Om Jakob

Bara ett inlägg till från Jesusforskningen, sedan lovar jag att blogga om något annat. Det här är nämligen en DaVinci-koden-historia, bara med så oerhört mycket mer på fötterna, och en sådan vill du ju höra om, eller hur? Trots att den blev lite lång.

Vad vet du om Jesu brorsa, Jakob? Kanske visste du inte ens att Jesus hade en bror, men det hade han, flera stycken. Kanske är du en av mina mest bibelsprängda läsare (jag råkar veta att jag har en osedvanligt hög andel sådana) och känner till att Jakob var ledare för den kristna rörelsen i Jerusalem. Förmodligen vet du dock inte så himla mycket mer än så, och det är både högst naturligt och mycket märkligt. Märkligt är det för att Jakob var en så oerhört central och viktig gestalt. Inte bara för att han var köttslig bror och växt upp med Jesus, kanske var med när Johannes Döparen förklarade att de var tvugna att omvända sig för att slutet var nära, och antagligen var en av Jesu närmaste män under rörelsens första tid, utan framförallt för att det var han som axlade manteln direkt efter Jesu död och tog på sig ledarskapet för den rörelse hans broder startat. Han fortsatte att vara ledare för den till sin död, år 62. Därmed kom han att leda rörelsen i 30 år, åtminstone tio gånger så länge som sin bror, och nästan dubbelt så länge som Palme ledde socialdemokraterna. Bara som ett exempel. Han satte rimligen enorma spår i den första kristendomen. Det här är inte som jag hittar på. Hans ledarskap finns styrkt i Paulus brev, i Apostlagärningarna, hos de första kyrkofäderna och inte minst hos den judiska historikern Josefus. Faktum är att det är när Josefus ska berätta om Jakobs död som han i en liten bisats i förbifarten nämner Jesus, vårt första utombibliska stöd för Jesu existens.

Men det är naturligt att varken du eller jag vet så mycket om honom, för här har skett en medveten mörkläggning, och det är därför jag tror att en konspirationsteoretiker som Dan Brown skulle gilla historien. Stackars Jakob har nämligen råkat ha oturen att vara obekväm av så många orsaker för så många kristna. Luther gillade honom inte för att han sa att nåden inte var allt och kallade Jakobs brev (som troligen är skriven av en efterföljare till Jakob) för en halmepistel. Katolikerna gillade honom inte eftersom de dels ville att Petrus skulle vara den första ledaren, dels ville att Maria skulle vara jungfru hela livet. De låtsades att han var kusin till Jesus och kallade honom "den lille". Men den första som störde sig på Jakob var Paulus.

En dag när Jakob sitter och utövar ledarskap över kristenheten kommer en frifräsare vid namn Saul förbi. Saul, som hänger mycket i ickejudiska sammanhang och då kallar sig Paulus, säger att han har blivit en del av rörelsen och vill sprida budskapet. Kör i vind, tycker Jakob, och Paulus blir snart ledare för den då framförallt judiska rörelsen i Antiochia, en stad i nuvarande Turkiet. Efter ett tag visar det sig att Paulus har en del egna idéer. Han vill sprida budskapet till icke-judar, som varken Jesus eller Jakob brytt sig om tidigare, och tycker inte ens att de behöver omskära sig och bli judar först (vilket onekligen ökar säljbarheten). Inte ens judarna behöver leva rättrådigt längre, och alltihop på grund av Jakobs brorsas död, menar Paulus. Jakob och de tolv, som också är med i ledningen för Jerusalemförsamlingen, blir så arga, så arga (även om Petrus velar lite). Många hårda ord från bägge sidor.

Men icke-judar är onekligen fler än judar, och dessutom kan Paulus skriva och känner fler som kan det. Hans perspektiv får helt dominera när Nya Testamentet sammanställs. Jakobs brev är den enda text som representerar den gamla Jerusalemförsamlingen. Markusevangeliet, den första texten som berättar om Jesu liv, skrevs antagligen i Antiochia på 60-talet och är helt på Paulus linje, mot Jakobs och de tolvs Jerusalemkyrka. Markus låter de tolv vara totalt förstockade och genomgående inte fatta någonting om vem Jesus är, trots att han uppväcker döda och stillar sjöar, och Jesu familj låter han tro att Jesus är galen. När Matteus, Lukas och Apostlagärningarna skrivs har Jakob dött, Jerusalemförsamlingen skingrats och konflikten tonas ner och skyls över.

Så var är då den undanskuffade Jakob under hela Jesu aktiva liv? Man kan förstås bara spekulera. Några forskare har velat få honom till endera av de två Jakob som återfinns bland de tolv, en gammal kyrklig tradition säger att han var den förste av de 70 som Lukas talar om, men hade jag varit Dan Brown hade jag siktat betydligt högre. Jag hade lyft fram hur Jesu rörelse, precis som essenerna, älskade profeten Sakarja - det är hans profetior Jesus låter uppfylla genom att rida in i Jerusalem på en åsna. Jag hade pekat på hur Jesus och Jakob, precis som den essenska rörelsen som de härstammade ifrån, måste ha sett att Sakarja talade om två messiasgestalter - en kung och en präst vid kungens sida (Se t.ex. Sak 4:14). I min DaVinci-kod är Jakob en fattig man som kastas in i en karismatisk rörelse, tror sig om att tillhöra messiasbröderna, men får se sin bror dödad, budskapet förvrängt och spritt över världen, för att själv bli bortskriven ur historien.

Nästa gång lovar jag: inte lika långt, inte lika nördigt.

Om Jonas, Jesus och Kristi Brud

I det här inlägget tänkte jag berätta vem Jesus var. "Alla som skriver om Jesus har en agenda" säger Jonas Gardell i sin imponerande lättlästa och pålästa bok Om Jesus, och det ligger nog mycket i det. Källmaterialet om den historiske Jesus är så knapert och så klurigt att det är i princip omöjligt att inte fylla i vissa luckor med spekulationer om man vill ha en hyfsat komplett bild, och det bäddar ju förstås för en del önsketänkande. 

Jesusforskningen av idag kan mycket förenklat delas upp i två skolor: Den första ser Jesus framförallt som en vishetslärare, en hellinistisk filosof som predikade ett jämlikhetsbudskap och ville rucka på hierarkierna, men som efter sin död kidnappades av en domedagsförväntande dogmatisk kyrka. Den, jag tror lite större, andra skolan menar att Jesus framförallt ska ses som en slags domedagsprofet, som tror sig leva i den yttersta tiden och verkar i en lång judisk tradition av eskatologi. Jag tror mycket starkt på den här andra skolan och om ni bankar lite på mig nån gång så ska jag säga varför. (Här finns en lite mindre förenklad översikt över Jesusforskningen.)

Gardells bok kommer säkerligen väcka en smula ont blod i bibeltrogna kretsar, men ger vad jag förstår en bra bild över vad de flesta forskare är överens om. Faktamässigt håller han sig framförallt till skola två, och målar upp Jesus som en eskatologisk profet vars huvudbudskap var att Guds rike snart skulle upprättas, och Israels tolv stammar återsamlas. De tolv lärjungarna skulle bli deras domare. Oss hedningar intresserade han sig inte för alls. Men när Gardell börjar predika mer själv händer något och Jesu budskap blir plötsligt att alla är inkluderade och ingen dömd -  med en tydlig adress till mer dömande kristendomsvarianter idag. Det här är förstås Gardells agenda. Jag har svårt att se att det inte är fråga om en del önsketänkande, och ibland verkar det lite som att Gardell håller med. 

Som jag ser det var Jesus på många sätt lik Knutbypastorn Åsa Waldau. En mycket karismatisk, mycket andlig ledare för en liten grupp människor som är övertygade om att världen kryllar av andemakter, änglar och demoner i kamp inför den stora slutstriden som är nära, nära. En ledare som både predikar kärlek, dom, och långtgående moralregler, utifrån den religiösa tradition de kommer - Åsa från pingstkyrkan, Jesus från Johannes Döparen-rörelsen. Och som är övertygad om att just de har en stor roll att spela i den sista striden, en roll förutspådd i Bibeln - i Jesu fall som Messias och Människosonen och i Åsa Waldaus fall som Kristi Brud. Som Jesusforskaren Bart Ehrman säger: Det är inte alls säkert att den historiske Jesus är särskilt angelägen för människor idag. Å andra sidan är det kanske bekvämast för en ateist som mig att se det så. Kanske är det min agenda.

af Dav.

Jag har alltid tänkt mig själv som en enkel man, en Dav av folket, vars anfäder och urmödrar fötts fram på stampade jordgolv under låga tak. Det berättas om min farfars farmor Severina Torbjörnsdotter att patron Bexell en gång körde bort henne och hennes ko från hans vall med ett "Dra åt helvete", varpå Severina svarade: "Men då är la det patrons, det med?" Den sortens bondska rötter.

