Hippy Papy Bthuthdth Thuthda Bthuthdy Ada.

Om du idag för exakt 2248 år sedan befunnit dig i Rom hade du kanske fortfarande så här dags hört ljudet från Qurinalen där festivalen till gudinnan Salus ära firades. Extra energiskt det här året kan man tro, eftersom pesten just slagit staden och Salus var hälsans och renhetens gudinna. Hygieia heter hon på grekiska, samma ord som vårt hygien. Latinska Salus betyder räddning. Se där lite kunskap jag just googlade till mig. 

Därför kände vi för exakt ett år sedan inte till att vi kunde ha vänt oss till denna frälsningsgudinna för hjälp när Ada-grodan var på väg. Lustgas och epidural blev det istället. Men för ett år sedan föddes hon i alla fall, så därför har hon idag smaskat i sig pannkakstårta på ett sätt som Hygieia knappast uppskattat, samt valsat med morsan och farsan till sin låt, min givna allsångsfavorit. Medge, sa Beda, att detta är skoj!

Glöm allt du lärt dig.

Imorgon, klockan 20.30 lokal tid, sköljer en svart våg fram över jordens tidszoner. Verkställande direktörer, mellanchefer och vanliga knegare kommer då att trycka på strömbrytarna och behålla den i det läget under en timme. Detta är ett sätt att fira Earth Hour, och visa att man verkligen menar allvar med att man inte har någon större lust att låta framtida generationer med strandnära tomter skölja bort med tidvattnet.

Det finns dock också en annan koppling mellan strömavbrottet och framtida generationer. Så här skrev exempelvis Björn Ramel, egentligen i ett helt annat ämne, i Sydis igår: "En sen lördag utan TV och ljus, tja, det kan nog betyda fler barn." Troligen skojar Björn Ramel. Kommer med en lustifikation. En skämtsamhet. Vill få oss att dra på smilbanden. Busar till det. Men föreställningen om att strömavbrott leder till barn nio månader senare finns verkligen.

Den är vad Peter Olausson, mannen som driver den hemsida jag strax ska göra reklam för, kallar för en faktoid, något som av många uppfattas som fakta men egentligen inte är det. Hemsidan heter följaktligen Faktoider.nu (den finns även som bok och som blogg). Här avslöjas vid sidan om myten om strömavbrotten som afrodisiak hundratals föreställningar vi människor vet är sanna, men som inte är det. Tumregeln är att du kan glömma allt du lärde dig på lågstadiet, det mesta från mellanstadiet och en hel del från högstadiet. Som gymnasielärare lovar jag dyrt och heligt att aldrig lära ut följande favoritfaktoider:

• Fåglar dör av okokt ris. Jag har helt svalt den här. Vinnlagt mig om att införskaffa pk-alternativet fågelfrön att hiva på de lyckliga tu efter bröllopscermonin. Helt i onödan dock.
• Midsommarstången är en gammal fallossymbol. Inte hednisk det minsta, och inte könsrelaterad heller.
• Einstein hade dyslexi och var dålig i skolan. Nix pix.
• Kristian Tyrann kallas Kristian den Gode i Danmark. Icke då.
• Hitler vägrade gratulera Jesse Owens under Berlinolympiaden. Sen när gratulerar värdlandets statsöverhuvud alla guldpristagare?
• I det victorianska England var man så pryd att man satte kjoltyg på bordsbenen. Förstås inte sant.
• På medeltiden trodde man att jorden var platt. Någon gjorde det, de andra skrattade åt honom.

Så släck gärna lampan 20.30 imorgon, men nästföljande timme tillbringar du förslagsvis med att bli upplyst. Av faktoider.nu.

I natt jag drömde

En man, möjligen sportkommentatorn Bo Hansson eller någon lik honom, men med otrolig valrossmustasch, berättar för mig att han med de på det tunga ekbordet liggande hjälpmedlen - han pekar på skålen med potatismos, bonzaiträden och kaktusarna - ämnar göra en ansiktsmask föreställande honom själv över denne mans ansikte - han pekar igen, nu på en man som ligger i en divan till höger om oss. Ett muslimskt cykelbud, får jag klart för mig - oklart hur. Två grannar - jag tror att det är min kursare Tjobb och hans blivande fru Cham - påtalar att vi bör fokusera mer på att han är ett cykelbud och att hans religion är ovidkommande. De fungerar som samvetets röst i den här historien. 

