Taken by trees

De flesta människor gillar träd. Så även jag, även om jag är pinsamt dålig på att skilja på olika trädarter. Kanske delar inte fullt lika många min kärlek till trädnamn. Jag älskar trädnamn. Kärvheten, klangerna. Inget kan låta så nedärvt och äktsvenskt som de svenska trädarterna. De har rötter. Man kan riktigt höra hur Ottar Vendelkråka ristade i barken på en rönn, hur hans förfäder offrade alens sav till Ull. Här är min toppfemlista:

1. Hassel
2. Sälg
3. Asp
4. Oxel
5. Alm

Nästa gång gör jag kanske en lista på alla fantastiska bär på -on. Trevlig pingst!

Om pappaskämt

En ny läsarfråga, denna gång från en psykologstuderande i Stockholm:

Bäste Dávamál,

I något slags sammanhang här om språk och uttryck undrar jag vad som definierar ett "pappa-skämt."

Tack för din fråga! För att förstå det måste vi förstås komma underfund med vad ett skämt är och vad en pappa är. Vi börjar med skämtet. Ett skämt är en evolutionär bieffekt av våra mönsterigenkännande hjärnor och har visat sig ha en utmärkt socialt sammanfogande funktion. Vi gillar att ha skoj och har vi skoj med någon kallar vi gärna den för en kompis. Något är skoj om det bryter ett mönster och därför uppfattas som bortitok. Smidigast gör man det genom brott mot sociala koder och tabun, oväntade vändningar, överdrifter, underdrifter, paradoxer, eller tokiga metaforer. Någon har kanske något på huvudet som inte är avsett som en huvudbonad.

Pappor hade som bekant andra uppgifter än mammor i den traditionella kärnfamiljen. Medan mammor skulle amma, ha koll på skolaktiviteter och sköta familjens sociala nätverk var det pappans roll att humma, läsa tidningen och komma hem sent från jobbet. Men dessutom föll det på faderns lott att dra pappaskämt. Ett pappaskämt är inte ett skämt utan en retorisk figur. Pappaskämtet försöker inte bryta mönster, utan tvärtom hitta dem, framförallt i form av ljudlikheter mellan ord. Ett pappaskämts kvalitet mäts sålunda inte heller i hur roliga de är utan i hur skickligt utformade, hur "fyndiga". Om du efter en måltid skulle säga: "Nu blev jag mätt" och jag svara: "Jasså, hur lång blev du?" är den normala reaktionen ju inte att du gapskrattar. Däremot skulle det vara artigt att reagera som inför exempelvis en skicklig jonglör - att dra på munnen. Hur länge pappaskämt har funnits, eller varför pappor känt sig tvugna att dra dem kan jag inte svara på, men det är tydligt att män tenderar att börja pappaskämta redan åren före det att de blivit förstfaderskor, en slags manlig biologisk klocka. I takt med att Gudrun Schyman monterat ner kärnfamiljen kan nu även mammor dra pappaskämt.

Anden vill...

Jag verkar ha fått en stressfraktur i foten av några dagars intensivt promenerande under kristihim. Det föranleder mig att fundera över hur klen jag egentligen är. Om jag fötts in i det där stenålderssamhället jag så gärna tänker på, hade jag då fått uppleva min tjugoåttonde födelsedag? Hade jag fixat livet som nomad, som jägare, som krigare i en tid när man inte kunde säga att kroppen gjorde ett fullgott jobb, bara den bar upp huvudet?

Jag beställde härommånaden en skräddarsydd skjorta från Tailorstore.se. Fanns det något spår av manlighet kvar i mig försvann det ganska snabbt efter att ha läst följande brev:

Hej david,

Vi har granskat de mått du angav när du gjorde din beställning. Vänligen kontrollera följande mått så att allt blir rätt:

Skjorta, nummer 161717, bröstmått: 84 cm. Detta mått ligger vanligtvis mellan 90 cm och 100 cm.

Skjorta, nummer 161717, bicepsmått / ärmvidd: 25 cm. Detta mått ligger vanligtvis mellan 29 cm och 34 cm.

Återkom så fort du kan så att vi kan påbörja produktionen av din beställning.

Vänliga hälsningar

Louise Ljungberg, Tailorstore.se

Om rutiner och kaosmonster

"Jag undrar vad de tänker, egentligen". Så lyder en rutinfras, kallpratande småbarnsföräldrar emellan, som du kan höra varje dag på de lekplatser socialdemokraterna haft godheten att placera ut runtom vårt ovala land. Och det är ju en gåta, inte bara för att de små liven inte har språk för att redogöra sina tankar, eller för att de gör så skojiga och besynnerliga saker, utan också för att det är så svårt att förstå hur det är att leva med så extremt lite begrepp om omvärlden. När jag och Ada går ut genom dörren vet hon ju inte om det är för en femminuterspromenad i parken, en veckolång resa till Göteborg, eller om vi flyttar för alltid. Tillvaron måste te sig mycket kaotisk. Allt är nytt och allt är osäkert. Kaoset besvärjs förstås med trygghet och rutiner, som långsamt bygger upp hennes omvärldsbegrepp. Minst en gång varje dag läser jag ur Så gör prinsessor för Ada. "Drakar är besvärliga att tas med" läser jag. "Men prinsessor lyckas alltid överlista dem till slut." Det jag läser är en variation på vår kulturs kanske äldsta myt.