Men för två år sedan råkade jag hitta farfars gamla släktforskning. Redan ytterligare tre generationer bakåt från Severina ramlar man på blåa ådror som löper bak till 1500-talet. Där finner man exmeplvis min farfars farfars farfars morfars morfars morfar Mårten Krakow som med sin hustru Emerentia lyckades försvara Gullbergs fästning, nuvarande Skansen Lejonet i Göteborg, mot dansken. Det finns också i min farfars släktträd en liten kommentar över familjen Fleetwood där det med min farfars ödmjuka handstil noteras att grenen går att följa till 1100-talet. Vid det här laget börjar jag förstås få blodad tand och googlar som en galning för att hitta dessa 1100-talsrötter. Guldgruvan visar sig vara min farfars farfars farfars mormors mormors mormor, Maria Eriksdotter Stierna. Hon kan nämligen i rakt nedstigande led visa släktskap med exempelvis Heliga Birgitta, Birger Brosa, Birger Jarl, Erik den Helige, och Olof Skötkonung. 

Men vänta. Det blir bättre. Olof Skötkonung kan nämligen visa släktskap med danska kungar som  Knut den Store och Harald Blåtand, som i sin tur kan visa släktskap med polska och saxiska kungligheter tillbaka till 700-talet. Dessa, i sin tur, kan spåra sina rötter tillbaka till norden, via de tre urkungarna i Uppsala högar, bak till Frej, Njord och själva Odin, som gett den här bloggen sitt namn. (Han är min farfars farfars farfars mormors mormors mormors farfars mormors mormors farfars farfars farfars farmors mormors farfars morfars morfars farfars morfars farfars farfars farfars farfars farfars farfars farfars farfars farfars farfars farfars farfars farfar). 

Därtill kan jag visa hur jag i rakt nedstigande led är släkt med kejsar Nero, med Aeneas som kämpade i Troja, bidrog till Roms grundande och var son till Venus, min anmoder, med Josef av Aramathaia som begravde Jesus, med fader Abraham och med Adam, den första människan på jorden och min farfars farfars farfars mormors mormors mormors farfars mormors morfars mormors mormors mormors morfars farmors farfars mormors mormors farfars morfars farfars morfars farfars farfars farfars farmors farfars farfars farmors farfars farfars farfars farfars farfars farfars farfars farfars farfars farfars farfars farfars farfars farfars farfars farfars farfars farfars farfars farfars farfars farfars farfars farfars farmors farfars farfars farfars farfars farfars farfars farfars farfars farfars farfars farfars farfars farfars farfar. Möjligen är dock släktträden en aning kryddade några gånger på vägen.

Tidernas värsta miljöbov

Det händer att jag duschar. Min trådiga hårkvalitet kräver det. Ofta. Och länge. Låter varmt vatten skölja över mig och tankarna fara iväg. När jag står där och låter varmvattnet spola tänker jag gärna på Thomas Midgley Junior. Det här är hans historia:

Lille Junior föddes in i en uppfinnarfamilj i USA 1911, och han beslöt tidigt att själv bli uppfinnare. Tre stora uppfinningar hann han med under sitt liv. Hans första stora uppfinning var tetraetylbly (TEL) som kan tillsättas i bensin för att hindra att motorn knackar. Det blev succé! Visserligen började anställda på tillverkningsföretaget insjukna i blyförgiftning (en handfull dog sedemera av besvären) men TEL sålde som smör. För att lugna orolig press ordnade företaget en presskonferens där Junior andades in kemikalien under 60 sekunder och hällde den över sina händer för att visa dess ofarlighet. Därefter led han av blyförgiftningsbesvär i ett år. Lite senare började forskare från hela världen rapportera att mängden bly ökat radikalt i jordarna, och att det också fanns tydliga spår av bly i den odlade maten. Snart började blymängden i människors blod öka. Även måttlig ökning av blymängden i blodet ska tydligen ha en stor inverkan, framförallt på barn. De viktigaste följderna är att barnet får försämrad IQ och ökat antisocialt beteende. De här forskarna förklarar hur TEL tydligt ökade brottsligheten i USA. Idag är TEL utfasat i de flesta länder. 

Lille Junior lät sig dock inte nedslås utan gick raskt vidare för att lösa ytterligare ett samhällsproblem: hur man får effektiv nedkylning i kylskåp. Hans uppfinning var freon, och den visade sig också fungera utmärkt i sprejflaskor. Samt vara väldigt duktig på att bryta ner ozonlagret. Lille Juniors uppfinning är den viktigaste anledningen till ozonhålet, som ökar risken för hudcancer och gråstarr, samt minskar mängden plankton i havet, vilket leder till mindre fiskbestånd. Idag är freonet utfasat i nästan alla länder. Allt detta blev Junior lyckligt ovetande om. I 50-årsåldern drabbades han av polio. För att kunna ta sig upp ur sängen konstruerade han sin tredje stora uppfinning, en snillerik hissanordning. I den hittades han strypt den 2 november 1944. 

