Någon tyckte att jag skrev för lite om kändisar för att vara en blogg. Bättring! Följande berömdheter har jag sett sen min pappaledighet började: Timbuktu på Ica med nån slags hiphopkompis, mjukishårdissossen Ilmar Reepalu utanför konsthallen, trädgårdstomten Bertil Svensson på Möllans ost (han skorrade förstås fram sin beställning med en kännares säkerhet), Nina Persson från Cardigans med sin make Nathan två dagar i rad, båda gångerna utanför deras lägenhet på Friesgatan, hon som spelade klaviatur i A Kid Hereafter, indielillebrorsan Gustaf Kjellvander, den cyklande estradpoeten Emil Jensen på en cykelbana i Lugnet, jeppen Jeppson från the Ark med sin tokigt hippa barnvagn två gånger, Thomas Öberg från Bob Hund med sin inte alls hippa sulky tre gånger, och idag Björn och Benny spatserande arm i arm längs Södra Förstadsgatan.
Jag är osedvanligt dålig på att hantera kändisar. Jag blir nervös, tafflig och onaturlig. Därför undviker jag i möjligaste mån att hamna i samspråk med dem, och om det inte är möjligt låtsas jag fånigt nog konsekvent att jag inte vet vilka de är. När Patrik Isaksson, som på den här tiden stod på höjden av sin karriär, ville betala sitt ölflak i Stena Danicas taxfreeshop - där yours truly satt i kassan - med kort begärde jag följaktligen självklart legitimation. Än värre blir det förstås om kändisen är en person jag håller högt. Nämnde Thomas Öberg var kanske min främste idol under mina tonår, så när hans barn har en ledig gunga vid sin sida blir det förstås omöjligt att gunga. När jag hamnar bakom honom i Icakön blir jag stel och börjar låtsas att jag står helt avspänd i en Icakö.
Bara glad och inte det minsta besvärad blev jag dock av att hamna i Icakön bakom den här mannen, som inte har några problem att hålla sina tonårs idoler i oförminskad helgd.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar