Om vår nakenhet

Män är djur, som bekant. Och kvinnor också, givetvis. Det där vet vi förstås, men det är förtvivlans svårt att riktigt få in det i skallen och det har ignorerats eller bestridits under den största delen av historien. Hade det varit lika enkelt att förneka om vi fortfarande haft kvar vår päls, om vi varit lika ludna som gorillor och schimpanser? Antagligen inte.

För även om människans nakna hud knappast är en av de där sakerna som gör att vi styr och ställer på den här planeten så är det något ytterst ovanligt bland däggdjuren. Det är djuriskt att vara hårig. Ett fåtal däggdjur har ersatt sin päls med tjockt läderartat skinn - elefanten, noshörningen och tamgrisen, samt valen som av naturliga skäl inte är särskilt lurvig. Att de allihop mer eller mindre gillar närheten till vatten föranledde några forskare att presentera teorin att människan varit en vattenapa som gillade att vada omkring i floder. Kruxet är bara att det inte stämmer med de arkeologiska fynden.

En dag som denna är jag i vilket fall väldigt tacksam till den förfader som för troligen någon knapp miljon år sedan bestämde sig för att klä av sig pälsen. Det har varit vad Expressen kallar chockvärme, dvs. normal högsommartemperatur en bit över 20 grader, och jag hade inte gärna velat byta plats med de tjockhåriga hundar Ada pekar ut åt mig. Det här var också länge standardförklaringen till vår pälslöshet, att naken hud i kombination med vårt unika svettsystem som vi utvecklade ungefär samtidigt skulle vara ett fiffigt sätt att hålla sig sval när vi gav oss ut på savannen. Men, säger vän av ordning, om det är så himla smart, varför gör inte alla andra savanndjur likadant?

Det är en bra fråga, och mysteriet tätnar. Pälsen har nämligen dessutom ett betydligt större problem. Den är väldigt hemtrevlig för löss. Och löss inte bara kliar, de sprider sjukdomar. Bland människor exempelvis tyfus - näst malaria den värsta infektionssjukdom som hemsökt vår art, med enorma epidemier genom historien. (Och dessutom hindrade tyfusen Napoleon från att inta Ryssland genom att förinta hans armé, från 600.000 till 15.000 man. Bara en sån sak.) Bland våra håriga släktingar är av förklariga skäl läget mycket värre. Det är därför schimpanser använder timmar för att plocka lössen av varandra. Anledningarna att tappa pälsen är alltså många, så varför har så många djur den kvar?

Saken är att det finns något som är mycket värre än att ha päls i den varma savannsolen. Nämligen att inte ha någon i den kalla, kalla savannnatten. Så pälsen är därför väl värd varje lus, så länge man inte kommer på något annat sätt att hålla sig varm. Men tänk, för någon miljon år sedan gjorde människan just det. Man tämjde elden. Plötsligt var pälsen bara en onödig lusmagnet. Och folk började tycka att de killar och tjejer som hade lite mindre päls såg friska och lusfria ut, snarare än kalla och bedrövliga. Dem kanske man skulle stadga sig med, tänkte man. Vips var en sexuell selektion igång och vi blev naknare och naknare. Så: vår nakenhet är inte en av anledningarna till att vi styr jorden, men det var en av anledningarna till att vi styr jorden som gjorde oss nakna.

*

Ps. Jag måste avsluta med att visa er det enda däggdjur vid sidan om människan som är hårlöst och har mjukt skinn: Den osedvanligt fula nakenråttan som gömmer sig så lång bort från åsyn den kan i sina tunnelsystem djupt ner i den östafrikanska sanden. Nakenråttan har extremt låg ämnesomsättning, kan inte känna smärta, och reglerar temperaturen genom att antingen klumpa ihop sig i snuskiga nakenråttshögar eller fly ner i kyligare tunnlar. Min prydhet förbjuder mig att vidare kommentera dess utseende.