Svar första veckan efter påsk

Min vän biolog-Kristin, som är biolog, påtalar för mig att jag var väl snabb när jag, härom inlägget, avfärdade att barns förkärlek för djur skulle ha med omhändertagande att göra. Hennes teori: barn gillar djur av samma anledning som vuxna gillar djur, nämligen att evolutionen har bankat ner i oss en vilja att ta hand om vår avkomma, och den viljan spiller för säkerhets skull över på allt som har stora ögon och näpet sätt. Ada vet inte om det än, men när hon ser in i de djupa klotögonen hos en älg bubblar föräldrainstinkter upp i henne eftersom dessa tänker att de där ögonen möjligen skulle kunna tillhöra Adas bebis. Fredrik Lindström hade ett liknande exempel på samma sak i hans fantastiska Vad är en människa: tittar vi på en sån där liten mini-spritflaska som man kan hitta på flygplatsaffärer så tycker vi att den är så söt så söt, trots att det förstås är helt vansinnigt. Våra föräldrainstinkter från urtiden säger oss att den där flaskan är en näpen liten version av något vi vet ska vara större, så möjligen är det vår avkomma. Tag hand om den! 

Nu har jag en ny fråga som jag funderar på: Varifrån kommer uttrycket ljudbög om någon som är nördigt petig med sin stereoanläggning? Ordet är ganska etablerat visar en googling. 1.800 träffar och mer än dubbelt så vanligt som ljudnörd och bara hälften så vanligt som schlagerbög. Tre teorier:

1. Ordet anspelar på ett allmänt nörderi i den manliga gayvärlden. Precis som en vanlig bög som bekant kan osunt mycket om avdankade nattklubbsprimadonnor och just schlager så kan ljudbögen mer än vad som är vettigt om ljud.
2.  Den som kallar någon för ljudbög menar att denne har en närmast sexuell attraktion till det perfekta ljudet, att ljudbögen älskar ljudet som bögen älskar bögen. 
3.  Slutledet har egentligen inte så mycket med homosexuella män att skaffa utan använder sig bara av den vanligaste nedsättande benämningen på män. Om ljudbögen är en kvinna borde då rimligen kallas ljudhora, och jag har också googlat mig till två exempel på det ordet. Bloggen bokhora använder ju sig av en liknande konstruktion. Men varför ha ett allmänt nedsättande efterled för att signalera att man är tokig i något? Ingen skulle väl få för sig att kalla en cineast för biodjävul? (Men dock ett film-fan, hade jag skrivit om min pappahumor varit tillräckligt utvecklad, men det är den ju inte än så jag låter bli.)

Alla tre teorierna verkar dåliga! Kan någon ge mig hjälp?

Om mönster

Det finns många anledningar att gilla bibliotek, men en är utan tvekan den fantastiska ordningen. Böcker om brittisk tidigmodern tid finns på Ke.41 och böcker om schweizisk arkeologi under Jh. Allt på sin plats, och sorterat efter författare. Att den banala stackars nakenapan Homo Sapiens lyckats så väl med att lägga världen under sig som en fotapall kan säkert skyllas många faktorer. Men även om vår upprätta gång, våra fingerfärdiga tummar och vårt mångfasetterade struphuvud säkerligen är delförklaringar - vilka utslag av mänsklig civilisation hade exempelvis varit möjliga om vi haft älgfysionomi - så är det svårt att komma runt att den viktigaste förklaringen finns i våra mönsterigenkännande hjärnor. Vi hittar system och samband överallt. Någon ser upp mot natthimlen och hittar stjärnbilder i kaoset av ljusprickar, någon annan tycker sig se ett system för hur de styr våra liv. Vi tolkar undertexten i bibliotikariens kontrollerade ansiktsmimik och förstår att hon är på dåligt humör men vill dölja det (hennes horoskop hade kanske lovat en bättre dag än såhär). 

Det är väl i runda slängar när någon hittar ett mönster snabbare än vi som vi kallar en person smart. Hittar någon mönster som vi inte kan se kallar vi den personen tokig eller vidskeplig. Jag vet inte om Ada är intelligent eller tokig, men jag vet att hon letar mönster. Det är fascinerande hur sytematiska barnlekar är. Tre plask i vattnet med badankan, några vift i luften, ytterligare några plask och sen några vift. Vad händer om jag kombinerar grötskeden med vattenflaskan? Träklossen med tygsköldpaddan? Ibland hittar hon verkligen ett mönster. Nu har hon exempelvis kommit på vad Nej betyder. Hon öppnar köksluckan till slaskhinken,  pekar på den och skakar på huvudet. Så gulligt att ett pappahjärta slår extraslag.

