan utlyste jag någon slags tävling här på bloggen, och jag och Ada har sedan dess med gemensamma krafter tagit oss an era fokalpunktssvar. När vi inte har sovit eller ätit mellis har vi på heltid ritat cirkeldiagram och stapeldiagram, räknat decimaler och derivata, adderat och dividerat och vi tror oss nu ha listan över var dávamálläsaren strålar samman i sina mentala kartor. Såhär ser topografin ut:

• Trädens fokalpunkt.

Med mycket god marginal är segraren ek. Jag tyckte själv att den här var given, för om man ber någon rita ett träd, visst är det en ek man ritar. En sparbanksek. Den står stadigt rotad, gjuten i platina bredvid standardmetern och standardkilogrammet i Paris. Trädens träd.

Andra förslag: asp, björk, samt min bror Joakims heltokiga förslag: gran. Ett barrträd!

• Högtidernas fokalpunkt.

Möjligen var min brors nippriga förslag inspirerat av den här kategorin, för här var segern för julen förkrossande. Man kan undvika att fira påsk, glömma av midsommar (jag har gjort det en gång) och gå och lägga sig tidigt på nyår, men om man inte har något slags religiöst alibi kommer man inte undan julen. Högtidernas högtid!

Ett annat förslag: den på många sätt lika magiska midsommar.

• Städernas fokalpunkt.

Här har det blivit knivigare. Den stad man bor i eller omkring är ju för många också den som ligger närmast hjärtat och hjärnan, och folk har därför börjat gissa var den typiske dávamálläsaren kan tänkas bo. (Jag har statistik på det och råkar veta att det är i Stockholm med omnejd, om inte Lund räknas som en förort till Malmö.) Det hjälper nu inte, för de flesta har ändå tänkt bortom sådana kategorier för att hitta någon mer arketypisk städernas stad och Lasse Berghagen må sjunga vad han vill, men de flesta har hamnat i New York, världens huvudstad.

Andra förslag: Stockholm, Malmö, London.

• Artisternas fokalpunkt.

Även här har några försökt vara lite extra smarta och tänka i flera led, verkar det som. Någon har gissat på Radiohead, kanske för att jag råkar ha en fäbless för dem, (är förresten en grupp en artist?) och någon har tänkt på malmöprofiler och gissat Timbuk. Men de flesta har sökt efter artisternas artist. För något år sedan hade det möjligen blivit en hård kamp mellan kungen av rock och kungen av pop, men sedan den 25 juni är saken klar. Michael Jackson regerar (med hyfsad majoritet) från dödsriket.

Andra förslag: Elvis, U2, Timbuktu, Carola, Radiohead.

• Böckernas fokalpunkt.

På en prästbarnsblogg är det kanske ingen jätteöverraskning att det skulle bli en solklar seger för Böckernas bok - Bibeln.

Andra förslag: tegelstenen Brott och straff och den innovativa lösningen Kokboken.

• De svenska personernas fokalpunkt.

Jag hade ju hoppats att det skulle bli jag, men trots att svaren spretar rätt mycket så tyckte flest att den svenskaste av svennar är pappa Kungen, och det är väl svårt att inte hålla med.

Andra förslag: på samma linje har vi unga fröken Kronprinsessan. Mitt förslag var annars den alldeles väldigt svenska Astrid Lindgren och någon annan höll med. Göran Persson, Lasse Berghagen och Sven Wollter (!) fick också röster.

• Maträtternas fokalpunkt.

När det kommer till mat är vi uppenbarligen kvar i barndomen. Klar segrare var spagetti med köttfärssås. Maträtternas moder!

På delad andraplats: köttbullar och pizza. Era barnrumpor!

• Dryckens fokalpunkt.

Lika mellan öl och coca cola.

Delad andraplats till kaffe och min chansning: vatten. Det är en klar och välsmakande vätska. Ni kan ju prova den som ett alternativ någon gång, in emellan ölhävandet och colaklunkandet.

• Filmernas fokalpunkt.

Kanske tänkte ni som jag, att egentligen skulle man ju vilja säga Sagan om ringen, men det är ju tre filmer så då får man söka sig till någon annan påkostad storfilm, för de flesta av oss hamnade på Titanic. Filmernas film, tydligen.

Andra alternativ är nästan samtliga filmer jag övervägde: Ben Hur, Citizen Kane, Nyckeln till frihet, Pulp fiction, Sjunde inseglet, Gudfadern.

• De historiska personernas fokalpunkt.

Jämnt skägg mellan två gamla skägg. Jesus och Gustav Vasa. Jag tror jag vet vem av dem som har anledning att känna sig smickrad.

Andra förslag: Jesu antipod Hitler, Napoleon samt Columbus.

Bäst klarade sig förövrigt min bror Markus, som bara missade en fokalpunkt. Grattis! Men vad lär vi oss nu av allt detta?

En tiondels tanke om tid

Jag har en teori. Så här går den: Nio tiondelar av tiden händer inget. Tycker ni att det är en bra teori? Jag tänkte bevisa min teori med hjälp av världshistorien och några grova generaliseringar. Det har funnits kusligt mycket tid. Sedan jorden uppkom har det i runda slängar gått fem miljarder (5 000 000 000) år. Om min teori är riktig så har det varit en inte bara lång utan rätt ointressant tid i nio tiondelar, fram till för femhundra miljoner (500 000 000) år sedan. Vän av ordning kanske invänder att jag då missar livets uppkomst (som man tror skedde för 3,8 miljarder år sedan) vilket ju var en rätt ball tilldragelse. Pytt, säger jag. Visst guppade det runt lite encelliga varelser i världshavet men det är inte direkt något liv du skulle pröjsa för att se i en djurpark, eller hur?

Men för en halv miljard år sedan sa den kambriska explosionen plötsligt smack! (eller något däråt, ingen var ju där och lyssnade) och vi fick massor av växter, kvastfeningar och annat skoj. Sedan rullar evolutionen vidare så där tråkigt och långsamt igen nio tiondelar av tiden, tills det plötsligt sa smack! igen för sisådär 50 miljoner (50 000 000) år sedan, då en komet i ett slag utplånade dinosarna och de små lurviga däggdjuren tog över jorden. Däggdjurens tid har jag inte så mycket att säga om förrän för 5 miljoner (5 000 000) år sedan, då schimpansernas förfader och vår anmoder tog ut skilsmässa Mänskans stapplande väg från djurvälden är också den till nio tiondelar en rätt tröttande historia av förkrympta, lurviga arter som kommer och går, fram till för sisådär en halv miljon (500 000) år sedan då Homo erectus lyckas hantera eld, ge sig ut på äventyr runt om i världen och annat, samtidigt som de första Homo sapiens ser dagens ljus. Världshistorien har fått se sina första djur som det vore ohumant att behandla som djur.

Samtidigt är det ju lögn att påstå att de här mänskorna hade något direkt högt socialt kapital. I nio tiondelar av tiden är det mest knacka sten, tända eld, äta lunch. Men för femti tusen (50 000) år sedan sker något som kallats The Great Leap Forward och vi börjar måla grottor och annat finkulturellt, samt sprider ut oss över världen. Ändå är ju det här i nio tiondelar rena stenåldern. Men runt 3000 f.Kr. (för 5000 år sedan) får vi tack vare de nya bönderna äntligen högkulturer, med storstäder i Memfis och Ur, rikedomar, arméer, överstepräster, kungar, slaveri, skrift och sånt, och våra historieböcker kan äntligen ta sin början. Men, handen på hjärtat, är inte historieböckerna en ändlös radda krig, kungalängder och kejsare och intet nytt under solen. Jo. Till nio tiondelar. Men runt 1500 (för 500 år sedan) upptäcker Columbus Amerika, Copernikus upptäcker vetenskapen, Gutenberg upptäcker tryckeriet och familjen Medici upptäcker kapitalismen, och plötsligt är alla ingredienser för den moderna världen på plats. Men det tar förstår nio tiondelar av tiden att få ingredienserna till en god soppa, för det är ju först runt 1950 (för 50 år sedan) som vi känner oss som hemma, med välfärdsstat, tevemys, tonårsidoler och farmor på långvården.

