Den brandgula revolutionen

Har du hört talas om den aurantia revolutionen? Antagligen inte, för det är en gammal fin 1500-talsstavning av orange som tyvärr aldrig slog rot, och nu står vi här utan någon rimlig stavning av orange i bestämd form. Vettigast och vanligast är väl orangea, men det är ju inte vackert och ett oranget kuvert är dessutom svårläst. Mer lättläst men fonologiskt nipprigt är väl oranga, som ändå är betydligt bättre än den vederstyggliga oförändrade form som bl.a. DN envisas med: den orange revolutionen. Buäh! En gång i tiden var jag tillräckligt anarkistisk för att utropa den oransja revolutionen men idealism falnar som bekant med tiden.

Idealism eller inte, orange är politiskt smart. Det är en signalfärg som lyser och bryter av (vi klär ju förskolebarn och Gitmofångar i oranget för att se dem om de springer bort), men den har inte samma tunga politiska bagage som rött och blått. Det här vet inte bara Jusjtjenko, som startade den svårstavade revolutionen i Ukraina, utan har också utnyttjats av den opolitiska politiska organisationen Amnesty, det blocköverskridande Junilistan, Alliansen som under de nya Moderaterna vill betona pragmatism och tona ner högerretoriken, samt de inte fullt lika pragmatiska Nationaldemokraterna, som trots att de på den politiska skalan står ett par steg till höger om Djingis Khan ogärna vill kalla sig höger eller vänster och nu lanserar sig med hjortronet som symbol.

Men den första orangea revolutionen skedde för nästan 500 år sen, då den brandgula brandfacklan satte världen i brand och färgade av sig på den irländska flaggan, Marco van Bastens landskampsdräkt och morötterna du äter. Allt berodde på en 1500-talssnubbe vid namn Vilhelm. Vilhelm var tysk men genom tidens skumma feodala logik kom han som 11-åring att ärva en massa land i Nederländerna. Han hamnade så småningom i den holländska riksdagen där han började störa sig på att landet genom tidens skumma feodala logik styrdes av den spanska grenen av ätten Habsburg. Det här var religionstridernas tid och holländarna var överlag kalvinister, medan Habsburg var spritt språngande katolska, och dessutom usla regenter samt så inavlade att degenereringen går att följa steg för steg på släkttavlorna. (Så här såg den siste spanske Habsburgaren ut.) Ville startade ett uppror, och efter ett 80 år långt krig, fyndigt kallat 80-årskriget, var Nederländerna självständigt och Vilhelm nationalhjälte.

Så vad har det här med färgen orange att göra? Jo, Vilhelm kallades prins av Oranien, eftersom han samtidigt med de nederländska besittningarna ärvde den rätt obetydliga franska staden Orange. Stadens namn har troligen varken med apelsiner eller färger att göra. Från början hette den Arausio, från en keltisk vattengud, men på något vänster blev det förvanskat till Orange. (Franskans och engelskans ord för frukten, som vi förstås fått färgnamnet från, är ett lån av sanskritens narangah, men har blandats ihop med det latinska ordet för guld, aurum. Vårt ord för apelsin är just holländskt och betyder äpple från Kina.) Hur som helst. Namnlikheten gjorde att oranget blev Vilhelms och Hollands färger (men förr var det svårt att bevara det gula pigmentet i oranget så det översta fältet i Hollands flagga rodnade med tiden) och det gav också namn till en massa holländska kolonier runt om i världen, exempelvis Oranjefristaten i Sydafrika. Hårdföra protestanter på Irland, Orangemen, gillar Vilhelms sonsonson Vilhelm III, som var kung i England samt förstås prins av Oranien (trots att fransmännen då redan hade lagt beslag på staden) men den irländska flaggan låter fredens vita färg sammanlänka de gröna katolikerna med de orangea protestanterna.

Morötterna då? Jo, fram till 1500-talet stoltserade morötter i en vacker färgskala mellan rött och vitt, men många morotsforskare betvivlar tydligen att det fanns orangea rötter vid den här tiden. Men de holländska bönderna började under 1600-talet patriotiskt försöka kultivera fram orangea rötter som en hyllning till sin landsfader, och det var de här morötterna som spreds över västvärlden. Så nästa gång du känner råkosten växa i munnen, blunda och tänk på Holland.

Naturligtvis, del 2

I mitt förra inlägg, ärade davamalläsare, skrev jag om hur ordet "naturlig" har två problem: att det kan ha en massa helt olika betydelser, men ändå sällan definieras, och att det utan argumentation framhålls som positivt. Jag utlovade också nån slags amatörteori om hur det kan komma sig att vi så lätt faller för ordet och att det har något moraliskt, nästan religiöst över sig, och den tänkte jag leverera strax, men först tänker jag ta en liten omväg på några hundra tusen år.

Jag är, som trogna läsare kanske har märkt, mer än vettigt intresserad av stenåldern. Många som delar detta intresse med mig kastar gärna fram stenåldern som en slags naturlighetens guldålder som vi borde återvända till. Poängen är att stenåldern är lååång, och att det är för förhållandena under denna tid våra gener är skapade. Paradexemplet är mat. Det käk våra kroppar är framevolutionerade för under hundratusentals år är kött, fisk, frukt och rötter, men när människan alldeles nyss, för så där tiotusen år sedan, började odla müsli och dricka mjölk hann inte våra kroppar med. Fläskberget växer för att vi knarkar kolhydrater istället för att äta vår naturliga stenålderskost.

Jag tror att det finns en poäng här, men att den ofta överdrivs. I goda tider verkar livet som stenåldersmänniska varit ganska behagligt men det kan vara värt att påminna om att medellivslängden för Fred Flinta troligen var sådär 35 år, samt att vi har massa bevis för kannibalism bland våra stenåldersförfäder. Jag lever hellre nu. Ett andra problem för naturlighetssökarna är att stenåldern inte är den förkulturella tid man gärna vill åt. De jägarsamlarsamhällen som finns kvar idag skiljer sig alla åt kulturellt, och så var det förstås för hundra tusen år sedan också. Det finns ingen mänsklig natur frikopplad från kultur eftersom människan är en kulturell varelse som ständigt lär sig och förändras. Vi människor är ju inte ens ensamma om att ha inlärda beteenden, det vi brukar kalla kultur. Att det är lättare att dressera flockdjur än påskliljor beror på att flockdjuren är genetiskt programmerad att lära sig saker i sin naturliga miljö. Schimpanser i olika geografiska områden har till exempel kulturella skillnader i hur de hanterar verktyg.

Kultur är alltså inte något specifikt mänskligt utan har varit en del av oss långt innan vi blev människor (och därtill har den som vi tidigare konstaterat påverkat vår evolution). Men vi råkar vara den art som mest utnyttjat potentialen med inlärt beteende, och därför är kulturen en oskiljaktig del av människans natur. Att det är intressantare att läsa om människans världshistoria än påskliljans är ett bevis för att människan inte är genetiskt detaljstyrd. Våra idéer, ideal, språk, könsroller, statussymboler och beteenden förändras hela tiden eftersom de är sociala konstruktioner. Men de är inte bara konstruktioner och de kan inte konstrueras riktigt hur som helst. Våra matvanor kanske förändras men självklart kommer det aldrigt dyka upp ett samhälle där man inte äter mat, för att äta är en biologisk nödvändighet. Kanske skulle det här kunna vara ett test för att ta reda på vad som är människans natur? Finns ett beteende i alla kända mänskliga samhällen är det inte på grund av en slump utan måste rimligen ha sin förklaring i något medfött. Och tänk, forskarna har skrapat ihop en lista över just sådana beteenden och kallar den de mänskliga universalierna. Läs den! Förutom lågoddsare som musik och dödsriter hittar man överraskningar som ormskräck (som kanske kan vara en delförklaring till drakmyterna) och att suga på sår.

Men det är inte så enkelt som att det här är en lista över vår natur. Det är en lista över saker som har sin grund i vår natur, vilket är en annan sak. Ett exempel: det biologiska faktum att män överlag är starkare än kvinnor (även om många kvinnor är starkare än många män, exempelvis mig), och kvinnor överlag föder och ammar fler barn än män har, tror jag, haft enorm påverkan på våra könsroller. Det har exempelvis lett till att män varit ute och jagat, kvinnor tagit hand om barnen. Men i ett lönearbetande samhälle där fysisk styrka inte är en fördel för att sätta mat på bordet och där ens pension bygger på arbetade timmar är det mycket smartare för både män, kvinnor och barn att arbetsfördelningen blir jämnare. Att jag och många med mig är pappalediga beror varken på att folk går emot sin natur eller att naturen förändrats. Generna är de samma, men miljön de spelar ut i är en annan.

