Även om vi alltså kommit fram till att 1900-talet inte var det våldsammaste genom tiderna var det onekligen blodigt. Åren 1939-45 kan ha varit de sex blodigaste någonsin i mänsklighetens historia. Men vad har hänt sedan dess? Jo, mellan det att min mamma föddes och det att Ada föddes minskade antalet döda i krig med 97%. Trots att världsbefolkningen samtidigt dubblerades. Och då är ändå slutet av 40-talet långt mycket mindre blodigt än andra världskriget.
Man kan se tre stora förändringar. Den första sker direkt, 1945. Sedan dess har nämligen aldrig två stormakter varit i direkt krig, och de länder som haft råd med de maffigaste armérna har dödat allt färre. Därför kommer dödssiffrorna aldrig i närheten av de miljontals som dog per år under världskrigen, trots en liten topp kring 1950, då krigen i Korea och Indokina drar upp snittet.
Antalet krig ökar sedan under 60-, 70- och 80-talen då kolonier gör sig fria för att i vissa fall sedan falla i inbördeskrig. Och det är det som är den andra stora förändringen, hur de konventionella krigen ersätts av lågintensiva inbördeskrig, som idag utgör 95% av alla konflikter. Och inbördeskrig är extremt mycket mindre blodiga än krig mellan stater. 1950 dog i snitt 38.000 per konflikt och år, 2002 var siffran 600, en nedgång med 90 %.
Den tredje förändringen sker under min livstid. Efter murens fall börjar nämligen antalet väpnade konflikter sjunka. Sedan 1992 med 40 %. Och det går fortare och fortare. Mellan 1999 och 2006 halverades antalet konflikter i Afrika söder om Sahara - som annars har tyngts av konstant krigstid i efterkrigstiden. Dödssiffran sjönk med 98%.
Vad beror allt det här på? Den viktigaste förklaringen är väl att världen är
rikare idag. Vi har allt mer att förlora och allt mindre att vinna på krig. Så rika, välfungerande och sammantvinnade är de flesta av världens aktörer att de har insett att de har betydligt mer att vinna på att samarbeta än kriga. Även om vi fullständigt skulle sakna empati förstår vi att vi inte bör gå över sundet och döda danskar. Vem ska då sälja tokigt billig fläskfilé och blaskig öl?
Men vi saknar ju inte empati. Tvärtom har vi fått råd att
bry oss, att inte tänka i vi och dom utan vara du och bror med hela världen. För sextio år sedan hade ingen några invändningar mot att man bombade fiendens civilbefolkning till stenåldern. Idag tvingas krigsmakter försöka minimera antalet civila dödsoffer, om inte annat för att det vore politiskt självmord att inte göra det. För en fjärde enorm förändring har skett, även den under min livstid. I hela mänsklighetens historia har folk varit tvugna att foga sig under dem som tog makten. Men när jag var i tolvårsåldern fick för första gången folket i de flesta länder själva bestämma vilka som skulle styra över dem:
Demokratierna får en allt starkare majoritet. Och fred är en betydligt bättre valvinnare än krig. Därför lever vi med all sannolikhet i världshistoriens fredligaste, mest sjyrreburre tidpunkt.
Det är skandal att man inte känner till detta. Tack käre make för undervisningen.
SvaraRaderaMen tänk om allt blir dålligt igen när växthuseffekten sätter in med översvämningar och vattenbrist, när fiskdöden kommer ingång rejält och när råvarorna tryter och dollarn kolapsar?
SvaraRaderaTack för tack och tack för lite sund pessimism i min jubeldagsprofetia.
SvaraRaderaSjälvklart kan saker bli dålliga dålliga igen. Jag tror dock att risken för totala krig är ganska liten under överskådlig framtid. Jag har svårt att tänka mig industrialiserade, demokratiska länders befolkningar jubla över att få gå ut i några värnpliktarméer för att döda grannländare som de gjorde under första världskriget. Hur få fiskar det än finns i havet.
Men visst - översvämningar och hungersnöd leder ju till stora immigrantströmmar som kan leda till ökade etniska spänningar som visst det kan leda till krig och elände. Och skulle dollarn kollapsa och USA bli ett land vilket som helst utan sin jättejättearmé så skulle kanske en och annan otrevlig regim känna att de hade möjlighet att leva lite mer rövare än de kan idag.
Men jag tror inte att det förtar den långsiktiga tendensen att världen blir mer och mer enad och sammanbunden eftersom alla tids nog förstår att de tjänar på det. Det kanske bara tar en omväg på ytterligare ett sekel.
Ja om vi bara ser till att överleva ett par århundaden till så går vi alldeles säkert en strålande framtid till mötes.
SvaraRaderaJag tror att allting har blivit bra för snabbt. Okej, miljöhoten som vår käre planet står inför kan tyckas skrämmande, men kom igen, med lite optimism och sammarbetsvilja så är det inget som inte går att lösa.
SvaraRaderaDet jag vill komma till är att vi efter att ha varit plågade av krig och elände i århundraden så har vi svårt att acceptera att det trots allt blivit bättre. Därför målar vi upp minsta lilla problem till ett domedagsscenario.
the future will be better tomorrow ;)
Håller med dig precis, Kewin! Å andra sidan är det kanske delvis för att vi är så duktiga på att ta varje problem på allvar som vi har fått det så bra, tänker jag. Vi får hoppas att du har rätt, även om de skrämmande miljöhoten.
SvaraRaderaJoak: Det fixar väl Kurzweil?
SvaraRaderasant, så sant! Hade faktiskt inte tänkt så långt än. Du är steget före =) blir vi för arroganta går ju allt åt pipsvängen.
SvaraRaderaKurzweil o co har lösningen men frågan är om mänskligheten hänger på. Tänk bara på hur vi äter nötkött och flyger på helgsemestrar, äter transfetter och sitter sönder oss i dåliga arbetsställningar för länge på jobbet (ja, jag har fått en släng av musarm).
SvaraRadera