Vi vet inte mycket om protoindoeuropeerna - det folk vars språk skulle utvecklas till de germanska, romanska, persiska och en hel del av de indiska språken. Antagligen levde de på den ukrainska stäppen för sisådär sextusen år sedan, och de verkar ha varit hästtokiga och krigshetsande. Och så verkar de ha haft en myt om en hjälte som dödar en drake. I nästan alla indoeuropeiska kulturer finns nämligen varianter på den här myten: Tor dödar Midgårdsormen i nordisk mytologi, i grekisk mytologi finns ett helt knippe hjältar som har ihjäl slemmiga jätteormar, bland annat Zeus mot Typhon, i indisk mytologi dödar Indra draken Vritra, och hos hettiterna dödar Tarhunt Illuyanka. Forskare har till och med återskapat två ord som bör ha ingått i den ursprungliga protoindoeuropeiska myten: egwhent ogwhin - han dräpte ormen.

Ännu mer spännande blir det av att myten går igen hos indoeuropeernas grannar i mellanöstern. Precis som i de flesta indoeuropeiska versioner är drakormen här någon typ av vattenodjur. I Babylonien dödar Marduk i tidernas begynnelse kaosmonstret Tiamat, och skapar så ordning i världen. Kannaneerna menade att Baal eller El dödade Lotan och i vår bibel dödar Jahve vattenmonstret Leviathan (Ps 74:14, Jes 27:1). Dessutom finns förstås spår av myten hos ormen i Edens lustgård och djävulsdraken i Uppenbarelseboken, idéer som säkerligen var lätta att ta till sig för de indoeuropeiska folk som kristnades. Senare skapade dessa bland annat myten om Sankt Göran och draken, och andra riddarhistorier, som förstås är de som Adas prinsessbok anspelar på.

Man kan ju undra vad de tänkte, egentligen. Hur de gamla protoindoeuropeerna kom på att en hjälte skulle döda en drake. Det finns de som menar att idén om drakar kommer från en universell, evolutionär rädsla för reptiler, som fått stå symbol för allt hemskt. Man får komma ihåg att livet inte alls var så sjyrreburre då som idag. En missväxt eller översvämning kunde innebära döden för dig och dina nära, och fok omkring dig dog titt som tätt av sjukdomar du inte kunde förklara. Du hade ont i din förkrympta kropp och dina tänder hade karies. Tillvaron tedde sig antagligen väldigt kaotisk. Allting var osäkert. Men kaoset besvärjdes med trygghet och rutiner. Du upprepade gång på gång att en hjälte dräpt kaosmonstret. Egwhent ogwhin, för så gör prinsessor.

Om rim och reson

Det är väldigt roligt att ni skickar in så många frågor till Dávamál. Låt mig ta en ur högen: "Varför säger man 'Summan av kardemumman' egentligen?" undrar Joak A och Gus B. Anledningen är att uttrycket rimmar, vilket man kan höra om man ljudar det långsamt. Svenska akademins ordbok: "Ordet [är] bl. ett utan hänsyn till dess eg. bet. godtyckligt valt rimord till SUMMA" (Belagt sedan 1899.)

På samma sätt säger man "Lätt som en plätt" trots att det i själva verket är ganska bökigt att grädda plättar. De stammar nämligen från en tid när man tyckte att allt var lite roligare och lite klokare om det innehöll rim. Man trodde att allt var guld som glimmar och allt var sant som rimmar. Man samlade all denna klokskap av bonnförnuft i ett stort rimlexikon som man kallade bondepraktikan. Där kan man tillexempel läsa att om solen går ner i moln kommer det regna nästföljande morgon, och som bevis anförde man ljudlikheten mellan orden "säck" och "bäck".

*

Som ni kanske ser har jag fått en ny bild i mitt sidhuvud. Den får mig att tänka på Livets Ord av någon anledning. Men så får det vara. Mitt hopp får väl stå till att det är sant som det brukar sägas: "Frikyrklig logga - en jäkel på att blogga."

En mer sjyrreburre värld: konservatismens död

Sverige är världens minst konservativa land. Åtminstone om man får tro Inglehart och Welzel vid World Value Survey, och det får man. De är nämligen världsledande på forskning om värderingar och värderingsförändringar och har i flera decennier samlat ihop enorma mängder data från världens alla länder om vad folk har för moraliska uppfattningar och riktlinjer. 

Svaren har de kvantifierat och punktat upp på två skalor: Den första handlar om i hur hög utsträckning man tycker att samhället ska styras av en sekulär, rationell moral, till skillnad från traditionella eller religiösa regler man följer snarare på grund av dess auktoritet än dess rationalitet. De extremt osekulära israeliterna i öknen nöjde sig med att Mose sa att Gud sa att flädermusen var oren, men vi skulle kräva att de angav GI-värden, andelen mättade fetter, vilka alternativa uppfattningar som finns i frågan, och så vidare. Den andra skalan handlar om i hur hög utsträckning individen bör vara fri och expressiv, snarare än kontrollerad och på sin plats. I Pol Pots extremt oexpressiva Kampuchea dödades man om man hade glasögon, eftersom risken fanns att man var en farlig intellektuell, medan vi mer tycker att man kan vara hur fanken man vill, bara man är snäll och inte skadar någon.