Jag ska vara ärlig med er. Min teori har två krux som jag ännu inte löst, två barnsjukdomar. Det första är att jag ännu inte grunnat ut vad för magnifikt som hände 2004 (för 5 år sedan) och varför inget hänt sedan dess förrän i slutet av mars (för 0,5 år sedan), och inte heller vad som hände den sista augusti (för 0,05 år sedan), i förrgår (för 0,005 år sedan) eller i förmiddags (för 0,0005 år sedan). Mitt andra problem är att tiden går och att 0,00005 år sedan är en annan tidpunkt nu än nu. Men jag är övertygad om att vi kan lösa de här små problemen tillsammans, och när det väl är gjort hyser jag inte tiondelen av ett tvivel att Nobelpriset i historia är vårt.

*

Jag har fått in ett gäng fokalpunkter. Tackar! Om några dagar tänkte jag titta över resultatet och är det så att du vill vara med i detta tidernas största psykologiska experiment så kan du fortfarande skicka in dina punkter. Eller också låter du bli, förstås.

Fokalpunktsleken

Jag och min vän Daniel hade ett tag en fix idé om att avtala saker via så få och knapphändiga sms som möjligt. En skrev till exempel "öl" och den andre fick räkna ut att det troligen var en förfrågan om att dricka öl ikväll, runt sju, på det stället vi senast drack öl på. Bristen på information om var och när vi skulle göra vad var information i sig. Inom spelteori kallas det här för fokalpunkter, de punkter där folk i brist på kommunikation strålar samman. Standardförklaringen brukar vara två vänner som ska ses, där mobilsamtalet bryts precis när en sagt "Vi ses vid...". Nu måste man räkna ut vart den andre tror att man tror att den andre tror att man går, en plats som sticker ut och verkar vara en naturlig träffpunkt - områdets fokalpunkt. I Göteborg kommer de troligen (om de inte brukar mötas någon annanstans) att träffas vid Kopparmärra, i Malmö vid Arbetarsvampen och i Stockholm på Plattan, väl.

Nu tänkte jag att vi skulle leka en lek (som jag inte själv kommit på, utan snott från Bergh). Leken går ut på att hitta fokalpunkter inom en kategori. Jag har lekt den några gånger med min överseende fru. Jag säger: "Fokalpunkt - bil", vi får lite betänketid för att fundera ut vilken bil den andre troligen tänker på och sen säger vi "Ett, två, tre... Volvo." Men jag tror leken blir mycket roligare om vi är fler. Därför tänkte jag rada upp några kategorier vi gemensamt ska hitta fokalpunkter på, några tror jag är rätt lätta, andra svåra. Håll till godo:

1. Träd
2. Högtid
3. Stad
4. Artist
5. Bok
6. Svensk person
7. Maträtt
8. Dryck
9. Film
10. Historisk person

Er uppgift är alltså nu att för varje kategori fundera ut vad de flesta kommer svara. Vilket träd anser Dávamáls läsare vara trädens fokalpunkt, osv.? Om ni tycker det här verkar roligt mejlar ni era svar till mig på david.vastskar [snabel-a] gmail.com, så sammanställer jag resultatet och publicerar här om någon vecka. (Grejen sabbas förstås om ni skriver svaren i kommentarsfältet.) Mina lösningar finns redan nedklottrade på en liten lapp. Ju fler svar, desto roligare blir det. Heja heja!

Simsalabim!

Ada börjar förstå ordens kraft. Säger hon "docka" så brukar den hux flux ligga i hennes famn snart och säger hon "ko-a" skojar pappa. Det här är nu inte trolleri utan mer att kejserinnans fader vill vara sin dotter till lags. Trolleri är ju att något sker genom att någon säger något, som när Gud Fader i begynnelsen sa "Varde ljus" och det vart tänt. Folk är dåliga på trolleri idag. En av få trollkonstnärer som fortfarande finns kvar är vigselförrätaren som med trollformeln "Jag förklarar er nu för äkta makar" ändrar folks civilstånd. Förr i tiden var det dock tjuvtjockt med trolleritrix och många av de magiska ramsor som idag används på barnkalas togs på blodigt allvar och troddes bland annat kunna bota sjukdom.

Hokus pokus, sa de medeltida prästerna och nattvardens bröd och vin förvandlades enligt transsubstantitionsläran vips till kött och blod. Eller ja, ska man vara nogaräknad sa de Hoc est enim corpus meum - "detta är min kropp", men kyrkobesökarna var ju inte så slängda i latin. På bönders vis tänkte de i alla fall att så kraftfulla ord nog kan komma väl till pass även på annat håll. Tillägget filiokus är ett fragment från trosbekännelsen som visserligen inte var magisk på något sätt, men väl kraftfull nog att splittra kyrkan. Abrakadabra är ännu mycket äldre och mumlades fram av magiker redan under antiken. Troligtvis kommer det från arameiskans avra kehdabra som betyder just "jag skapar medan jag talar".

Vi kan dra på munnen åt att någon trott hokuspokus skulle kunna bota sjukdom, men faktum är att de allra flesta fortfarande har lite magiskt tänkande i sig, hur rationella vi än känner oss. Tror du mig inte? Testa att skriva ner namnet på någon du tycker om följt av "...kommer dö inatt". Inget man gör i en handvänding, eller hur? Det är ju också det här magiska tänkandet som låg bakom de första svordomarna. Ett fiffigt sätt att bevisa att man talade sanning var att svära att en gud skulle straffa en om man ljög. Den judiska guden Jahve tyckte att det här var ett ofog och lät det andra budet vara "Missbruka inte Herren din Guds namn". (Egentligen är det här det tredje budet. Kyrkan, som tyckte om tavlor på Jesus, plockade nämligen bort bildförbudet och låtsades att "du ska inte ha begärelse till din nästas hus" var ett helt annat bud än "du ska inte ha begärelse till din nästas åsna" för att komma upp i tio.) På grund av budet höll judarna gudsnamnet så heligt att det nästan glömdes bort, men det går ju trender i allt, även svordomar, så nuförtiden kan till och med en from pastor undslippa sig ett "herregud".

Svenskans vanligaste svordomar rör sig ju mest kring djävlar och demoner och har väl snarare rötterna i ett annat magiskt tänkande, nämligen förbannelserna. Med ett "dra åt helvete" hoppades man kunna påverka någons slutstation. Det är ju lite besynnerligt att världens mest sekulariserade folk slänger sig med ockulta ramsor när de är arga, men svordomar är uppenbarligen mycket konservativa. Ett bevis: våra svordomar bär inte bara spår av forna tiders religion utan till och med forna tiders uttal. De flesta uttalar inte "fan" så att det rimmar på Jan Banan, utan med ett långt öppet a-ljud som sedan länge försvunnit i svenskan (men överlevt i finlandssvenskan). Som en gammal fornlämning står det kvar i "fan", "fasen" och i somligas uttal av "satan". (Dessutom använder sig en del urgöteborgare det i "e du helt gaaalen. Varför vet jag inte.) Helt oföränderligt är dock inte svärjandet. Anglosaxerna har nästan helt tappat respekten för förbannelsesvordomarna och kan, likt pastorn i förra stycket, slänga ur sig ett "Hell, yeah" utan att folk hissar ögonbrynen så högt. Det tunga artilleriet är ju numer istället the f-word. Men även här finns något konservativt. Försök göra en satsanalys på de vanligaste användningarna av ordet. Vem är det som gör vad mot vem i Fuck you? Och på vilket sätt är dörren inbegripen i ett knulleri i uttrycket Close the fucking door? Det låter sig inte göras. Anledningen är att uttrycken är en rest från en svunnen tid, när förbannelser var riktiga grejer och ett Damn you fick folk att reagera, en tid när man rentav kunde tala om the damned door, men när ord tappar sin sälta får man ersätta dem med andra som folk reagerar på, även om grammatiken blir lidande.

Okvädesorden förändras dock betydligt snabbare, i takt med att man stöter på nya minoriteter man inte vill vara en del av. När man lade ner obs-klasserna på 90-talet slutade skolbarnen också kalla varandra obso. Istället var folk cp, sen hade de damp och nuförtiden kan kidsen kalla varandra sär. En del elever har väldigt roligt åt att en särskrivning är en sär skrivning. I framtiden kommer kanske småglina ropa "Är du bipolär, eller?" efter varandra. Men inte Ada, förstås. Då kommer jag tvätta hennes mun med tvål. Själv kanske jag borde handsprita händerna nu, för Gud vet vad jag annars drabbas av efter så här mycket fulheter och obsceniteter.

Den brandgula revolutionen

Har du hört talas om den aurantia revolutionen? Antagligen inte, för det är en gammal fin 1500-talsstavning av orange som tyvärr aldrig slog rot, och nu står vi här utan någon rimlig stavning av orange i bestämd form. Vettigast och vanligast är väl orangea, men det är ju inte vackert och ett oranget kuvert är dessutom svårläst. Mer lättläst men fonologiskt nipprigt är väl oranga, som ändå är betydligt bättre än den vederstyggliga oförändrade form som bl.a. DN envisas med: den orange revolutionen. Buäh! En gång i tiden var jag tillräckligt anarkistisk för att utropa den oransja revolutionen men idealism falnar som bekant med tiden.

Idealism eller inte, orange är politiskt smart. Det är en signalfärg som lyser och bryter av (vi klär ju förskolebarn och Gitmofångar i oranget för att se dem om de springer bort), men den har inte samma tunga politiska bagage som rött och blått. Det här vet inte bara Jusjtjenko, som startade den svårstavade revolutionen i Ukraina, utan har också utnyttjats av den opolitiska politiska organisationen Amnesty, det blocköverskridande Junilistan, Alliansen som under de nya Moderaterna vill betona pragmatism och tona ner högerretoriken, samt de inte fullt lika pragmatiska Nationaldemokraterna, som trots att de på den politiska skalan står ett par steg till höger om Djingis Khan ogärna vill kalla sig höger eller vänster och nu lanserar sig med hjortronet som symbol.

Men den första orangea revolutionen skedde för nästan 500 år sen, då den brandgula brandfacklan satte världen i brand och färgade av sig på den irländska flaggan, Marco van Bastens landskampsdräkt och morötterna du äter. Allt berodde på en 1500-talssnubbe vid namn Vilhelm. Vilhelm var tysk men genom tidens skumma feodala logik kom han som 11-åring att ärva en massa land i Nederländerna. Han hamnade så småningom i den holländska riksdagen där han började störa sig på att landet genom tidens skumma feodala logik styrdes av den spanska grenen av ätten Habsburg. Det här var religionstridernas tid och holländarna var överlag kalvinister, medan Habsburg var spritt språngande katolska, och dessutom usla regenter samt så inavlade att degenereringen går att följa steg för steg på släkttavlorna. (Så här såg den siste spanske Habsburgaren ut.) Ville startade ett uppror, och efter ett 80 år långt krig, fyndigt kallat 80-årskriget, var Nederländerna självständigt och Vilhelm nationalhjälte.

Så vad har det här med färgen orange att göra? Jo, Vilhelm kallades prins av Oranien, eftersom han samtidigt med de nederländska besittningarna ärvde den rätt obetydliga franska staden Orange. Stadens namn har troligen varken med apelsiner eller färger att göra. Från början hette den Arausio, från en keltisk vattengud, men på något vänster blev det förvanskat till Orange. (Franskans och engelskans ord för frukten, som vi förstås fått färgnamnet från, är ett lån av sanskritens narangah, men har blandats ihop med det latinska ordet för guld, aurum. Vårt ord för apelsin är just holländskt och betyder äpple från Kina.) Hur som helst. Namnlikheten gjorde att oranget blev Vilhelms och Hollands färger (men förr var det svårt att bevara det gula pigmentet i oranget så det översta fältet i Hollands flagga rodnade med tiden) och det gav också namn till en massa holländska kolonier runt om i världen, exempelvis Oranjefristaten i Sydafrika. Hårdföra protestanter på Irland, Orangemen, gillar Vilhelms sonsonson Vilhelm III, som var kung i England samt förstås prins av Oranien (trots att fransmännen då redan hade lagt beslag på staden) men den irländska flaggan låter fredens vita färg sammanlänka de gröna katolikerna med de orangea protestanterna.

Morötterna då? Jo, fram till 1500-talet stoltserade morötter i en vacker färgskala mellan rött och vitt, men många morotsforskare betvivlar tydligen att det fanns orangea rötter vid den här tiden. Men de holländska bönderna började under 1600-talet patriotiskt försöka kultivera fram orangea rötter som en hyllning till sin landsfader, och det var de här morötterna som spreds över västvärlden. Så nästa gång du känner råkosten växa i munnen, blunda och tänk på Holland.

Naturligtvis, del 2

I mitt förra inlägg, ärade davamalläsare, skrev jag om hur ordet "naturlig" har två problem: att det kan ha en massa helt olika betydelser, men ändå sällan definieras, och att det utan argumentation framhålls som positivt. Jag utlovade också nån slags amatörteori om hur det kan komma sig att vi så lätt faller för ordet och att det har något moraliskt, nästan religiöst över sig, och den tänkte jag leverera strax, men först tänker jag ta en liten omväg på några hundra tusen år.

Jag är, som trogna läsare kanske har märkt, mer än vettigt intresserad av stenåldern. Många som delar detta intresse med mig kastar gärna fram stenåldern som en slags naturlighetens guldålder som vi borde återvända till. Poängen är att stenåldern är lååång, och att det är för förhållandena under denna tid våra gener är skapade. Paradexemplet är mat. Det käk våra kroppar är framevolutionerade för under hundratusentals år är kött, fisk, frukt och rötter, men när människan alldeles nyss, för så där tiotusen år sedan, började odla müsli och dricka mjölk hann inte våra kroppar med. Fläskberget växer för att vi knarkar kolhydrater istället för att äta vår naturliga stenålderskost.

Jag tror att det finns en poäng här, men att den ofta överdrivs. I goda tider verkar livet som stenåldersmänniska varit ganska behagligt men det kan vara värt att påminna om att medellivslängden för Fred Flinta troligen var sådär 35 år, samt att vi har massa bevis för kannibalism bland våra stenåldersförfäder. Jag lever hellre nu. Ett andra problem för naturlighetssökarna är att stenåldern inte är den förkulturella tid man gärna vill åt. De jägarsamlarsamhällen som finns kvar idag skiljer sig alla åt kulturellt, och så var det förstås för hundra tusen år sedan också. Det finns ingen mänsklig natur frikopplad från kultur eftersom människan är en kulturell varelse som ständigt lär sig och förändras. Vi människor är ju inte ens ensamma om att ha inlärda beteenden, det vi brukar kalla kultur. Att det är lättare att dressera flockdjur än påskliljor beror på att flockdjuren är genetiskt programmerad att lära sig saker i sin naturliga miljö. Schimpanser i olika geografiska områden har till exempel kulturella skillnader i hur de hanterar verktyg.

Kultur är alltså inte något specifikt mänskligt utan har varit en del av oss långt innan vi blev människor (och därtill har den som vi tidigare konstaterat påverkat vår evolution). Men vi råkar vara den art som mest utnyttjat potentialen med inlärt beteende, och därför är kulturen en oskiljaktig del av människans natur. Att det är intressantare att läsa om människans världshistoria än påskliljans är ett bevis för att människan inte är genetiskt detaljstyrd. Våra idéer, ideal, språk, könsroller, statussymboler och beteenden förändras hela tiden eftersom de är sociala konstruktioner. Men de är inte bara konstruktioner och de kan inte konstrueras riktigt hur som helst. Våra matvanor kanske förändras men självklart kommer det aldrigt dyka upp ett samhälle där man inte äter mat, för att äta är en biologisk nödvändighet. Kanske skulle det här kunna vara ett test för att ta reda på vad som är människans natur? Finns ett beteende i alla kända mänskliga samhällen är det inte på grund av en slump utan måste rimligen ha sin förklaring i något medfött. Och tänk, forskarna har skrapat ihop en lista över just sådana beteenden och kallar den de mänskliga universalierna. Läs den! Förutom lågoddsare som musik och dödsriter hittar man överraskningar som ormskräck (som kanske kan vara en delförklaring till drakmyterna) och att suga på sår.

Men det är inte så enkelt som att det här är en lista över vår natur. Det är en lista över saker som har sin grund i vår natur, vilket är en annan sak. Ett exempel: det biologiska faktum att män överlag är starkare än kvinnor (även om många kvinnor är starkare än många män, exempelvis mig), och kvinnor överlag föder och ammar fler barn än män har, tror jag, haft enorm påverkan på våra könsroller. Det har exempelvis lett till att män varit ute och jagat, kvinnor tagit hand om barnen. Men i ett lönearbetande samhälle där fysisk styrka inte är en fördel för att sätta mat på bordet och där ens pension bygger på arbetade timmar är det mycket smartare för både män, kvinnor och barn att arbetsfördelningen blir jämnare. Att jag och många med mig är pappalediga beror varken på att folk går emot sin natur eller att naturen förändrats. Generna är de samma, men miljön de spelar ut i är en annan.