Hur som. På listan över universalier hittar vi tron på religion. Som ateist är jag väl visserligen ett levande exempel på att även de gener som ligger bakom det religiösa kan spela ut på ett annat sätt i en annan tid, men det är inte det jag fikar efter nu. Istället vill jag göra en poäng av att jägarsamlarreligionerna är naturreligioner. I hundratusentals år har vi människor alltså dyrkat naturen, försökt hålla sig väl med den och besvärja den, och grubblat över paradoxen att vi på ett sätt verkar vara en del av naturen men på ett sätt inte. Det här tänkandet dyker förstås inte upp i alla mänskliga samhällen som slumpmässig social konstruktion utan måste ha sin grund i något medfött i oss, och det här medfödda finns i så fall kvar. Och det aktualiseras i tider när paradoxen över hur vi förhåller oss till naturen växer. Vi blir allt mer alienerade från naturen. Vi jagar inte vår egen mat, odlar den inte ens själva, utan köper den inplastad med hjälp av ett kort som vår chef fyllt på med en lagom mängd ettor och nollor efter att vi utfört en syssla som inte alls känns som en del av vår matinsamling. Och när vi då får höra att den inplastade skinkan är en produkt av en industriell process som involverar en cementblandare känner vi att vi passerat en gräns av närmast moralisk art. Det är nedlagt i oss att kunna skilja på mat och sak, och vill inte ha den gränsen uppluckrad, tack så mycket. Därtill verkar ju Naturen slå tillbaka. Människan har visserligen ställt till med elände i ekosystemen förut - redan under stenåldern hade vi till exempel ihjäl stora delar av Amerikas och Australiens djurliv - men det sätt vi påverkar naturen sedan hundra år tillbaka är fullständigt oöverträffat, och det går allt fortare. Djurarter utrotas, havsbottnar dör, temperaturen höjs. Att vi börjar känna att vi begår närmast moraliska fel som biter den hand som föder oss är inget märkligt. Det är naturligt.

Naturligtvis, del 1

Om ni läst Den hemlige kocken vet ni att storsäljande skinka tillverkas så att grovhackat grisbenskött slungas sönder i en enorm cementblandare och knådas samman med konserveringsmedel, låtsasröksmak, vatten, socker, och lite annat smått och gott. För att få massan att se ut som ett köttstycke trycks den ut i formar och kokas för att till sist omgärdas av en fettrand. Det här känns inte bra, eller hur. Inte nödvändigtvis för att processen skulle göra skinkan onyttig eller äcklig, det som väl rent rationellt borde vara det enda intressanta, utan mest för att det inte alls känns naturligt. Och vi känner mycket starkt att det onaturliga är inte nåt bra.

Ordet "natur" är ju rätt luddigt. Den klart bästa definitionen ger uppslagsverket Susning men jag ska våga mig på en egen redogörelse. Vår första association är väl att tänka på naturen som allt levande - även om det ibland är synonymt med "landskap" och även inbegriper berg och annat dött bråte - men kanske mest är naturen den del av biosfären som människor inte påverkat för mycket. Man är väl inte direkt i naturen om man går i en park, och definitivt inte om man promenerar runt i ett växthus som driver upp genmodifierade tomater. Natur är ju nämligen också motsatsen till mänsklig kultur, och till det artificiella

Men ordet kan ju också syfta på någon sorts inre kraft som bestämmer hur något är eller beter sig - som i "det ligger i sakens natur". Detta är rentav ordets ursprungliga betydelse. Vi har fått det av latinets natura, "medfödd", som i sin tur är en översättning av grekiskans physis. Redan de gamla skäggen tvistade nämligen om varför växter och varelser var som de var och blev som de blev. Aristotelses menade att physis var någon sorts ändamålsenlig idé som fanns nedlagt i allt föränderligt och bestämde hur det skulle bli, för de kristna låg det nära till hands att omtolka kraften till Guds plan med sin skapelse, och senare i en mer sekulariserad värld har naturkraften exempelvis kunnat vara Newtons fysik, Freuds drifter, Darwins evolution, Mendels arvslära eller Lovelocks Gaiahypotes.

Ordet "naturligt" har därför två uppenbara problem. För det första kan man mena en hel rad saker med det. Att det förekommer i naturen, inte är tillverkat av människohand, att det inte är tillkrånglat, att det är i enlighet med Guds tanke, att det ligger i generna eller är i samklang med någon annan process man tänker sig styr tillvaron. Och ofta är det oklart kanske till och med för den som använder ordet vilken eller vilka betydelser som avses. Måste naturlig mat vara rå, odlad bland urinblåsor, eller får den inte vara odlad alls? Det andra problemet är ordets värdeladdning. Ibland ser vi visserligen kulturen som en tunn skyddande fernissa som håller våra djuriska drifter i schack, men nästan alltid är det underförstått att det naturliga är någonting positivt, trots att det förstås inte finns något som säger att något är bra bara för att det är resultatet av någon naturlig process.

Att påtala det här är väl att slå in öppna dörrar, vilket jag antyder i rubriken till det här inlägget. Vi köper inte den gamle nydemokraten John Bouvins argument mot bistånd - att det skulle vara naturligt att de afrikanska barnen dog av lejon och sjukdomar. Men det räcker att googla ordet "naturlig" för att se att vi ändå inte kan värja oss. Vi lockas uppenbarligen av tanken på sådant som naturliga förlossningar (dvs. utan lindring av den djävulusiska smärtan) och naturläkemedel (dvs. utan empiriskt bevisade effekter) men känner oss illa till mods av konstiga e-nummer, även om det inte finns några bevis för att de skulle vara skadliga. Min poäng här är förstås inte att raljera över allt som kallas naturligt eller ekologiskt, ofta finns det goda rationella skäl för de här alternativen, men det är uppenbart att det inte bara är förnuftsskäl som gör att vi gillar dem. Ordet "naturlig" triggar något i oss. Och hur rationella vi än anser oss vara finns det nog få som inte reagerar på den där skinkhistorien. Jag kommer i nästa inlägg skriva om vad jag tror kan vara en, vad ska vi kalla det, naturlig förklaring till att vi funkar så här.

*

Ps. Det kan vara värt att påminna om att det icke-rationella, naturliga synsättet var grunden för mycket moral för inte så länge sedan. Allt som var i enlighet med de naturliga hierarkierna, tillvarons ändamålsenlighet och Guds tanke var bra, det andra var naturvidrigt. Jag skrev min c-uppsats i historia om hur man kan se värdeförändringen från det här moralsystemet till ett sekulär-rationellt i hur homofrågor har diskuterats i riksdagen. Om man köper Bibeln rakt av är det tydligt att sex har en enda ändamålsenlig idé, att alstra barn, och därför är homosexualitet fel och onaturligt (trots att det är naturligt i en massa andra bemärkelser, exmpelvis vanligt i naturen, knappast inlärt, och troligen har evolutionära poänger). Fram till 1944 var till och med homosexualitet olagligt, med rubriceringen "brott mot naturen" vilket alltså inte hade med växthusgaser att göra. Men under andra halvan av 1900-talet förlorade det här synsättet mark allt fortare, och det blev svårare och svårare att anföra naturlighet som argument. När partnerskapslagen skulle röstas igenom för femton år sedan var motargumenten som hördes mest bara svepskäl om juridiska teknikaliteter. Vår gamle vän John Bouvin var dock undantaget. Han försökte i riksdagens talarstol bevisa inte bara att homosexualitet var onaturligt utan en fysikalisk omöjlighet. Med hjälp av kroppsspråk.

Vad jag skulle ha bloggat om den här semestern

Som mina trognaste läsare kanske noterat har jag haft semester i ett par veckor, närmare bestämt hos mina svärföräldrar i Onsala - ett stackars skepparsamhälle vars gubbar och gummor fått se en befolkningsexplosion på runt tusen procent sen de rika knösarna på 70-talet kom på att det var ett bra ställe att placera sina panoramafönster med tillhörande jättevillor. Hur som. Nu är semestern slut och ledigheten börjar igen. Ingen rast och ingen ro. Men hade jag bloggat de senaste veckorna skulle jag kanske skrivit om några av dessa saker:

