Unn i Förbudssverige

Idag är det som bekant lillsöndag och jag passade därför på att unna mig. Att unna sig innebär ju i regel att man inmundigar något hälsofarligt, och jag klunkade till lunchen i mig en dryck så vådlig att den var totalförbjuden i Sverige i mer än en tredjedel av förra århundradet. Nej, jag talar inte om absint - som fick min gamle klass- och resekamrat Arvid att en natt i Tallinn enbart tala pigeon english. "I deserve floor" motiverade han att han vägrade lägga sig i hotellsängen. Inte heller syftar jag på GHB - en drog som är så lätt att överdosera att den som använder den förtjänar ett icke-poshumt Darwinpris. 

Min måltidsdryck var en Pripps blå 3,5. Mellan 1917 och 1955 - dvs. ungefär mellan de svåra rebusarnas tidsålder och tvättmaskinens inträde i hemmen - var nämligen all öl starkare än 2,8 förbjuden i Sverige. Visst är det märkligt! Man kan ju se dem framför sig, Albert- och Herbert-gubbarna på ölkaféerna från den här tiden. Men det de hade i glasen var folkis av svagaste sort. Pilsner kallades det, och drycken var så illa ansedd att dåliga filmer uppkallades efter den. Anledningen till att den var illa ansedd var förstås att den, som de av er som någongång varit i yngre tonåren vet, i princip är omöjlig att dricka sig berusad på. Ville Arbert eller Herbert unna sig en kristusfylla var de därför tvungen att lomma iväg till systembolaget med sin motbok och lite pengar och hämta ut de tre liter starksprit - fyra före kriget - de lagstadgat hade rätt till i månaden. 

   Folkis?

Nu ska jag lyda Joars råd - att inte falla för frestelsen att skriva för mycket och för ofta - och unna mig några dagars tystnad. Men om ni vill veta när jag skriver härnäst kan ni fylla i er mejladress i rutan här till höger så kommer det rassla till i er inbox när det är dags. Trevlig helg!