Hur som. På listan över universalier hittar vi tron på religion. Som ateist är jag väl visserligen ett levande exempel på att även de gener som ligger bakom det religiösa kan spela ut på ett annat sätt i en annan tid, men det är inte det jag fikar efter nu. Istället vill jag göra en poäng av att jägarsamlarreligionerna är naturreligioner. I hundratusentals år har vi människor alltså dyrkat naturen, försökt hålla sig väl med den och besvärja den, och grubblat över paradoxen att vi på ett sätt verkar vara en del av naturen men på ett sätt inte. Det här tänkandet dyker förstås inte upp i alla mänskliga samhällen som slumpmässig social konstruktion utan måste ha sin grund i något medfött i oss, och det här medfödda finns i så fall kvar. Och det aktualiseras i tider när paradoxen över hur vi förhåller oss till naturen växer. Vi blir allt mer alienerade från naturen. Vi jagar inte vår egen mat, odlar den inte ens själva, utan köper den inplastad med hjälp av ett kort som vår chef fyllt på med en lagom mängd ettor och nollor efter att vi utfört en syssla som inte alls känns som en del av vår matinsamling. Och när vi då får höra att den inplastade skinkan är en produkt av en industriell process som involverar en cementblandare känner vi att vi passerat en gräns av närmast moralisk art. Det är nedlagt i oss att kunna skilja på mat och sak, och vill inte ha den gränsen uppluckrad, tack så mycket. Därtill verkar ju Naturen slå tillbaka. Människan har visserligen ställt till med elände i ekosystemen förut - redan under stenåldern hade vi till exempel ihjäl stora delar av Amerikas och Australiens djurliv - men det sätt vi påverkar naturen sedan hundra år tillbaka är fullständigt oöverträffat, och det går allt fortare. Djurarter utrotas, havsbottnar dör, temperaturen höjs. Att vi börjar känna att vi begår närmast moraliska fel som biter den hand som föder oss är inget märkligt. Det är naturligt.

Naturligtvis, del 1

Om ni läst Den hemlige kocken vet ni att storsäljande skinka tillverkas så att grovhackat grisbenskött slungas sönder i en enorm cementblandare och knådas samman med konserveringsmedel, låtsasröksmak, vatten, socker, och lite annat smått och gott. För att få massan att se ut som ett köttstycke trycks den ut i formar och kokas för att till sist omgärdas av en fettrand. Det här känns inte bra, eller hur. Inte nödvändigtvis för att processen skulle göra skinkan onyttig eller äcklig, det som väl rent rationellt borde vara det enda intressanta, utan mest för att det inte alls känns naturligt. Och vi känner mycket starkt att det onaturliga är inte nåt bra.

Ordet "natur" är ju rätt luddigt. Den klart bästa definitionen ger uppslagsverket Susning men jag ska våga mig på en egen redogörelse. Vår första association är väl att tänka på naturen som allt levande - även om det ibland är synonymt med "landskap" och även inbegriper berg och annat dött bråte - men kanske mest är naturen den del av biosfären som människor inte påverkat för mycket. Man är väl inte direkt i naturen om man går i en park, och definitivt inte om man promenerar runt i ett växthus som driver upp genmodifierade tomater. Natur är ju nämligen också motsatsen till mänsklig kultur, och till det artificiella

Men ordet kan ju också syfta på någon sorts inre kraft som bestämmer hur något är eller beter sig - som i "det ligger i sakens natur". Detta är rentav ordets ursprungliga betydelse. Vi har fått det av latinets natura, "medfödd", som i sin tur är en översättning av grekiskans physis. Redan de gamla skäggen tvistade nämligen om varför växter och varelser var som de var och blev som de blev. Aristotelses menade att physis var någon sorts ändamålsenlig idé som fanns nedlagt i allt föränderligt och bestämde hur det skulle bli, för de kristna låg det nära till hands att omtolka kraften till Guds plan med sin skapelse, och senare i en mer sekulariserad värld har naturkraften exempelvis kunnat vara Newtons fysik, Freuds drifter, Darwins evolution, Mendels arvslära eller Lovelocks Gaiahypotes.

Ordet "naturligt" har därför två uppenbara problem. För det första kan man mena en hel rad saker med det. Att det förekommer i naturen, inte är tillverkat av människohand, att det inte är tillkrånglat, att det är i enlighet med Guds tanke, att det ligger i generna eller är i samklang med någon annan process man tänker sig styr tillvaron. Och ofta är det oklart kanske till och med för den som använder ordet vilken eller vilka betydelser som avses. Måste naturlig mat vara rå, odlad bland urinblåsor, eller får den inte vara odlad alls? Det andra problemet är ordets värdeladdning. Ibland ser vi visserligen kulturen som en tunn skyddande fernissa som håller våra djuriska drifter i schack, men nästan alltid är det underförstått att det naturliga är någonting positivt, trots att det förstås inte finns något som säger att något är bra bara för att det är resultatet av någon naturlig process.

Att påtala det här är väl att slå in öppna dörrar, vilket jag antyder i rubriken till det här inlägget. Vi köper inte den gamle nydemokraten John Bouvins argument mot bistånd - att det skulle vara naturligt att de afrikanska barnen dog av lejon och sjukdomar. Men det räcker att googla ordet "naturlig" för att se att vi ändå inte kan värja oss. Vi lockas uppenbarligen av tanken på sådant som naturliga förlossningar (dvs. utan lindring av den djävulusiska smärtan) och naturläkemedel (dvs. utan empiriskt bevisade effekter) men känner oss illa till mods av konstiga e-nummer, även om det inte finns några bevis för att de skulle vara skadliga. Min poäng här är förstås inte att raljera över allt som kallas naturligt eller ekologiskt, ofta finns det goda rationella skäl för de här alternativen, men det är uppenbart att det inte bara är förnuftsskäl som gör att vi gillar dem. Ordet "naturlig" triggar något i oss. Och hur rationella vi än anser oss vara finns det nog få som inte reagerar på den där skinkhistorien. Jag kommer i nästa inlägg skriva om vad jag tror kan vara en, vad ska vi kalla det, naturlig förklaring till att vi funkar så här.

*

Ps. Det kan vara värt att påminna om att det icke-rationella, naturliga synsättet var grunden för mycket moral för inte så länge sedan. Allt som var i enlighet med de naturliga hierarkierna, tillvarons ändamålsenlighet och Guds tanke var bra, det andra var naturvidrigt. Jag skrev min c-uppsats i historia om hur man kan se värdeförändringen från det här moralsystemet till ett sekulär-rationellt i hur homofrågor har diskuterats i riksdagen. Om man köper Bibeln rakt av är det tydligt att sex har en enda ändamålsenlig idé, att alstra barn, och därför är homosexualitet fel och onaturligt (trots att det är naturligt i en massa andra bemärkelser, exmpelvis vanligt i naturen, knappast inlärt, och troligen har evolutionära poänger). Fram till 1944 var till och med homosexualitet olagligt, med rubriceringen "brott mot naturen" vilket alltså inte hade med växthusgaser att göra. Men under andra halvan av 1900-talet förlorade det här synsättet mark allt fortare, och det blev svårare och svårare att anföra naturlighet som argument. När partnerskapslagen skulle röstas igenom för femton år sedan var motargumenten som hördes mest bara svepskäl om juridiska teknikaliteter. Vår gamle vän John Bouvin var dock undantaget. Han försökte i riksdagens talarstol bevisa inte bara att homosexualitet var onaturligt utan en fysikalisk omöjlighet. Med hjälp av kroppsspråk.

Vad jag skulle ha bloggat om den här semestern

Som mina trognaste läsare kanske noterat har jag haft semester i ett par veckor, närmare bestämt hos mina svärföräldrar i Onsala - ett stackars skepparsamhälle vars gubbar och gummor fått se en befolkningsexplosion på runt tusen procent sen de rika knösarna på 70-talet kom på att det var ett bra ställe att placera sina panoramafönster med tillhörande jättevillor. Hur som. Nu är semestern slut och ledigheten börjar igen. Ingen rast och ingen ro. Men hade jag bloggat de senaste veckorna skulle jag kanske skrivit om några av dessa saker:

• Det verkar finnas en direkt koppling mellan hur högt man knyter sin tröja och var i samhällstrappan man befinner sig. På Hemköp i Onsala vilar golftröjorna fjäderlätt på de rika knösarnas axlar. Hos somliga verkar de nästan levitera upp mot de vita fåror sjöbrisgrimasen ristat i deras seglarbruna anleten. Jag, som ängsligt slutar använda buljongtärning för att Lisa Förare Winbladh säger att det är bättre med torkad shitake, knyter min tröja i medelhöjd.
• Att det heter "svärföräldrar" beror varken på vad somliga vill mumla när de träffar dem, eller på att man fått dem på halsen genom att svära äktenskapens ed, vilket kanske de flesta tror. På fornsvenska hette svärfar och svärmor svaer respektive svaera, och orden går hela vägen tillbaka till gammal protoindoeuropeiska, *suekru- enligt Hellquists etymologiska, men skulle du träffa på en protoindoeuropé bör du nog kolla med den senaste forskningen vilken vokalisering de rekommenderar innan du hamnar i samspråk. Ordet är i vilket fall det samma som vi har i "sin" och "sig" och betyder alltså något i stil med "den som har kommit att tillhöra min släkt". För övrigt vill jag gärna slå ett slag för det fantastiska adjektivet "besvågrad". Använd det.
• Jag har sett lite film under min semester och som vanligt har jag betygsatt dem på Filmtipset som sedan berättar för mig vad jag ska tycka om filmer jag inte har sett. Så här ser stapeldiagrammet över mina betygsatta filmer ut i nuläget:Hur kan det komma sig att de fördelas i en närmast perfekt klockkurva? Borde man inte se betydligt fler bra än dåliga filmer? (Vid en närmare analys är nästan alla ettor och tvåor filmer jag sett på teve, medan jag sett fyrorna och femmorna på bio eller video.) Är jag representativ? Eller tenderar alla att automatiskt fördela betyg enligt en normalfördelningskurva?
• Trots att Ada gjort stora språkliga framsteg den senaste tiden kommer det dröja ett år eller så innan hon får samma språkliga förståelse som en bonobo (the apa formerly known as dvärgschimpans, och den art vi är närmast besvågrade med). Man kan lära bonoboer att fatta en mening som "Om du ger monstermasken till din schimpanskompis så att han kan leka med den kan du få lite av hans gröt." Det skulle nog inte Ada greja.

Allt det här skulle ni kanske fått läsa om ifall jag bloggat under min semester.

Såå nollnoll!

Om knappt ett halvår säger vi hejdå till 00-talet. Egentligen händer förstås ingenting. Vår tidräkning är ju bara ett godtyckligt uppstyckande av tidsflödet. Vi har råkat bygga upp talsystemet på tio eftersom det är så smidigt när man räknar på fingrarna, och räknar år eftersom det är smidigt när man är jordbrukare, och så räknade en munk fel en gång på Jesu födelse, och här är vi 2009, och tycker att varje decennium tydligt har sin prägel. Vi kan sammanfatta dem i några få ord.

80-talet var den ytliga materialismens. Reagan, hårsprej, bodybuilding och Maxon Jaxon. 70-talet var proggens och kollektivens, 60-talet var Beatles och ungdomsrevolutionens, 50-talet kommunistskräckens, rock'n'rollens och folkhemmets, 40-talet var andra världskrigets och de nasala speakerrösternas, 30-talet Hitlers och depressionens, 20-talet jazzens och de raka klänningarnas, 10-talet var första världskrigets och 00-talet Freuds och modernismens. 90-talet är lite svårare men var väl globaliseringens. Efter muren var världen en, under en enda supermakt, ihopkopplad med ett sprillans nytt Internet som folk altavistade med, och det var den enda vägens politik av frihandel och socialliberalism, som alla utom några veganer och några nynazister köpte, men de flesta brydde sig inte alls utan satt seinfeldtcyniska och killingironiska framför någon dokusåpa. Men vad var 00-talet? Låt mig göra ett försök.

Jag tror att en hel del decenniekrönikor kommer lyfta fram vad som kallats för Guds återkomst. Den kristna högern i USA lyckades två gånger rösta fram en livetsordkristen kobojsare till Vita huset, samtidigt som hela resten av världen bara gapade och skakade på huvudet, och en miljonärsson och 50-barnsfar från Saudi-Arabien förändrade i islamismens namn på en dag världspolitiken, amerikanarnas självbild och New Yorks skyline. (Jag tror för övrigt att det snarare är frågan om fundamentalismens överraskande exekutiva dödsryckning, en följd av sekulariseringen snarare än ett motbevis mot den. Gud har aldrig varit död, och kommer enligt min ödmjuka uppfattning säkert inte fara hädan i överskådlig framtid heller, men vyssjas allt djupare i sekulariseringens allmänreligiösa slummer. Mitt stalltips är att den kristna högerns och islamismens största bedrifter fortsatt kommer vara Bush 2004 och 11 september.)

Men oavsett religiös tillhörighet var väl också 00-talet apokalypsens. Undergången var nära. Med mer eller mindre fog var vi rädda för terrorister, eller för kriget mot terrorismen, för sars och fågelinfluensan, för att Kina och Indien nu verkligen tar över, att oljan och alla andra råvaror tar slut, och nu mot slutet för Den Värsta Finanskrisen i Modern Tid, men mest av allt var vi rädda för vad Al Gore hade att berätta. Om det inte hade varit för dessa år av undergångsstämning hade väl knappast Obamas ”Change” och ”Hope” känts lika messianskt. Men nu är pessimism såå nollnoll, och ”Yes we can” det nya svarta.

Sen var ju också 00-talet årtiondet då cd-skivan, telefonkatalogen, uppslagsverket, fotofilmen och väckarklockan kastades på historiens sopsorteringscentral, Google tog över världen, Sverige fick fler telefonnummer än invånare, och alla lärde sig sms, wap, kbt och hbt. Skulle jag vara riktigt 00-tal skulle jag väl förresten skriva det här inlägget med 140 tecken. Men hur skulle det låta, hur sammanfattar man 00-talet med bara några få ord? Och vad har jag glömt som om några år bara kommer kännas så 00-tal?

Om empati

Bilister är ett jävla pack. Jag föraktar dem. De skiter i medmänniskor, säkerhetsavstånd och hastighetsbegränsningar och låtsas inte se en när man står vid övergångsställena. Tvärnitar framför en i bästa fall. Hade jag varit lite sämre uppfostrad hade jag gett dem fingret. Nu nöjer jag mig med att demonstrativt släpa benen efter mig varje gång jag går över vägen, samtidigt som jag ger dem Onda ögat. (Ska jag vara ärlig är det förresten inte uppfostran det kommer an på, för ibland ger jag dem faktiskt fingret. När de kört förbi och kanske inte ser. Man vill ju inte riskera något.) En gång, när en motorcyklist körde mot rött samtidigt som jag och Ada gick över vägen, kom jag på mig själv med att önska att han skulle köra in i husväggen.

Jag förstår givetvis att det här inte är en hållbar position. De flesta av mina vänner och bekanta är någon gång ibland bilister, och de är inte något pack utan tvärtom högst charmanta människor. Och jag är ju på det hela en snäll och fredlig person och skulle förstås inte önska trafikolyckor ens över min värsta ovän, om jag haft någon. Att jag ändå kan upprätthålla min brist på empati gentemot bilisterna beror dels på att de är en anonym massa som gömmer sig bakom karosser, dels på att jag saknar körkort och därför inte förstår mig på hur det är att köra bil.

Som tur är funkar det omvänt också. Så fort man lär känna en människa lite mer blir det svårt att värja sig mot empatin. Jag läser just nu en Hitlerbiografi (mest för att svärfar har lånat mig den, näst mest för att det händer att elever kan mer om andra världskriget än jag och nästnäst mest för att den är intressant). Och trots att mannen helt objektivt hade det gräsligaste politiska program världshistorien skådat och det vore en välgärning om någon sett till att han kört in i en husvägg i unga år kan jag inte låta bli att ömma för den stackars patetiska bohemen som misslyckades med allt men fick självförtroendet tillbaka när han upptäckte sin enda talang: att tala så folk rycktes med. Dumme lille Adolf, tänker jag. Blir rent av irriterad när författaren demoniserar honom allt för mycket. För han var ju ingen demon utan en ynklig människa.