• Det verkar finnas en direkt koppling mellan hur högt man knyter sin tröja och var i samhällstrappan man befinner sig. På Hemköp i Onsala vilar golftröjorna fjäderlätt på de rika knösarnas axlar. Hos somliga verkar de nästan levitera upp mot de vita fåror sjöbrisgrimasen ristat i deras seglarbruna anleten. Jag, som ängsligt slutar använda buljongtärning för att Lisa Förare Winbladh säger att det är bättre med torkad shitake, knyter min tröja i medelhöjd.
• Att det heter "svärföräldrar" beror varken på vad somliga vill mumla när de träffar dem, eller på att man fått dem på halsen genom att svära äktenskapens ed, vilket kanske de flesta tror. På fornsvenska hette svärfar och svärmor svaer respektive svaera, och orden går hela vägen tillbaka till gammal protoindoeuropeiska, *suekru- enligt Hellquists etymologiska, men skulle du träffa på en protoindoeuropé bör du nog kolla med den senaste forskningen vilken vokalisering de rekommenderar innan du hamnar i samspråk. Ordet är i vilket fall det samma som vi har i "sin" och "sig" och betyder alltså något i stil med "den som har kommit att tillhöra min släkt". För övrigt vill jag gärna slå ett slag för det fantastiska adjektivet "besvågrad". Använd det.
• Jag har sett lite film under min semester och som vanligt har jag betygsatt dem på Filmtipset som sedan berättar för mig vad jag ska tycka om filmer jag inte har sett. Så här ser stapeldiagrammet över mina betygsatta filmer ut i nuläget:Hur kan det komma sig att de fördelas i en närmast perfekt klockkurva? Borde man inte se betydligt fler bra än dåliga filmer? (Vid en närmare analys är nästan alla ettor och tvåor filmer jag sett på teve, medan jag sett fyrorna och femmorna på bio eller video.) Är jag representativ? Eller tenderar alla att automatiskt fördela betyg enligt en normalfördelningskurva?
• Trots att Ada gjort stora språkliga framsteg den senaste tiden kommer det dröja ett år eller så innan hon får samma språkliga förståelse som en bonobo (the apa formerly known as dvärgschimpans, och den art vi är närmast besvågrade med). Man kan lära bonoboer att fatta en mening som "Om du ger monstermasken till din schimpanskompis så att han kan leka med den kan du få lite av hans gröt." Det skulle nog inte Ada greja.

Allt det här skulle ni kanske fått läsa om ifall jag bloggat under min semester.

Såå nollnoll!

Om knappt ett halvår säger vi hejdå till 00-talet. Egentligen händer förstås ingenting. Vår tidräkning är ju bara ett godtyckligt uppstyckande av tidsflödet. Vi har råkat bygga upp talsystemet på tio eftersom det är så smidigt när man räknar på fingrarna, och räknar år eftersom det är smidigt när man är jordbrukare, och så räknade en munk fel en gång på Jesu födelse, och här är vi 2009, och tycker att varje decennium tydligt har sin prägel. Vi kan sammanfatta dem i några få ord.

80-talet var den ytliga materialismens. Reagan, hårsprej, bodybuilding och Maxon Jaxon. 70-talet var proggens och kollektivens, 60-talet var Beatles och ungdomsrevolutionens, 50-talet kommunistskräckens, rock'n'rollens och folkhemmets, 40-talet var andra världskrigets och de nasala speakerrösternas, 30-talet Hitlers och depressionens, 20-talet jazzens och de raka klänningarnas, 10-talet var första världskrigets och 00-talet Freuds och modernismens. 90-talet är lite svårare men var väl globaliseringens. Efter muren var världen en, under en enda supermakt, ihopkopplad med ett sprillans nytt Internet som folk altavistade med, och det var den enda vägens politik av frihandel och socialliberalism, som alla utom några veganer och några nynazister köpte, men de flesta brydde sig inte alls utan satt seinfeldtcyniska och killingironiska framför någon dokusåpa. Men vad var 00-talet? Låt mig göra ett försök.

Jag tror att en hel del decenniekrönikor kommer lyfta fram vad som kallats för Guds återkomst. Den kristna högern i USA lyckades två gånger rösta fram en livetsordkristen kobojsare till Vita huset, samtidigt som hela resten av världen bara gapade och skakade på huvudet, och en miljonärsson och 50-barnsfar från Saudi-Arabien förändrade i islamismens namn på en dag världspolitiken, amerikanarnas självbild och New Yorks skyline. (Jag tror för övrigt att det snarare är frågan om fundamentalismens överraskande exekutiva dödsryckning, en följd av sekulariseringen snarare än ett motbevis mot den. Gud har aldrig varit död, och kommer enligt min ödmjuka uppfattning säkert inte fara hädan i överskådlig framtid heller, men vyssjas allt djupare i sekulariseringens allmänreligiösa slummer. Mitt stalltips är att den kristna högerns och islamismens största bedrifter fortsatt kommer vara Bush 2004 och 11 september.)

Men oavsett religiös tillhörighet var väl också 00-talet apokalypsens. Undergången var nära. Med mer eller mindre fog var vi rädda för terrorister, eller för kriget mot terrorismen, för sars och fågelinfluensan, för att Kina och Indien nu verkligen tar över, att oljan och alla andra råvaror tar slut, och nu mot slutet för Den Värsta Finanskrisen i Modern Tid, men mest av allt var vi rädda för vad Al Gore hade att berätta. Om det inte hade varit för dessa år av undergångsstämning hade väl knappast Obamas ”Change” och ”Hope” känts lika messianskt. Men nu är pessimism såå nollnoll, och ”Yes we can” det nya svarta.

Sen var ju också 00-talet årtiondet då cd-skivan, telefonkatalogen, uppslagsverket, fotofilmen och väckarklockan kastades på historiens sopsorteringscentral, Google tog över världen, Sverige fick fler telefonnummer än invånare, och alla lärde sig sms, wap, kbt och hbt. Skulle jag vara riktigt 00-tal skulle jag väl förresten skriva det här inlägget med 140 tecken. Men hur skulle det låta, hur sammanfattar man 00-talet med bara några få ord? Och vad har jag glömt som om några år bara kommer kännas så 00-tal?

Om empati

Bilister är ett jävla pack. Jag föraktar dem. De skiter i medmänniskor, säkerhetsavstånd och hastighetsbegränsningar och låtsas inte se en när man står vid övergångsställena. Tvärnitar framför en i bästa fall. Hade jag varit lite sämre uppfostrad hade jag gett dem fingret. Nu nöjer jag mig med att demonstrativt släpa benen efter mig varje gång jag går över vägen, samtidigt som jag ger dem Onda ögat. (Ska jag vara ärlig är det förresten inte uppfostran det kommer an på, för ibland ger jag dem faktiskt fingret. När de kört förbi och kanske inte ser. Man vill ju inte riskera något.) En gång, när en motorcyklist körde mot rött samtidigt som jag och Ada gick över vägen, kom jag på mig själv med att önska att han skulle köra in i husväggen.

Jag förstår givetvis att det här inte är en hållbar position. De flesta av mina vänner och bekanta är någon gång ibland bilister, och de är inte något pack utan tvärtom högst charmanta människor. Och jag är ju på det hela en snäll och fredlig person och skulle förstås inte önska trafikolyckor ens över min värsta ovän, om jag haft någon. Att jag ändå kan upprätthålla min brist på empati gentemot bilisterna beror dels på att de är en anonym massa som gömmer sig bakom karosser, dels på att jag saknar körkort och därför inte förstår mig på hur det är att köra bil.

Som tur är funkar det omvänt också. Så fort man lär känna en människa lite mer blir det svårt att värja sig mot empatin. Jag läser just nu en Hitlerbiografi (mest för att svärfar har lånat mig den, näst mest för att det händer att elever kan mer om andra världskriget än jag och nästnäst mest för att den är intressant). Och trots att mannen helt objektivt hade det gräsligaste politiska program världshistorien skådat och det vore en välgärning om någon sett till att han kört in i en husvägg i unga år kan jag inte låta bli att ömma för den stackars patetiska bohemen som misslyckades med allt men fick självförtroendet tillbaka när han upptäckte sin enda talang: att tala så folk rycktes med. Dumme lille Adolf, tänker jag. Blir rent av irriterad när författaren demoniserar honom allt för mycket. För han var ju ingen demon utan en ynklig människa.

Livsberättelser skapar empati, och aldrig förr har det funnits så mycket livsberättelser att ta del av runtomkring oss i teve, filmer, tidningar, böcker och bloggar. För två tre generationer sedan, när sådana som Hitler kom till makten, kunde man tycka att folk i Afrika var apor, att japanarna gott kunde atombombas, att bögar var sinnessjuka missfoster och ickekristna skulle brinna i helvetet. Men idag är det knappast möjligt längre för alla dessa grupper kommer till tals. Vi lär känna dem och börjar känna med dem. Det är ju ingen slump att fredsrörelsen växer sig stark samtidigt som det första tevesända kriget. Vem vet. Om bilisterna läser den här bloggen kanske de till och med förstår att köra som folk.

Hur är gudagott att vara?