Bo smetar ett tjockt lager mos över budets ansikte, varpå budet börjar kasta sig av och an i divanen. Tjobb och Cham utbrister: "Muslimen får andnöd!" men Bosse förklarar skrockande att det inte är någon fara, budet har ju bara fått ett epileptiskt anfall. Någonstans här förvandlas Bo till min bror Markus, cykelbudet till min bror Joakim, och potatismoset till någon slags teatermask av gummi. Joakim ska nu efterlikna Kristian Luuk, i vars lägenhet vi befinner oss. Den har en enorm takhöjd och vräkiga skinnmöbler av den typ man bör röka cigarr i. Tjobb och Cham är inte imponerade. Jag tycker att det är svårt att få till Kristians näsa på Joakim, men Markus påtalar att Kristina Lugn sagt att man, om man vill må bra, bör välja ett jobb man tycker är mycket svårt. Joakim reser sig och är nu Kristian Luuk på riktigt. Så fort reser han sig att hans långa kropp svajar till och han faller svimmad till marken. Markus ringer en estnisk ambulans. 

*

Hjärnan är ju onekligen en besynnerlig fetklump till organ, och riktigt hur märklig får man kanske först klart för sig när man studerar sina drömmar. Varför i herrans namn drömmer man som man gör? Jag fick en gång förklarat för mig att det ur ett evolutionärt perspektiv är naturligare att vi sover än är vakna. Det är nämligen en mer resurssnål och säker tillvaro att sova, men tyvärr väldigt svårt att samtidigt jaga mat och fortplanta oss, så några vakentimmar om dagen har vi fått till dessa sysslor. Men varför ska vi drömma? Någon annan har förklarat för mig att drömmar ska ses som någon slags simulatorprogram som tränar oss inför okända situationer, men jag vet inte jag. Varför behöver min hjärna träna på potatismosskulptering? Finns det någon bra evolutionär förklaring till drömmar? Och ännu viktigare: Finns det något vetenskapligt hållbart sätt att tolka min dröm på, fritt från freudianska divaner och med mer evolutionspsykologiskt perspektiv? Och sist men inte minst: är det en slump att min bror skrivit ett inlägg om Luuk, på sin finfina blogg dagen efter att jag drömt att de blivit en och samma?

Okända djur

Vi har någon slags baggar i vårt skafferi. Det kryllade i det inplastade bulgurpaketet - inplastat för att vi tidigare haft baggar i skafferiet. Vi har inte hittat dem någon annanstans än i bulguren så kanske är det något litet ägg som finns kvar sedan den tiden. Det är märkligt att de liksom bara kan dyka upp så där, och sen leva i upphöjd tysthet likt den tolfte imamen tills de hittar ett annat skafferi. Nästan svårt att tro på. Min nästan ett sekel gamla gammalkyrkliga farmor har inte svårt att tro att Jesus gick på Genesaret eller att Bileams åsna kunde tala, men kvalster tror hon inte på för hon har aldrig sett några. Jag förstår henne litegrann. 

Något som jag har ungefär lika svårt att tro på är lymfsystemet. Jag är enormt fascinerad av lymfsystemet. Jag vet dock mycket lite om det. (Möjligen är det en förutsättning för att bibehålla sin fascination inför något att man inte vet allt om det.)  Lymfsystemet är blodomloppets lite okända och anemiska nästkusin. Just nu, i din kropp, gurglar lymfa omkring i lymfkärlen och dränerar din vävnad. Är det inte märkligt? Lyckas den inte med detta får du lymfödem, vilket är ett fantastiskt ord. Dessutom har lymfan någon slags poäng för immunförsvaret som jag inte riktigt kan redogöra för. Möjligen vet jag med detta ändå mer än lymfsystemets upptäckare Olof Rudbeck (som ju var en av Sveriges första vetenskapsmän, på 1600-talet, och som också bevisade att Sverige var Atlantis och grunden för all civilisation, med hjälp av den vetenskapliga metoden fantasi).

Glimmande lymf

Just nu, i luften, finns ytterligare en sak jag inte riktigt tror på, nämligen pollen från al. Jag vet det för att det kliar så gräsligt i näsan och ögonen på mig, och al är det enda pollenprognoserna flaggar för. Jag vet inte ens hur en al ser ut, men ändå ger de sig på mig. Blåser sitt pollen på mig, låter det färdas genom min lymfa till lymfknutorna som är så klent kontruerade att de slår på stora trumman och ropar "Fiende!", ser till att histamin utlöses och får näsan att rinna. Eller något sådant. Jag vet heller inte anledningen till att man får allergi, men där är jag i gott sällskap. Vetenskapsmännen kliar sig i huvudet och skyller på gener och miljö. På något sätt har det med välstånd att göra tror de. Västtyskland hade mycket mer allergi än Östtyskland men i det enade Tyskland är det lika illa i alla vädersträck. Kanske de skulle få lite mer kläm om de använde sig av den vetenskapliga metoden fantasi.