Livsberättelser skapar empati, och aldrig förr har det funnits så mycket livsberättelser att ta del av runtomkring oss i teve, filmer, tidningar, böcker och bloggar. För två tre generationer sedan, när sådana som Hitler kom till makten, kunde man tycka att folk i Afrika var apor, att japanarna gott kunde atombombas, att bögar var sinnessjuka missfoster och ickekristna skulle brinna i helvetet. Men idag är det knappast möjligt längre för alla dessa grupper kommer till tals. Vi lär känna dem och börjar känna med dem. Det är ju ingen slump att fredsrörelsen växer sig stark samtidigt som det första tevesända kriget. Vem vet. Om bilisterna läser den här bloggen kanske de till och med förstår att köra som folk.

Hur är gudagott att vara?

Jag tittar på idéskissen till hur nya Stortorget i Malmö är tänkt att bli. Som ofta när jag ser stadsarkitekters visioner kommer jag osökt att tänka på religiösa bilder över paradiset - ni vet sådana som till exempel brukar finnas i Jehovas vittnens tidningar. Samma lagom asymmetriskt utplacerade människor. Alla åldrar, kön och etniciteter representerade i lagom doser (alla är dock själklart medelklass) och alla umgås härligt otvunget. Och de är aktiva. De tar på ett onaturligt naturligt sätt del av det offentliga rummet som vore parkerna och torgen deras vardagsrum, som vore hela mänskligheten deras familj. Det finns ju något tilltalande i det här. Stadsarkitekterna och vittnena verkar slå an en ton i vårt kollektiva undermedvetna. Det är så här vi tänker oss det utopiska, det paradisiska. Alla tillsammans.

*Uppdatering*

[Här har jag tagit mig friheten att ta bort allt som var ogenomtänkt, samt fick mig att framstå som en som inte gillar människor, parker eller torg. Någonstans hade jag möjligen någon slags vag poäng, men sommarstiltjen och solgasset måste ha suddat bort all dess skärpa när jag skulle formulera den. Man bloggar sämre på sommaren. Tillbringar hellre dagarna i parker eller på torg, och njuter av att titta på alla fantastiska människor.]

Maxon Jaxon är uppstånden?

Jag har ju tidigare i den här bloggen försökt frammåla mig själv som framstegsvänlig och allt annat än konservativ, men i det här inlägget kommer stofilen i mig skymta fram. Jag kommer inte bara antyda att kvällpressen är en del av den kulturskymning vårt land är stadd i, jag kommer också vifta med språkbatongen.

Expressens löp idag löd: "Michael Jackson död inatt." Det är inte okej. Som bekant brukar rubriker skrivas med en slags satsförkortningar. "Polisen misstänker: Mona på tjocken" betyder "Polisen misstänker att Mona Sahlin är på tjocken" Men vilka ord sätter man in i Expressens löpsedel för att få en korrekt sats? Hade det bara stått "Michael Jackson död" skulle man förstås trycka in ett är, men det går ju inte eftersom "inatt" säger att satsen skall stå i preteritum. Rubriken blir alltså: "Michael Jackson var död inatt". Vilket alltså innebär att han mirakulöst har tillfrisknat från sin död idag.

Jag säger som kungen av pop: What have we done to ourselves?

Om vår nakenhet

Män är djur, som bekant. Och kvinnor också, givetvis. Det där vet vi förstås, men det är förtvivlans svårt att riktigt få in det i skallen och det har ignorerats eller bestridits under den största delen av historien. Hade det varit lika enkelt att förneka om vi fortfarande haft kvar vår päls, om vi varit lika ludna som gorillor och schimpanser? Antagligen inte.

För även om människans nakna hud knappast är en av de där sakerna som gör att vi styr och ställer på den här planeten så är det något ytterst ovanligt bland däggdjuren. Det är djuriskt att vara hårig. Ett fåtal däggdjur har ersatt sin päls med tjockt läderartat skinn - elefanten, noshörningen och tamgrisen, samt valen som av naturliga skäl inte är särskilt lurvig. Att de allihop mer eller mindre gillar närheten till vatten föranledde några forskare att presentera teorin att människan varit en vattenapa som gillade att vada omkring i floder. Kruxet är bara att det inte stämmer med de arkeologiska fynden.

En dag som denna är jag i vilket fall väldigt tacksam till den förfader som för troligen någon knapp miljon år sedan bestämde sig för att klä av sig pälsen. Det har varit vad Expressen kallar chockvärme, dvs. normal högsommartemperatur en bit över 20 grader, och jag hade inte gärna velat byta plats med de tjockhåriga hundar Ada pekar ut åt mig. Det här var också länge standardförklaringen till vår pälslöshet, att naken hud i kombination med vårt unika svettsystem som vi utvecklade ungefär samtidigt skulle vara ett fiffigt sätt att hålla sig sval när vi gav oss ut på savannen. Men, säger vän av ordning, om det är så himla smart, varför gör inte alla andra savanndjur likadant?

Det är en bra fråga, och mysteriet tätnar. Pälsen har nämligen dessutom ett betydligt större problem. Den är väldigt hemtrevlig för löss. Och löss inte bara kliar, de sprider sjukdomar. Bland människor exempelvis tyfus - näst malaria den värsta infektionssjukdom som hemsökt vår art, med enorma epidemier genom historien. (Och dessutom hindrade tyfusen Napoleon från att inta Ryssland genom att förinta hans armé, från 600.000 till 15.000 man. Bara en sån sak.) Bland våra håriga släktingar är av förklariga skäl läget mycket värre. Det är därför schimpanser använder timmar för att plocka lössen av varandra. Anledningarna att tappa pälsen är alltså många, så varför har så många djur den kvar?

Saken är att det finns något som är mycket värre än att ha päls i den varma savannsolen. Nämligen att inte ha någon i den kalla, kalla savannnatten. Så pälsen är därför väl värd varje lus, så länge man inte kommer på något annat sätt att hålla sig varm. Men tänk, för någon miljon år sedan gjorde människan just det. Man tämjde elden. Plötsligt var pälsen bara en onödig lusmagnet. Och folk började tycka att de killar och tjejer som hade lite mindre päls såg friska och lusfria ut, snarare än kalla och bedrövliga. Dem kanske man skulle stadga sig med, tänkte man. Vips var en sexuell selektion igång och vi blev naknare och naknare. Så: vår nakenhet är inte en av anledningarna till att vi styr jorden, men det var en av anledningarna till att vi styr jorden som gjorde oss nakna.

*

Ps. Jag måste avsluta med att visa er det enda däggdjur vid sidan om människan som är hårlöst och har mjukt skinn: Den osedvanligt fula nakenråttan som gömmer sig så lång bort från åsyn den kan i sina tunnelsystem djupt ner i den östafrikanska sanden. Nakenråttan har extremt låg ämnesomsättning, kan inte känna smärta, och reglerar temperaturen genom att antingen klumpa ihop sig i snuskiga nakenråttshögar eller fly ner i kyligare tunnlar. Min prydhet förbjuder mig att vidare kommentera dess utseende.

Plötsligt händer det.

En livskrisande stockholmare vill ge bort allt han äger och bestämmer sig för att låta slumpen avgöra vem som ska få hans pengar. Han plitar ner namnen på samtliga boende i Stockholm - dr Alban, kungen, Lena Smedsaas, och alla de andra - på små lappar, slänger ner dem i en tombola och börjar snurra. Han stannar tombolan. Trumvirvel. Han drar - sitt eget namn.

Den här historien har jag förstås bara hittat på. Den är ju högst osannolik. Ändå är chansen för stockholmaren att dra sitt eget namn större än att vinna en miljonvinst på en trisslott. Den givna sensmoralen är förstås att man inte ska köpa trisslotter, men den poäng jag egentligen vill göra är att extremt osannolika saker ibland händer. Som att folk vinner en miljon på triss. Med tanke på hur tokigt många vi är på den här planeten, och hur myckat av vår tid som idag filmas borde det gå att skrapa ihop några minuter filmklipp fyllt med folk som har osannolik tur.

Jajamen:

En fundering och en fråga.

Idag regnade det. Ada blev blöt och troligtvis lite kall, men vägrade ändå som vanligt att ha mössa på sig. Som förälder känner man sig då mycket oansvarig. Även om jag vet att det inte finns någon koppling mellan att vara för kyld och att bli förkyld är det omöjligt att slå den tanken från ryggmärgen, och lyckas man väl med det måste man stå ut med ett tvärtjockt socialt stigma. "Hon blir kall!" sa en äldre herre till mig på skarpen härommånaden.