Jag tittar på idéskissen till hur nya Stortorget i Malmö är tänkt att bli. Som ofta när jag ser stadsarkitekters visioner kommer jag osökt att tänka på religiösa bilder över paradiset - ni vet sådana som till exempel brukar finnas i Jehovas vittnens tidningar. Samma lagom asymmetriskt utplacerade människor. Alla åldrar, kön och etniciteter representerade i lagom doser (alla är dock själklart medelklass) och alla umgås härligt otvunget. Och de är aktiva. De tar på ett onaturligt naturligt sätt del av det offentliga rummet som vore parkerna och torgen deras vardagsrum, som vore hela mänskligheten deras familj. Det finns ju något tilltalande i det här. Stadsarkitekterna och vittnena verkar slå an en ton i vårt kollektiva undermedvetna. Det är så här vi tänker oss det utopiska, det paradisiska. Alla tillsammans.

*Uppdatering*

[Här har jag tagit mig friheten att ta bort allt som var ogenomtänkt, samt fick mig att framstå som en som inte gillar människor, parker eller torg. Någonstans hade jag möjligen någon slags vag poäng, men sommarstiltjen och solgasset måste ha suddat bort all dess skärpa när jag skulle formulera den. Man bloggar sämre på sommaren. Tillbringar hellre dagarna i parker eller på torg, och njuter av att titta på alla fantastiska människor.]

Maxon Jaxon är uppstånden?

Jag har ju tidigare i den här bloggen försökt frammåla mig själv som framstegsvänlig och allt annat än konservativ, men i det här inlägget kommer stofilen i mig skymta fram. Jag kommer inte bara antyda att kvällpressen är en del av den kulturskymning vårt land är stadd i, jag kommer också vifta med språkbatongen.

Expressens löp idag löd: "Michael Jackson död inatt." Det är inte okej. Som bekant brukar rubriker skrivas med en slags satsförkortningar. "Polisen misstänker: Mona på tjocken" betyder "Polisen misstänker att Mona Sahlin är på tjocken" Men vilka ord sätter man in i Expressens löpsedel för att få en korrekt sats? Hade det bara stått "Michael Jackson död" skulle man förstås trycka in ett är, men det går ju inte eftersom "inatt" säger att satsen skall stå i preteritum. Rubriken blir alltså: "Michael Jackson var död inatt". Vilket alltså innebär att han mirakulöst har tillfrisknat från sin död idag.

Jag säger som kungen av pop: What have we done to ourselves?

Om vår nakenhet

Män är djur, som bekant. Och kvinnor också, givetvis. Det där vet vi förstås, men det är förtvivlans svårt att riktigt få in det i skallen och det har ignorerats eller bestridits under den största delen av historien. Hade det varit lika enkelt att förneka om vi fortfarande haft kvar vår päls, om vi varit lika ludna som gorillor och schimpanser? Antagligen inte.

För även om människans nakna hud knappast är en av de där sakerna som gör att vi styr och ställer på den här planeten så är det något ytterst ovanligt bland däggdjuren. Det är djuriskt att vara hårig. Ett fåtal däggdjur har ersatt sin päls med tjockt läderartat skinn - elefanten, noshörningen och tamgrisen, samt valen som av naturliga skäl inte är särskilt lurvig. Att de allihop mer eller mindre gillar närheten till vatten föranledde några forskare att presentera teorin att människan varit en vattenapa som gillade att vada omkring i floder. Kruxet är bara att det inte stämmer med de arkeologiska fynden.

En dag som denna är jag i vilket fall väldigt tacksam till den förfader som för troligen någon knapp miljon år sedan bestämde sig för att klä av sig pälsen. Det har varit vad Expressen kallar chockvärme, dvs. normal högsommartemperatur en bit över 20 grader, och jag hade inte gärna velat byta plats med de tjockhåriga hundar Ada pekar ut åt mig. Det här var också länge standardförklaringen till vår pälslöshet, att naken hud i kombination med vårt unika svettsystem som vi utvecklade ungefär samtidigt skulle vara ett fiffigt sätt att hålla sig sval när vi gav oss ut på savannen. Men, säger vän av ordning, om det är så himla smart, varför gör inte alla andra savanndjur likadant?

Det är en bra fråga, och mysteriet tätnar. Pälsen har nämligen dessutom ett betydligt större problem. Den är väldigt hemtrevlig för löss. Och löss inte bara kliar, de sprider sjukdomar. Bland människor exempelvis tyfus - näst malaria den värsta infektionssjukdom som hemsökt vår art, med enorma epidemier genom historien. (Och dessutom hindrade tyfusen Napoleon från att inta Ryssland genom att förinta hans armé, från 600.000 till 15.000 man. Bara en sån sak.) Bland våra håriga släktingar är av förklariga skäl läget mycket värre. Det är därför schimpanser använder timmar för att plocka lössen av varandra. Anledningarna att tappa pälsen är alltså många, så varför har så många djur den kvar?