Nostalgi

Peter Englund skriver någonstans några mycket kloka och intressanta rader om nostalgi. Tyvärr kan jag inte hitta dem, och hade jag gjort det skulle det säkert visa sig inte alls vara så smart, nytt och bra som jag mindes det. 

Jag är en rätt oromantisk person, men är det något som jag håller omgivet av mystiskt skimmer är det minnen från fornstora ögonblick i mitt liv. Barndomens julaftnar, familjeläger och finmiddagar med kloka vuxna man kunde tjuvlyssna på. Sådant som jag kommer att vara med om att plantera i Grodans liv om några år. Vad skulle hända om man fick åka tillbaka i tiden? Uppleva det där man såg som så magiskt på nytt?  Harald, take it away!

Unn i Förbudssverige

Idag är det som bekant lillsöndag och jag passade därför på att unna mig. Att unna sig innebär ju i regel att man inmundigar något hälsofarligt, och jag klunkade till lunchen i mig en dryck så vådlig att den var totalförbjuden i Sverige i mer än en tredjedel av förra århundradet. Nej, jag talar inte om absint - som fick min gamle klass- och resekamrat Arvid att en natt i Tallinn enbart tala pigeon english. "I deserve floor" motiverade han att han vägrade lägga sig i hotellsängen. Inte heller syftar jag på GHB - en drog som är så lätt att överdosera att den som använder den förtjänar ett icke-poshumt Darwinpris. 

Min måltidsdryck var en Pripps blå 3,5. Mellan 1917 och 1955 - dvs. ungefär mellan de svåra rebusarnas tidsålder och tvättmaskinens inträde i hemmen - var nämligen all öl starkare än 2,8 förbjuden i Sverige. Visst är det märkligt! Man kan ju se dem framför sig, Albert- och Herbert-gubbarna på ölkaféerna från den här tiden. Men det de hade i glasen var folkis av svagaste sort. Pilsner kallades det, och drycken var så illa ansedd att dåliga filmer uppkallades efter den. Anledningen till att den var illa ansedd var förstås att den, som de av er som någongång varit i yngre tonåren vet, i princip är omöjlig att dricka sig berusad på. Ville Arbert eller Herbert unna sig en kristusfylla var de därför tvungen att lomma iväg till systembolaget med sin motbok och lite pengar och hämta ut de tre liter starksprit - fyra före kriget - de lagstadgat hade rätt till i månaden. 

   Folkis?

Nu ska jag lyda Joars råd - att inte falla för frestelsen att skriva för mycket och för ofta - och unna mig några dagars tystnad. Men om ni vill veta när jag skriver härnäst kan ni fylla i er mejladress i rutan här till höger så kommer det rassla till i er inbox när det är dags. Trevlig helg!

Endast ett är nödvändigt

Idag har jag tvättat. Ni vet hur det är. Först är man tvungen att koka upp en halv hektoliter vatten (och så lite för sköljen förstås). Sedan står man där med armarna djupt i baljan och skrubbar och skrubbar, plagg för plagg, mot tvättbrädan. Trikåtygerna går väl an, men jeansen och tjocktröjorna blir ju så förfärligt tunga, och tar en evighet att krama ur. Efter några timmars skrubbande i det ljumma vattnet är händerna alldeles svampiga. Armarna är tunga. Man tappar i motortik. Gång på gång slår man de uppluckrade fingrarna i tvättbrädan. Det hade förstås gått lättare om inte Grodan hela tiden pockat på uppmärksamhet, klängt och krävt att bli buren. Skrubba, skrubba, byta blöja, skrubba skrubba, äta lunch, skrubba skrubba. Bara hälften kvar till morgon och mer än en vecka till nästa omgång.

Nej, så gick det förstås inte till. Hade jag varit tvungen att avstå alla 1900-talsmaskiner utom en är jag rätt säker på vilken jag skulle välja. Bil har jag inget behov av. Diskmaskin och mikro suktar jag efter, men lever ett fullgott liv förutan.* Ett kyl- och frysfritt kök hade varit bökigt men med några små förändringar i kosthållningen hade jag nog klarat mig hjälpligt med ett svalare skafferi. Teve och dator skulle jag nog kunna avgiftas från om det knep ordentligt. Men inte tvättmaskinen.