Men som bekant orsakas förkylning av virus. Att det möjligen är vanligare under kallare månader beror förstås på att vi då kurar ihop oss tätt tätt i det varma inomhuset. Dessutom är det inte vanligast när det är som kallast, utan på våren och hösten, troligen beroende på luftfuktighet. Förkylning har inte ens fått sitt namn av att man trodde den berodde på nedkylning, utan av att dess symtom liknar vad man upplever när man är kall. Men nu sitter kopplingen cementerad i språket och traditionen. Och inte verkar ens immunförsvaret bli sämre av att man blir kall, även om det känns intuitivt. Man har gjort massor av studier på stackare. Stängt in dem i kylskåp och sprutat rhinovirus i näsan på dem, men de blir precis lika lätt sjuka som den varma kontrollgruppen. Någon studie har till och med sett immunförsvaret förbättras hos dem som huttrar.

Min fråga till er, mina kloka och allmänbildade läsare, är nu: Finns det någon fara med att Ada blir lite kall, förutom det obehag i stunden hon inte direkt verkar känna? Jag kan inte komma på något, mer än att det känns fel. Hela mitt väsen gör uppror och vill säga Nej. Om svar anhålles!

En mer sjyrreburre värld: Fred på jorden

Även om vi alltså kommit fram till att 1900-talet inte var det våldsammaste genom tiderna var det onekligen blodigt. Åren 1939-45 kan ha varit de sex blodigaste någonsin i mänsklighetens historia. Men vad har hänt sedan dess? Jo, mellan det att min mamma föddes och det att Ada föddes minskade antalet döda i krig med 97%. Trots att världsbefolkningen samtidigt dubblerades. Och då är ändå slutet av 40-talet långt mycket mindre blodigt än andra världskriget.

Man kan se tre stora förändringar. Den första sker direkt, 1945. Sedan dess har nämligen aldrig två stormakter varit i direkt krig, och de länder som haft råd med de maffigaste armérna har dödat allt färre. Därför kommer dödssiffrorna aldrig i närheten av de miljontals som dog per år under världskrigen, trots en liten topp kring 1950, då krigen i Korea och Indokina drar upp snittet.

Antalet krig ökar sedan under 60-, 70- och 80-talen då kolonier gör sig fria för att i vissa fall sedan falla i inbördeskrig. Och det är det som är den andra stora förändringen, hur de konventionella krigen ersätts av lågintensiva inbördeskrig, som idag utgör 95% av alla konflikter. Och inbördeskrig är extremt mycket mindre blodiga än krig mellan stater. 1950 dog i snitt 38.000 per konflikt och år, 2002 var siffran 600, en nedgång med 90 %.

Den tredje förändringen sker under min livstid. Efter murens fall börjar nämligen antalet väpnade konflikter sjunka. Sedan 1992 med 40 %. Och det går fortare och fortare. Mellan 1999 och 2006 halverades antalet konflikter i Afrika söder om Sahara - som annars har tyngts av konstant krigstid i efterkrigstiden. Dödssiffran sjönk med 98%.

Vad beror allt det här på? Den viktigaste förklaringen är väl att världen är rikare idag. Vi har allt mer att förlora och allt mindre att vinna på krig. Så rika, välfungerande och sammantvinnade är de flesta av världens aktörer att de har insett att de har betydligt mer att vinna på att samarbeta än kriga. Även om vi fullständigt skulle sakna empati förstår vi att vi inte bör gå över sundet och döda danskar. Vem ska då sälja tokigt billig fläskfilé och blaskig öl?

Men vi saknar ju inte empati. Tvärtom har vi fått råd att bry oss, att inte tänka i vi och dom utan vara du och bror med hela världen. För sextio år sedan hade ingen några invändningar mot att man bombade fiendens civilbefolkning till stenåldern. Idag tvingas krigsmakter försöka minimera antalet civila dödsoffer, om inte annat för att det vore politiskt självmord att inte göra det. För en fjärde enorm förändring har skett, även den under min livstid. I hela mänsklighetens historia har folk varit tvugna att foga sig under dem som tog makten. Men när jag var i tolvårsåldern fick för första gången folket i de flesta länder själva bestämma vilka som skulle styra över dem:

Demokratierna får en allt starkare majoritet. Och fred är en betydligt bättre valvinnare än krig. Därför lever vi med all sannolikhet i världshistoriens fredligaste, mest sjyrreburre tidpunkt.

(Alla faktauppgifter har jag fått från Human Security Report.)

Det blodigaste århundradet i världshistorien

Min farmor är nästan hundra år. En del har onekligen hänt under hennes livstid. Två världskrig, till exempel, det första med kanske 15 miljoner människor på sitt samvete, det andra med säkerligen 50 miljoner. Sedan min farmor föddes har nästan 200 miljoner människor mist livet på grund av krig, folkmord eller annat politiskt våld, och medvetet skapad svält. Siffror så ofattbart stora att det inte är konstigt att 1900-talet brukar kallas världshistoriens blodigaste århundrade. Ändå är det inte sant. Det har funnits tider som varit ännu jävligare, då risken att dö i krig och våld varit ännu högre. Låt mig ge er tre kandidater:

1. 1600-talet. 30-åriga kriget rasar i Europa och dödar nästan 10 miljoner människor (det kan dock vara bra att ha i bakhuvudet att alla beräkningar är högst osäkra - folk kan ju i Jösse Kristi namn inte ens enas om hur många som dött i Irakkriget), politiskt kaos i Ryssland dödar 5 miljoner, Mingdynastins fall beräknas leda till ofattbara 25 miljoner människors död, samtidigt som det aggressiva Stormoguls rike i Indien sveper ner över den tättbefolkade kontinenten och europeerna fortsätter sin brutala kolonalisering och slavhandel. Alltihop i en världsbefolkning en femtedel så stor som andra världskrigets, en tolftedel av dagens. De tokigt höga talen beror till stor del på de nya skjutvapnen.
2. 1200-talet. Att det här är tiden för en massa korståg är en småsak i jämförelse med de 40 miljoner människor (!) som Djingis Khan och hans effektiva släktingar beräknas ha tagit kål på under mongolerövringarna. Det kan också vara värt att påminna om att livet även i fredstider var blodig. Statistik från England visar att risken att mördas var 50 gånger så hög på 1200-talet mot idag. Och statsapparaterna genomförde givetvis konsekvent politisk terror och tortyr.
3. 700-talet. An Shi-upproren i Kina ska ha haft ihjäl 36 miljoner människor, i en värld med en tiondel så stor befolkning som under andra världskriget. I Europa går Karl den Store hårt fram för att skapa sitt rike, och de muslimska väldena växer. Samtidigt kan man komma ihåg att om det är något som är värre än en terroriserande övermakt så är det frånvaron av en övermakt. Under 700-talet rådde maktvakuum i stora delar av världen, på samma sätt som det nu gör i Somalia - ett inbördeskrig där den klanherre eller rövarliga som tar sig mest makt styr.

Och som ett somaliskt inbördeskrig har det sett ut i världen där ingen centralmakt lyckats skapas, sedan Homo sapiens uppkomst. Några amerikanska antropologer har beräknat att risken att dö av våld under stenåldern var 20 gånger högre än under 1900-talet. Vem vet, kanske var det blodigaste århundradet 10.000 f.Kr.?

Taken by trees

De flesta människor gillar träd. Så även jag, även om jag är pinsamt dålig på att skilja på olika trädarter. Kanske delar inte fullt lika många min kärlek till trädnamn. Jag älskar trädnamn. Kärvheten, klangerna. Inget kan låta så nedärvt och äktsvenskt som de svenska trädarterna. De har rötter. Man kan riktigt höra hur Ottar Vendelkråka ristade i barken på en rönn, hur hans förfäder offrade alens sav till Ull. Här är min toppfemlista:

1. Hassel
2. Sälg
3. Asp
4. Oxel
5. Alm

Nästa gång gör jag kanske en lista på alla fantastiska bär på -on. Trevlig pingst!

Om pappaskämt

En ny läsarfråga, denna gång från en psykologstuderande i Stockholm:

Bäste Dávamál,

I något slags sammanhang här om språk och uttryck undrar jag vad som definierar ett "pappa-skämt."