Saken är att det finns något som är mycket värre än att ha päls i den varma savannsolen. Nämligen att inte ha någon i den kalla, kalla savannnatten. Så pälsen är därför väl värd varje lus, så länge man inte kommer på något annat sätt att hålla sig varm. Men tänk, för någon miljon år sedan gjorde människan just det. Man tämjde elden. Plötsligt var pälsen bara en onödig lusmagnet. Och folk började tycka att de killar och tjejer som hade lite mindre päls såg friska och lusfria ut, snarare än kalla och bedrövliga. Dem kanske man skulle stadga sig med, tänkte man. Vips var en sexuell selektion igång och vi blev naknare och naknare. Så: vår nakenhet är inte en av anledningarna till att vi styr jorden, men det var en av anledningarna till att vi styr jorden som gjorde oss nakna.

*

Ps. Jag måste avsluta med att visa er det enda däggdjur vid sidan om människan som är hårlöst och har mjukt skinn: Den osedvanligt fula nakenråttan som gömmer sig så lång bort från åsyn den kan i sina tunnelsystem djupt ner i den östafrikanska sanden. Nakenråttan har extremt låg ämnesomsättning, kan inte känna smärta, och reglerar temperaturen genom att antingen klumpa ihop sig i snuskiga nakenråttshögar eller fly ner i kyligare tunnlar. Min prydhet förbjuder mig att vidare kommentera dess utseende.

Plötsligt händer det.

En livskrisande stockholmare vill ge bort allt han äger och bestämmer sig för att låta slumpen avgöra vem som ska få hans pengar. Han plitar ner namnen på samtliga boende i Stockholm - dr Alban, kungen, Lena Smedsaas, och alla de andra - på små lappar, slänger ner dem i en tombola och börjar snurra. Han stannar tombolan. Trumvirvel. Han drar - sitt eget namn.

Den här historien har jag förstås bara hittat på. Den är ju högst osannolik. Ändå är chansen för stockholmaren att dra sitt eget namn större än att vinna en miljonvinst på en trisslott. Den givna sensmoralen är förstås att man inte ska köpa trisslotter, men den poäng jag egentligen vill göra är att extremt osannolika saker ibland händer. Som att folk vinner en miljon på triss. Med tanke på hur tokigt många vi är på den här planeten, och hur myckat av vår tid som idag filmas borde det gå att skrapa ihop några minuter filmklipp fyllt med folk som har osannolik tur.

Jajamen:

En fundering och en fråga.

Idag regnade det. Ada blev blöt och troligtvis lite kall, men vägrade ändå som vanligt att ha mössa på sig. Som förälder känner man sig då mycket oansvarig. Även om jag vet att det inte finns någon koppling mellan att vara för kyld och att bli förkyld är det omöjligt att slå den tanken från ryggmärgen, och lyckas man väl med det måste man stå ut med ett tvärtjockt socialt stigma. "Hon blir kall!" sa en äldre herre till mig på skarpen härommånaden.

Men som bekant orsakas förkylning av virus. Att det möjligen är vanligare under kallare månader beror förstås på att vi då kurar ihop oss tätt tätt i det varma inomhuset. Dessutom är det inte vanligast när det är som kallast, utan på våren och hösten, troligen beroende på luftfuktighet. Förkylning har inte ens fått sitt namn av att man trodde den berodde på nedkylning, utan av att dess symtom liknar vad man upplever när man är kall. Men nu sitter kopplingen cementerad i språket och traditionen. Och inte verkar ens immunförsvaret bli sämre av att man blir kall, även om det känns intuitivt. Man har gjort massor av studier på stackare. Stängt in dem i kylskåp och sprutat rhinovirus i näsan på dem, men de blir precis lika lätt sjuka som den varma kontrollgruppen. Någon studie har till och med sett immunförsvaret förbättras hos dem som huttrar.

Min fråga till er, mina kloka och allmänbildade läsare, är nu: Finns det någon fara med att Ada blir lite kall, förutom det obehag i stunden hon inte direkt verkar känna? Jag kan inte komma på något, mer än att det känns fel. Hela mitt väsen gör uppror och vill säga Nej. Om svar anhålles!