Naturligtvis, del 2

I mitt förra inlägg, ärade davamalläsare, skrev jag om hur ordet "naturlig" har två problem: att det kan ha en massa helt olika betydelser, men ändå sällan definieras, och att det utan argumentation framhålls som positivt. Jag utlovade också nån slags amatörteori om hur det kan komma sig att vi så lätt faller för ordet och att det har något moraliskt, nästan religiöst över sig, och den tänkte jag leverera strax, men först tänker jag ta en liten omväg på några hundra tusen år.

Jag är, som trogna läsare kanske har märkt, mer än vettigt intresserad av stenåldern. Många som delar detta intresse med mig kastar gärna fram stenåldern som en slags naturlighetens guldålder som vi borde återvända till. Poängen är att stenåldern är lååång, och att det är för förhållandena under denna tid våra gener är skapade. Paradexemplet är mat. Det käk våra kroppar är framevolutionerade för under hundratusentals år är kött, fisk, frukt och rötter, men när människan alldeles nyss, för så där tiotusen år sedan, började odla müsli och dricka mjölk hann inte våra kroppar med. Fläskberget växer för att vi knarkar kolhydrater istället för att äta vår naturliga stenålderskost.

Jag tror att det finns en poäng här, men att den ofta överdrivs. I goda tider verkar livet som stenåldersmänniska varit ganska behagligt men det kan vara värt att påminna om att medellivslängden för Fred Flinta troligen var sådär 35 år, samt att vi har massa bevis för kannibalism bland våra stenåldersförfäder. Jag lever hellre nu. Ett andra problem för naturlighetssökarna är att stenåldern inte är den förkulturella tid man gärna vill åt. De jägarsamlarsamhällen som finns kvar idag skiljer sig alla åt kulturellt, och så var det förstås för hundra tusen år sedan också. Det finns ingen mänsklig natur frikopplad från kultur eftersom människan är en kulturell varelse som ständigt lär sig och förändras. Vi människor är ju inte ens ensamma om att ha inlärda beteenden, det vi brukar kalla kultur. Att det är lättare att dressera flockdjur än påskliljor beror på att flockdjuren är genetiskt programmerad att lära sig saker i sin naturliga miljö. Schimpanser i olika geografiska områden har till exempel kulturella skillnader i hur de hanterar verktyg.

Kultur är alltså inte något specifikt mänskligt utan har varit en del av oss långt innan vi blev människor (och därtill har den som vi tidigare konstaterat påverkat vår evolution). Men vi råkar vara den art som mest utnyttjat potentialen med inlärt beteende, och därför är kulturen en oskiljaktig del av människans natur. Att det är intressantare att läsa om människans världshistoria än påskliljans är ett bevis för att människan inte är genetiskt detaljstyrd. Våra idéer, ideal, språk, könsroller, statussymboler och beteenden förändras hela tiden eftersom de är sociala konstruktioner. Men de är inte bara konstruktioner och de kan inte konstrueras riktigt hur som helst. Våra matvanor kanske förändras men självklart kommer det aldrigt dyka upp ett samhälle där man inte äter mat, för att äta är en biologisk nödvändighet. Kanske skulle det här kunna vara ett test för att ta reda på vad som är människans natur? Finns ett beteende i alla kända mänskliga samhällen är det inte på grund av en slump utan måste rimligen ha sin förklaring i något medfött. Och tänk, forskarna har skrapat ihop en lista över just sådana beteenden och kallar den de mänskliga universalierna. Läs den! Förutom lågoddsare som musik och dödsriter hittar man överraskningar som ormskräck (som kanske kan vara en delförklaring till drakmyterna) och att suga på sår.

Men det är inte så enkelt som att det här är en lista över vår natur. Det är en lista över saker som har sin grund i vår natur, vilket är en annan sak. Ett exempel: det biologiska faktum att män överlag är starkare än kvinnor (även om många kvinnor är starkare än många män, exempelvis mig), och kvinnor överlag föder och ammar fler barn än män har, tror jag, haft enorm påverkan på våra könsroller. Det har exempelvis lett till att män varit ute och jagat, kvinnor tagit hand om barnen. Men i ett lönearbetande samhälle där fysisk styrka inte är en fördel för att sätta mat på bordet och där ens pension bygger på arbetade timmar är det mycket smartare för både män, kvinnor och barn att arbetsfördelningen blir jämnare. Att jag och många med mig är pappalediga beror varken på att folk går emot sin natur eller att naturen förändrats. Generna är de samma, men miljön de spelar ut i är en annan.

Hur som. På listan över universalier hittar vi tron på religion. Som ateist är jag väl visserligen ett levande exempel på att även de gener som ligger bakom det religiösa kan spela ut på ett annat sätt i en annan tid, men det är inte det jag fikar efter nu. Istället vill jag göra en poäng av att jägarsamlarreligionerna är naturreligioner. I hundratusentals år har vi människor alltså dyrkat naturen, försökt hålla sig väl med den och besvärja den, och grubblat över paradoxen att vi på ett sätt verkar vara en del av naturen men på ett sätt inte. Det här tänkandet dyker förstås inte upp i alla mänskliga samhällen som slumpmässig social konstruktion utan måste ha sin grund i något medfött i oss, och det här medfödda finns i så fall kvar. Och det aktualiseras i tider när paradoxen över hur vi förhåller oss till naturen växer. Vi blir allt mer alienerade från naturen. Vi jagar inte vår egen mat, odlar den inte ens själva, utan köper den inplastad med hjälp av ett kort som vår chef fyllt på med en lagom mängd ettor och nollor efter att vi utfört en syssla som inte alls känns som en del av vår matinsamling. Och när vi då får höra att den inplastade skinkan är en produkt av en industriell process som involverar en cementblandare känner vi att vi passerat en gräns av närmast moralisk art. Det är nedlagt i oss att kunna skilja på mat och sak, och vill inte ha den gränsen uppluckrad, tack så mycket. Därtill verkar ju Naturen slå tillbaka. Människan har visserligen ställt till med elände i ekosystemen förut - redan under stenåldern hade vi till exempel ihjäl stora delar av Amerikas och Australiens djurliv - men det sätt vi påverkar naturen sedan hundra år tillbaka är fullständigt oöverträffat, och det går allt fortare. Djurarter utrotas, havsbottnar dör, temperaturen höjs. Att vi börjar känna att vi begår närmast moraliska fel som biter den hand som föder oss är inget märkligt. Det är naturligt.