Resultatet från WVS kan punktas upp i en så här vacker karta: 

Man kan förstås prata länge om den här fina bilden men just nu kan vi väl nöja oss med att konstatera att Sverige med god prutmån ligger längst upp i högra hörnet - världens minst konservativa, mest progressiva land. Kartan är förstås inte statisk. Under de decennier som WVS mätt har Sverige glidit allt längre upp mot det där hörnet. Men det mest intressanta är att resten av världen följer efter i allt snabbare takt. I framtiden är alla svenskar: traditionella könsroller kommer framstå som vulgära och mossiga - i Moskva och Mexico City kommer lattepappor sitta och skvallra på varje kafé, medan deras sambor av varierande kön jobbar ihop brödfödan. Och de kommer uppfostra sina barn till att bli självständiga snarare än lydiga. Och föräldrar i Medina och Mumbai kommer ha allt mindre att säga till om i frågor om hur deras barn ska leva sina liv, och dessutom kommer de tolerera de flesta livsval deras barn gör, möjligen med undantag av om barnen går och blir religiösa extremister. En president som säger "God bless America" kommer framstå som lite för religiös och lite för patriotisk. Nothing to kill or die for. Above us only sky.

Det är förstås inte bara slumpen som gör att alla länder rör sig åt samma håll. Det handlar om det vi pratade om i förra inlägget, hur världen blir rikare. I ett fattigt samhälle finns lite handlingsutrymme, folk upplever att deras livssituation är osäker och svår att ha makt över och då är det bäst att hålla sig på sin plats och vara lojal mot familjen, släkten, klanen, nationen eller vad det nu kan vara, och lyda dess traditioner och auktoriteter.  Men i ett rikare samhälle ökar dina handlingsalternativ. Du börjar inse att du inte måste lyda någon bara för att han har stor mage och skägg. Du får råd att säga varför och varför inte, att bryta med de gemenskaper du inte trivs med, att välja din livsstil. Och alla andra får det också, så vill man få vänner och allierade gäller det att vara sjyst, snarare än skrämmande. Världen blir lite mer sjyrreburre.

En mer sjyrreburre värld: fattigdomen utrotas

Det är min fasta övertygelse att världen blir alltmer sjyrreburre. Världen 2009 är på de flesta sätt en bättre plats än 1981, då jag föddes, och betydligt bättre än 1949 när min mor föddes, för att inte tala om 1844, när min farfars farmor Severina föddes. Jag har ett ganska stort (om än inte orubbligt) hopp om att världen Ada växer upp i kommer vara ännu bättre.   

1981, när jag föddes, levde två miljarder människor i absolut fattigdom (dvs. med en dollar om dagen eller mindre). Vi var då inte fler än fyra miljarder, vilket alltså gjorde att de extremt fattiga utgjorde lite mer än halva världsbefolkningen. Människor i misär var i majoritet. Ur ett historiskt perspektiv var detta dock rena guldåldern. De flesta människor har alltid levat i misär. På Severinas tid var läget etter värre, även om världen var för fattig och ostrukturerad för att hålla sig med statistik som stödjer saken. Men samtidigt som jag växte upp skedde en revolution i tysthet. När jag började skolan var fattigdomen nere i två femtedelar av jordens befolkning, och när jag tog studenten var en tredjedel extremt fattiga. 2005 var antalet en halv miljard färre än mitt födelseår, trots att världsbefolkningen växt med 50%. (Parantetiskt: ibland hävdas att det absoluta antalet personer i fattigdom är det viktiga, inte den relativa procenten. Undersök vad du själv tycker: Skulle du helst leva i en miljardvärld där en procent är olycklig eller en miljonvärld där 99% är olyckliga. Väljer du det första alternativet håller du med mig om att det relativa talet är det väsentliga.) Andelen fattiga är nu en fjärdedel. Fortfarande groteskt många, men tänk vad som hänt! Sen jag föddes har fattigdomen halverats, och jag har inte ens hunnit in i min 30-årskris. 2030, när Ada är 22, räknar man med att den genomsnittsliga världsmedborgaren lever med ungefär samma levnadsstandard som folk i Tjeckien gör idag. 

Ingen förklarar dock allt detta så vackert som Hans Rosling. Kanske har ni redan sett klippet, och kanske såg ni tevedokumentären om honom igår. Om inte kan jag inte nog poängtera hur mycket jag rekomenderar er att titta på det. Jag lärde mig betydligt mer om världen av de första fem minuterna av Hans föreläsning än jag gjorde av ett halvårs heltidsstudier på statsvetenskapliga instutitionen i Lund. Titta och njut:

(Alla faktauppgifter har jag fått från världsbankens fattigdomsrapport 2008.)