Såå nollnoll!

Om knappt ett halvår säger vi hejdå till 00-talet. Egentligen händer förstås ingenting. Vår tidräkning är ju bara ett godtyckligt uppstyckande av tidsflödet. Vi har råkat bygga upp talsystemet på tio eftersom det är så smidigt när man räknar på fingrarna, och räknar år eftersom det är smidigt när man är jordbrukare, och så räknade en munk fel en gång på Jesu födelse, och här är vi 2009, och tycker att varje decennium tydligt har sin prägel. Vi kan sammanfatta dem i några få ord.

80-talet var den ytliga materialismens. Reagan, hårsprej, bodybuilding och Maxon Jaxon. 70-talet var proggens och kollektivens, 60-talet var Beatles och ungdomsrevolutionens, 50-talet kommunistskräckens, rock'n'rollens och folkhemmets, 40-talet var andra världskrigets och de nasala speakerrösternas, 30-talet Hitlers och depressionens, 20-talet jazzens och de raka klänningarnas, 10-talet var första världskrigets och 00-talet Freuds och modernismens. 90-talet är lite svårare men var väl globaliseringens. Efter muren var världen en, under en enda supermakt, ihopkopplad med ett sprillans nytt Internet som folk altavistade med, och det var den enda vägens politik av frihandel och socialliberalism, som alla utom några veganer och några nynazister köpte, men de flesta brydde sig inte alls utan satt seinfeldtcyniska och killingironiska framför någon dokusåpa. Men vad var 00-talet? Låt mig göra ett försök.

Jag tror att en hel del decenniekrönikor kommer lyfta fram vad som kallats för Guds återkomst. Den kristna högern i USA lyckades två gånger rösta fram en livetsordkristen kobojsare till Vita huset, samtidigt som hela resten av världen bara gapade och skakade på huvudet, och en miljonärsson och 50-barnsfar från Saudi-Arabien förändrade i islamismens namn på en dag världspolitiken, amerikanarnas självbild och New Yorks skyline. (Jag tror för övrigt att det snarare är frågan om fundamentalismens överraskande exekutiva dödsryckning, en följd av sekulariseringen snarare än ett motbevis mot den. Gud har aldrig varit död, och kommer enligt min ödmjuka uppfattning säkert inte fara hädan i överskådlig framtid heller, men vyssjas allt djupare i sekulariseringens allmänreligiösa slummer. Mitt stalltips är att den kristna högerns och islamismens största bedrifter fortsatt kommer vara Bush 2004 och 11 september.)

Men oavsett religiös tillhörighet var väl också 00-talet apokalypsens. Undergången var nära. Med mer eller mindre fog var vi rädda för terrorister, eller för kriget mot terrorismen, för sars och fågelinfluensan, för att Kina och Indien nu verkligen tar över, att oljan och alla andra råvaror tar slut, och nu mot slutet för Den Värsta Finanskrisen i Modern Tid, men mest av allt var vi rädda för vad Al Gore hade att berätta. Om det inte hade varit för dessa år av undergångsstämning hade väl knappast Obamas ”Change” och ”Hope” känts lika messianskt. Men nu är pessimism såå nollnoll, och ”Yes we can” det nya svarta.

Sen var ju också 00-talet årtiondet då cd-skivan, telefonkatalogen, uppslagsverket, fotofilmen och väckarklockan kastades på historiens sopsorteringscentral, Google tog över världen, Sverige fick fler telefonnummer än invånare, och alla lärde sig sms, wap, kbt och hbt. Skulle jag vara riktigt 00-tal skulle jag väl förresten skriva det här inlägget med 140 tecken. Men hur skulle det låta, hur sammanfattar man 00-talet med bara några få ord? Och vad har jag glömt som om några år bara kommer kännas så 00-tal?

Om empati

Bilister är ett jävla pack. Jag föraktar dem. De skiter i medmänniskor, säkerhetsavstånd och hastighetsbegränsningar och låtsas inte se en när man står vid övergångsställena. Tvärnitar framför en i bästa fall. Hade jag varit lite sämre uppfostrad hade jag gett dem fingret. Nu nöjer jag mig med att demonstrativt släpa benen efter mig varje gång jag går över vägen, samtidigt som jag ger dem Onda ögat. (Ska jag vara ärlig är det förresten inte uppfostran det kommer an på, för ibland ger jag dem faktiskt fingret. När de kört förbi och kanske inte ser. Man vill ju inte riskera något.) En gång, när en motorcyklist körde mot rött samtidigt som jag och Ada gick över vägen, kom jag på mig själv med att önska att han skulle köra in i husväggen.

Jag förstår givetvis att det här inte är en hållbar position. De flesta av mina vänner och bekanta är någon gång ibland bilister, och de är inte något pack utan tvärtom högst charmanta människor. Och jag är ju på det hela en snäll och fredlig person och skulle förstås inte önska trafikolyckor ens över min värsta ovän, om jag haft någon. Att jag ändå kan upprätthålla min brist på empati gentemot bilisterna beror dels på att de är en anonym massa som gömmer sig bakom karosser, dels på att jag saknar körkort och därför inte förstår mig på hur det är att köra bil.

Som tur är funkar det omvänt också. Så fort man lär känna en människa lite mer blir det svårt att värja sig mot empatin. Jag läser just nu en Hitlerbiografi (mest för att svärfar har lånat mig den, näst mest för att det händer att elever kan mer om andra världskriget än jag och nästnäst mest för att den är intressant). Och trots att mannen helt objektivt hade det gräsligaste politiska program världshistorien skådat och det vore en välgärning om någon sett till att han kört in i en husvägg i unga år kan jag inte låta bli att ömma för den stackars patetiska bohemen som misslyckades med allt men fick självförtroendet tillbaka när han upptäckte sin enda talang: att tala så folk rycktes med. Dumme lille Adolf, tänker jag. Blir rent av irriterad när författaren demoniserar honom allt för mycket. För han var ju ingen demon utan en ynklig människa.

Livsberättelser skapar empati, och aldrig förr har det funnits så mycket livsberättelser att ta del av runtomkring oss i teve, filmer, tidningar, böcker och bloggar. För två tre generationer sedan, när sådana som Hitler kom till makten, kunde man tycka att folk i Afrika var apor, att japanarna gott kunde atombombas, att bögar var sinnessjuka missfoster och ickekristna skulle brinna i helvetet. Men idag är det knappast möjligt längre för alla dessa grupper kommer till tals. Vi lär känna dem och börjar känna med dem. Det är ju ingen slump att fredsrörelsen växer sig stark samtidigt som det första tevesända kriget. Vem vet. Om bilisterna läser den här bloggen kanske de till och med förstår att köra som folk.