Tack för din fråga! För att förstå det måste vi förstås komma underfund med vad ett skämt är och vad en pappa är. Vi börjar med skämtet. Ett skämt är en evolutionär bieffekt av våra mönsterigenkännande hjärnor och har visat sig ha en utmärkt socialt sammanfogande funktion. Vi gillar att ha skoj och har vi skoj med någon kallar vi gärna den för en kompis. Något är skoj om det bryter ett mönster och därför uppfattas som bortitok. Smidigast gör man det genom brott mot sociala koder och tabun, oväntade vändningar, överdrifter, underdrifter, paradoxer, eller tokiga metaforer. Någon har kanske något på huvudet som inte är avsett som en huvudbonad.

Pappor hade som bekant andra uppgifter än mammor i den traditionella kärnfamiljen. Medan mammor skulle amma, ha koll på skolaktiviteter och sköta familjens sociala nätverk var det pappans roll att humma, läsa tidningen och komma hem sent från jobbet. Men dessutom föll det på faderns lott att dra pappaskämt. Ett pappaskämt är inte ett skämt utan en retorisk figur. Pappaskämtet försöker inte bryta mönster, utan tvärtom hitta dem, framförallt i form av ljudlikheter mellan ord. Ett pappaskämts kvalitet mäts sålunda inte heller i hur roliga de är utan i hur skickligt utformade, hur "fyndiga". Om du efter en måltid skulle säga: "Nu blev jag mätt" och jag svara: "Jasså, hur lång blev du?" är den normala reaktionen ju inte att du gapskrattar. Däremot skulle det vara artigt att reagera som inför exempelvis en skicklig jonglör - att dra på munnen. Hur länge pappaskämt har funnits, eller varför pappor känt sig tvugna att dra dem kan jag inte svara på, men det är tydligt att män tenderar att börja pappaskämta redan åren före det att de blivit förstfaderskor, en slags manlig biologisk klocka. I takt med att Gudrun Schyman monterat ner kärnfamiljen kan nu även mammor dra pappaskämt.

Anden vill...

Jag verkar ha fått en stressfraktur i foten av några dagars intensivt promenerande under kristihim. Det föranleder mig att fundera över hur klen jag egentligen är. Om jag fötts in i det där stenålderssamhället jag så gärna tänker på, hade jag då fått uppleva min tjugoåttonde födelsedag? Hade jag fixat livet som nomad, som jägare, som krigare i en tid när man inte kunde säga att kroppen gjorde ett fullgott jobb, bara den bar upp huvudet?

Jag beställde härommånaden en skräddarsydd skjorta från Tailorstore.se. Fanns det något spår av manlighet kvar i mig försvann det ganska snabbt efter att ha läst följande brev:

Hej david,

Vi har granskat de mått du angav när du gjorde din beställning. Vänligen kontrollera följande mått så att allt blir rätt:

Skjorta, nummer 161717, bröstmått: 84 cm. Detta mått ligger vanligtvis mellan 90 cm och 100 cm.

Skjorta, nummer 161717, bicepsmått / ärmvidd: 25 cm. Detta mått ligger vanligtvis mellan 29 cm och 34 cm.

Återkom så fort du kan så att vi kan påbörja produktionen av din beställning.

Vänliga hälsningar

Louise Ljungberg, Tailorstore.se

Om rutiner och kaosmonster

"Jag undrar vad de tänker, egentligen". Så lyder en rutinfras, kallpratande småbarnsföräldrar emellan, som du kan höra varje dag på de lekplatser socialdemokraterna haft godheten att placera ut runtom vårt ovala land. Och det är ju en gåta, inte bara för att de små liven inte har språk för att redogöra sina tankar, eller för att de gör så skojiga och besynnerliga saker, utan också för att det är så svårt att förstå hur det är att leva med så extremt lite begrepp om omvärlden. När jag och Ada går ut genom dörren vet hon ju inte om det är för en femminuterspromenad i parken, en veckolång resa till Göteborg, eller om vi flyttar för alltid. Tillvaron måste te sig mycket kaotisk. Allt är nytt och allt är osäkert. Kaoset besvärjs förstås med trygghet och rutiner, som långsamt bygger upp hennes omvärldsbegrepp. Minst en gång varje dag läser jag ur Så gör prinsessor för Ada. "Drakar är besvärliga att tas med" läser jag. "Men prinsessor lyckas alltid överlista dem till slut." Det jag läser är en variation på vår kulturs kanske äldsta myt.

Vi vet inte mycket om protoindoeuropeerna - det folk vars språk skulle utvecklas till de germanska, romanska, persiska och en hel del av de indiska språken. Antagligen levde de på den ukrainska stäppen för sisådär sextusen år sedan, och de verkar ha varit hästtokiga och krigshetsande. Och så verkar de ha haft en myt om en hjälte som dödar en drake. I nästan alla indoeuropeiska kulturer finns nämligen varianter på den här myten: Tor dödar Midgårdsormen i nordisk mytologi, i grekisk mytologi finns ett helt knippe hjältar som har ihjäl slemmiga jätteormar, bland annat Zeus mot Typhon, i indisk mytologi dödar Indra draken Vritra, och hos hettiterna dödar Tarhunt Illuyanka. Forskare har till och med återskapat två ord som bör ha ingått i den ursprungliga protoindoeuropeiska myten: egwhent ogwhin - han dräpte ormen.

Ännu mer spännande blir det av att myten går igen hos indoeuropeernas grannar i mellanöstern. Precis som i de flesta indoeuropeiska versioner är drakormen här någon typ av vattenodjur. I Babylonien dödar Marduk i tidernas begynnelse kaosmonstret Tiamat, och skapar så ordning i världen. Kannaneerna menade att Baal eller El dödade Lotan och i vår bibel dödar Jahve vattenmonstret Leviathan (Ps 74:14, Jes 27:1). Dessutom finns förstås spår av myten hos ormen i Edens lustgård och djävulsdraken i Uppenbarelseboken, idéer som säkerligen var lätta att ta till sig för de indoeuropeiska folk som kristnades. Senare skapade dessa bland annat myten om Sankt Göran och draken, och andra riddarhistorier, som förstås är de som Adas prinsessbok anspelar på.

Man kan ju undra vad de tänkte, egentligen. Hur de gamla protoindoeuropeerna kom på att en hjälte skulle döda en drake. Det finns de som menar att idén om drakar kommer från en universell, evolutionär rädsla för reptiler, som fått stå symbol för allt hemskt. Man får komma ihåg att livet inte alls var så sjyrreburre då som idag. En missväxt eller översvämning kunde innebära döden för dig och dina nära, och fok omkring dig dog titt som tätt av sjukdomar du inte kunde förklara. Du hade ont i din förkrympta kropp och dina tänder hade karies. Tillvaron tedde sig antagligen väldigt kaotisk. Allting var osäkert. Men kaoset besvärjdes med trygghet och rutiner. Du upprepade gång på gång att en hjälte dräpt kaosmonstret. Egwhent ogwhin, för så gör prinsessor.

Om rim och reson

Det är väldigt roligt att ni skickar in så många frågor till Dávamál. Låt mig ta en ur högen: "Varför säger man 'Summan av kardemumman' egentligen?" undrar Joak A och Gus B. Anledningen är att uttrycket rimmar, vilket man kan höra om man ljudar det långsamt. Svenska akademins ordbok: "Ordet [är] bl. ett utan hänsyn till dess eg. bet. godtyckligt valt rimord till SUMMA" (Belagt sedan 1899.)

På samma sätt säger man "Lätt som en plätt" trots att det i själva verket är ganska bökigt att grädda plättar. De stammar nämligen från en tid när man tyckte att allt var lite roligare och lite klokare om det innehöll rim. Man trodde att allt var guld som glimmar och allt var sant som rimmar. Man samlade all denna klokskap av bonnförnuft i ett stort rimlexikon som man kallade bondepraktikan. Där kan man tillexempel läsa att om solen går ner i moln kommer det regna nästföljande morgon, och som bevis anförde man ljudlikheten mellan orden "säck" och "bäck".

*

Som ni kanske ser har jag fått en ny bild i mitt sidhuvud. Den får mig att tänka på Livets Ord av någon anledning. Men så får det vara. Mitt hopp får väl stå till att det är sant som det brukar sägas: "Frikyrklig logga - en jäkel på att blogga."