Åter till biblan. På min jakt efter en smart bok, en sån där som har hittat ett mönster som jag aldrig tänkt på, börjar jag bläddra i en bok om konspirationsteorier. I marginalen har en extremt kontrollerad handstil klottrat fullt med kommentarer - "Jasså?!", "Ha!", "Hur vet man det?!" "Inte!", "Viktigt!" - och strukit under nyckelmeningar med hårda blyertsstreck. Någon har hittat ett hemligt mönster.

Frågor i Stilla veckan.

En fråga, denna blåmåndag, som jag har grubblat på länge. De flesta (alla?) barn blir alldeles tokiga när de ser djur. Så även Ada. Varför? Någon har sagt att det beror på att djuren är små och försvarslösa och att barnen därför förstår dem, samt att de känner att de kan utöva den makt och det omhändertagande på djuren som vuxna utövar på barn. Den teorin håller inte för fem. Ada älskar kossor, hästar och älgar - när hon ser dem på teve pekar hon kraftfullt med båda fingrarna och deklarerar och upplyser oss om att: "Där. Där." - och det här är ju knappast djur som utstrålar försvarslöshet eller litenhet. Andra teorier går ut på att det här planteras hos barnen genom alla barnböcker med bondgårdens djur som man sticker till sina telningar, men det är förstås att vända på orsak och verkan. Jag är rätt hundra på att det här inte är socialt skapat, utan dyker upp oavsett vilka böcker man exponerar ungarna för. Är det någon som har en rimlig förklaring. Finns det någon evolutionär fördel med att mänskovalpar gillar djur, eller är det någon bieffekt av något i barnets psykologiska utveckling? 

En helt annan fråga, när nu det osyrade brödets högtid närmar sig. Tydligen kan en surdeg inte bara liknas vid himmelriket utan också bli i princip hur gammal som helst, och rent teoretiskt skulle det kunna finnas en surdeg där ute som först sattes för sådär sextusen år sedan i Egypten. Vi kan stoltsera med en tjugofem år gammal surdeg som vi fått av Millans syster. Men jag har efter intensivt googlande fortfarande inte kunnat få svar på om en surdeg blir bättre av att lagras. Någon som vet? Nu ska vi sätta en surdeg.

Där Dav kändisbloggar

Någon tyckte att jag skrev för lite om kändisar för att vara en blogg. Bättring! Följande berömdheter har jag sett sen min pappaledighet började: Timbuktu på Ica med nån slags hiphopkompis, mjukishårdissossen Ilmar Reepalu utanför konsthallen, trädgårdstomten Bertil Svensson på Möllans ost (han skorrade förstås fram sin beställning med en kännares säkerhet), Nina Persson från Cardigans med sin make Nathan två dagar i rad, båda gångerna utanför deras lägenhet på Friesgatan, hon som spelade klaviatur i A Kid Hereafter, indielillebrorsan Gustaf Kjellvander, den cyklande estradpoeten Emil Jensen på en cykelbana i Lugnet, jeppen Jeppson från the Ark med sin tokigt hippa barnvagn två gånger, Thomas Öberg från Bob Hund med sin inte alls hippa sulky tre gånger,  och idag Björn och Benny spatserande arm i arm längs Södra Förstadsgatan. 

Jag är osedvanligt dålig på att hantera kändisar. Jag blir nervös, tafflig och onaturlig. Därför undviker jag i möjligaste mån att hamna i samspråk med dem, och om det inte är möjligt låtsas jag fånigt nog konsekvent att jag inte vet vilka de är. När Patrik Isaksson, som på den här tiden stod på höjden av sin karriär, ville betala sitt ölflak i Stena Danicas taxfreeshop - där yours truly satt i kassan - med kort begärde jag följaktligen självklart legitimation. Än värre blir det förstås om kändisen är en person jag håller högt. Nämnde Thomas Öberg var kanske min främste idol under mina tonår, så när hans barn har en ledig gunga vid sin sida blir det förstås omöjligt att gunga. När jag hamnar bakom honom i Icakön blir jag stel och börjar låtsas att jag står helt avspänd i en Icakö. 

Bara glad och inte det minsta besvärad blev jag dock av att hamna i Icakön bakom den här mannen, som inte har några problem att hålla sina tonårs idoler i oförminskad helgd.