Om empati

Bilister är ett jävla pack. Jag föraktar dem. De skiter i medmänniskor, säkerhetsavstånd och hastighetsbegränsningar och låtsas inte se en när man står vid övergångsställena. Tvärnitar framför en i bästa fall. Hade jag varit lite sämre uppfostrad hade jag gett dem fingret. Nu nöjer jag mig med att demonstrativt släpa benen efter mig varje gång jag går över vägen, samtidigt som jag ger dem Onda ögat. (Ska jag vara ärlig är det förresten inte uppfostran det kommer an på, för ibland ger jag dem faktiskt fingret. När de kört förbi och kanske inte ser. Man vill ju inte riskera något.) En gång, när en motorcyklist körde mot rött samtidigt som jag och Ada gick över vägen, kom jag på mig själv med att önska att han skulle köra in i husväggen.

Jag förstår givetvis att det här inte är en hållbar position. De flesta av mina vänner och bekanta är någon gång ibland bilister, och de är inte något pack utan tvärtom högst charmanta människor. Och jag är ju på det hela en snäll och fredlig person och skulle förstås inte önska trafikolyckor ens över min värsta ovän, om jag haft någon. Att jag ändå kan upprätthålla min brist på empati gentemot bilisterna beror dels på att de är en anonym massa som gömmer sig bakom karosser, dels på att jag saknar körkort och därför inte förstår mig på hur det är att köra bil.

Som tur är funkar det omvänt också. Så fort man lär känna en människa lite mer blir det svårt att värja sig mot empatin. Jag läser just nu en Hitlerbiografi (mest för att svärfar har lånat mig den, näst mest för att det händer att elever kan mer om andra världskriget än jag och nästnäst mest för att den är intressant). Och trots att mannen helt objektivt hade det gräsligaste politiska program världshistorien skådat och det vore en välgärning om någon sett till att han kört in i en husvägg i unga år kan jag inte låta bli att ömma för den stackars patetiska bohemen som misslyckades med allt men fick självförtroendet tillbaka när han upptäckte sin enda talang: att tala så folk rycktes med. Dumme lille Adolf, tänker jag. Blir rent av irriterad när författaren demoniserar honom allt för mycket. För han var ju ingen demon utan en ynklig människa.

Livsberättelser skapar empati, och aldrig förr har det funnits så mycket livsberättelser att ta del av runtomkring oss i teve, filmer, tidningar, böcker och bloggar. För två tre generationer sedan, när sådana som Hitler kom till makten, kunde man tycka att folk i Afrika var apor, att japanarna gott kunde atombombas, att bögar var sinnessjuka missfoster och ickekristna skulle brinna i helvetet. Men idag är det knappast möjligt längre för alla dessa grupper kommer till tals. Vi lär känna dem och börjar känna med dem. Det är ju ingen slump att fredsrörelsen växer sig stark samtidigt som det första tevesända kriget. Vem vet. Om bilisterna läser den här bloggen kanske de till och med förstår att köra som folk.