Det är ingen slump att tvättstugans intåg i 50-talsförorterna, och på 60-talet den privata tvättturbinen i vart och vartannat hem - sammanfaller med startskottet för hemmafrulighetens avskaffande. Ville man att de flesta helgerna i månaden skulle innehålla mer än skvalp vore det väl knappast möjligt för en barnfamilj att ha två heltidstjänster, tvättmaskin förutan. Visst, man skulle kunna tvätta lite mer sällan. Acceptera små doser av kräk, köttfärssås och gräsmärken. Men snart skulle ändå tvättberget bli oundvilkigt. 

Så det är med stor tacksamhet inför förra seklet mina osvampiga fingrar avslutar det här inlägget med att konstatera att en pappaledighet på de kluriga rebusarnas tid inte varit tillnärmelsevis så här trevlig.

*Detta var sant när det skrevs ner i min anteckningsbok, i solgasset utanför Möllans korvkiosk, där jag drack mitt förmiddagssömnskaffe, men stämmer inte längre. Vi kånkade idag hem en mikro från Mobilia, och ska nu få njuta av dallrig och ojämnt uppvärmd mat varje dag. 

Det man inte har i huvudet

Jag är i grunden en optimistisk själ. Jag menar på det hela att det mesta blir bättre och det är sällan jag känner att jag till exempel vill stämma in i olyckskörer om att Sverige har blivit allt mer obildat och fördummat.  Idag har jag dock börjat tvivla, inte bara för att min dotter verkar ha förlorat en tredjedel av sitt aktiva ordförråd (interjektionen mu).

Slår man upp rebus i Nordisk familjebok från 1915 får man, utöver förklaringen att ordet betyder bildgåta också en exemplifiering med följande bild.

Se på den en stund. Känn förvirringen växa. Hur du känner dig allt dummare. Inse att det fanns en tid - för inte ens hundra år sedan - då någon kunde konstruera en sådan här rebus, med syfte att bli förstådd, åtminstone av de kluriga. Att det fanns en tid då en encyklopedist kunde plocka upp en sådan här bild som ett bra standardexempel på en rebus.

Det hela blir dock värre. Om man i uppslagsverket kikar under bilden finns nämligen en uttydning. Den lyder Tjocka hindrar signalering. För det första tog det en sekund innan jag ens fattade vad meningen betydde - att någon typ av visuell signalering blivit omöjlig på grund av dimma. Men hur man kan få bilderna till meningen övergick mitt förstånd. Jag var tvungen att googla för att förstå att grisen i soffan var tjocka djävulen (hin håle, ni vet), att det han gör när han röker den där besynnerliga orientaliska pipan är att han drar sig, och att bävern är en nalle. Är vi så förstockade? Jag får trösta mig med att min dotter i dag gick tre steg.

Programförklaring.

Hej. Välkommen. Och förlåt. Även jag har alltså startat en blogg. Jag bidrar härmed till svenskans förflackning, om man får tro författaren Stig Larsson (inte att förväxla med författaren Stieg Larsson. De skriver om i princip samma saker, men den förra på ett sätt så att kulturkoftorna gillar det, den senare så att alla andra gör det). Jag förflackar i detta nu.

Språklig slapphet är dock inte det primära målet med min blogg. Tanken är istället att den ska vara ett sätt att systematisera min nyfikenhet och administrera min abstinens att hålla lektion under min pappaledighet. Även om föräldraledighet inte är ett vänsterhandsjobb hinner man under sovstunder och långpromenader mellan varven läsa några rader, tänka några tankar och fundera över några frågor. Och detta är då den plats där jag när jag får tid över – som nu när Grodan sover - kommer att dumpa det som snurrat i skallen den senaste tiden.

Just ja. Bloggens namn kräver väl en ursäkt och en förklaring. Dav är inte bara en dansk hälsningsfras utan också den lite dadaistiska förkortning jag tog mig i min och internets fjuniga ungdom, och som fått hänga med nu när vi har växt upp, skaffat storartat skägg och sjukpenningsgrundande inkomst. Det har jag sonika slagit ihop med Hávamál, en bit ur Poetiska Eddan, skriven av själva Odin. I Hávamál varvas högt och lågt, gudomliga uppenbarelser om runornas ursprung med tips om att det är dumt att supa sig redlös, ömsom vin och varannan vatten. Vi är till förväxling lika, jag och Odin, som ni ser på bilden. 

Vill man ändå skilja oss kan man ta det på att Odin bara hade ett öga. (Han hade ju nämligen offrat det andra i Mimers brunn för att nå allvishet.) Jag försöker dock undvika att vara enögd och fiskar därför gärna upp era kommentarer för att få svar, infall och andra perspektiv.