Såå nollnoll!

Om knappt ett halvår säger vi hejdå till 00-talet. Egentligen händer förstås ingenting. Vår tidräkning är ju bara ett godtyckligt uppstyckande av tidsflödet. Vi har råkat bygga upp talsystemet på tio eftersom det är så smidigt när man räknar på fingrarna, och räknar år eftersom det är smidigt när man är jordbrukare, och så räknade en munk fel en gång på Jesu födelse, och här är vi 2009, och tycker att varje decennium tydligt har sin prägel. Vi kan sammanfatta dem i några få ord.

80-talet var den ytliga materialismens. Reagan, hårsprej, bodybuilding och Maxon Jaxon. 70-talet var proggens och kollektivens, 60-talet var Beatles och ungdomsrevolutionens, 50-talet kommunistskräckens, rock'n'rollens och folkhemmets, 40-talet var andra världskrigets och de nasala speakerrösternas, 30-talet Hitlers och depressionens, 20-talet jazzens och de raka klänningarnas, 10-talet var första världskrigets och 00-talet Freuds och modernismens. 90-talet är lite svårare men var väl globaliseringens. Efter muren var världen en, under en enda supermakt, ihopkopplad med ett sprillans nytt Internet som folk altavistade med, och det var den enda vägens politik av frihandel och socialliberalism, som alla utom några veganer och några nynazister köpte, men de flesta brydde sig inte alls utan satt seinfeldtcyniska och killingironiska framför någon dokusåpa. Men vad var 00-talet? Låt mig göra ett försök.

Jag tror att en hel del decenniekrönikor kommer lyfta fram vad som kallats för Guds återkomst. Den kristna högern i USA lyckades två gånger rösta fram en livetsordkristen kobojsare till Vita huset, samtidigt som hela resten av världen bara gapade och skakade på huvudet, och en miljonärsson och 50-barnsfar från Saudi-Arabien förändrade i islamismens namn på en dag världspolitiken, amerikanarnas självbild och New Yorks skyline. (Jag tror för övrigt att det snarare är frågan om fundamentalismens överraskande exekutiva dödsryckning, en följd av sekulariseringen snarare än ett motbevis mot den. Gud har aldrig varit död, och kommer enligt min ödmjuka uppfattning säkert inte fara hädan i överskådlig framtid heller, men vyssjas allt djupare i sekulariseringens allmänreligiösa slummer. Mitt stalltips är att den kristna högerns och islamismens största bedrifter fortsatt kommer vara Bush 2004 och 11 september.)

Men oavsett religiös tillhörighet var väl också 00-talet apokalypsens. Undergången var nära. Med mer eller mindre fog var vi rädda för terrorister, eller för kriget mot terrorismen, för sars och fågelinfluensan, för att Kina och Indien nu verkligen tar över, att oljan och alla andra råvaror tar slut, och nu mot slutet för Den Värsta Finanskrisen i Modern Tid, men mest av allt var vi rädda för vad Al Gore hade att berätta. Om det inte hade varit för dessa år av undergångsstämning hade väl knappast Obamas ”Change” och ”Hope” känts lika messianskt. Men nu är pessimism såå nollnoll, och ”Yes we can” det nya svarta.

Sen var ju också 00-talet årtiondet då cd-skivan, telefonkatalogen, uppslagsverket, fotofilmen och väckarklockan kastades på historiens sopsorteringscentral, Google tog över världen, Sverige fick fler telefonnummer än invånare, och alla lärde sig sms, wap, kbt och hbt. Skulle jag vara riktigt 00-tal skulle jag väl förresten skriva det här inlägget med 140 tecken. Men hur skulle det låta, hur sammanfattar man 00-talet med bara några få ord? Och vad har jag glömt som om några år bara kommer kännas så 00-tal?