Hur är gudagott att vara?

Jag tittar på idéskissen till hur nya Stortorget i Malmö är tänkt att bli. Som ofta när jag ser stadsarkitekters visioner kommer jag osökt att tänka på religiösa bilder över paradiset - ni vet sådana som till exempel brukar finnas i Jehovas vittnens tidningar. Samma lagom asymmetriskt utplacerade människor. Alla åldrar, kön och etniciteter representerade i lagom doser (alla är dock själklart medelklass) och alla umgås härligt otvunget. Och de är aktiva. De tar på ett onaturligt naturligt sätt del av det offentliga rummet som vore parkerna och torgen deras vardagsrum, som vore hela mänskligheten deras familj. Det finns ju något tilltalande i det här. Stadsarkitekterna och vittnena verkar slå an en ton i vårt kollektiva undermedvetna. Det är så här vi tänker oss det utopiska, det paradisiska. Alla tillsammans.

*Uppdatering*

[Här har jag tagit mig friheten att ta bort allt som var ogenomtänkt, samt fick mig att framstå som en som inte gillar människor, parker eller torg. Någonstans hade jag möjligen någon slags vag poäng, men sommarstiltjen och solgasset måste ha suddat bort all dess skärpa när jag skulle formulera den. Man bloggar sämre på sommaren. Tillbringar hellre dagarna i parker eller på torg, och njuter av att titta på alla fantastiska människor.]

Maxon Jaxon är uppstånden?

Jag har ju tidigare i den här bloggen försökt frammåla mig själv som framstegsvänlig och allt annat än konservativ, men i det här inlägget kommer stofilen i mig skymta fram. Jag kommer inte bara antyda att kvällpressen är en del av den kulturskymning vårt land är stadd i, jag kommer också vifta med språkbatongen.

Expressens löp idag löd: "Michael Jackson död inatt." Det är inte okej. Som bekant brukar rubriker skrivas med en slags satsförkortningar. "Polisen misstänker: Mona på tjocken" betyder "Polisen misstänker att Mona Sahlin är på tjocken" Men vilka ord sätter man in i Expressens löpsedel för att få en korrekt sats? Hade det bara stått "Michael Jackson död" skulle man förstås trycka in ett är, men det går ju inte eftersom "inatt" säger att satsen skall stå i preteritum. Rubriken blir alltså: "Michael Jackson var död inatt". Vilket alltså innebär att han mirakulöst har tillfrisknat från sin död idag.

Jag säger som kungen av pop: What have we done to ourselves?

Om vår nakenhet

Män är djur, som bekant. Och kvinnor också, givetvis. Det där vet vi förstås, men det är förtvivlans svårt att riktigt få in det i skallen och det har ignorerats eller bestridits under den största delen av historien. Hade det varit lika enkelt att förneka om vi fortfarande haft kvar vår päls, om vi varit lika ludna som gorillor och schimpanser? Antagligen inte.

För även om människans nakna hud knappast är en av de där sakerna som gör att vi styr och ställer på den här planeten så är det något ytterst ovanligt bland däggdjuren. Det är djuriskt att vara hårig. Ett fåtal däggdjur har ersatt sin päls med tjockt läderartat skinn - elefanten, noshörningen och tamgrisen, samt valen som av naturliga skäl inte är särskilt lurvig. Att de allihop mer eller mindre gillar närheten till vatten föranledde några forskare att presentera teorin att människan varit en vattenapa som gillade att vada omkring i floder. Kruxet är bara att det inte stämmer med de arkeologiska fynden.

En dag som denna är jag i vilket fall väldigt tacksam till den förfader som för troligen någon knapp miljon år sedan bestämde sig för att klä av sig pälsen. Det har varit vad Expressen kallar chockvärme, dvs. normal högsommartemperatur en bit över 20 grader, och jag hade inte gärna velat byta plats med de tjockhåriga hundar Ada pekar ut åt mig. Det här var också länge standardförklaringen till vår pälslöshet, att naken hud i kombination med vårt unika svettsystem som vi utvecklade ungefär samtidigt skulle vara ett fiffigt sätt att hålla sig sval när vi gav oss ut på savannen. Men, säger vän av ordning, om det är så himla smart, varför gör inte alla andra savanndjur likadant?

Det är en bra fråga, och mysteriet tätnar. Pälsen har nämligen dessutom ett betydligt större problem. Den är väldigt hemtrevlig för löss. Och löss inte bara kliar, de sprider sjukdomar. Bland människor exempelvis tyfus - näst malaria den värsta infektionssjukdom som hemsökt vår art, med enorma epidemier genom historien. (Och dessutom hindrade tyfusen Napoleon från att inta Ryssland genom att förinta hans armé, från 600.000 till 15.000 man. Bara en sån sak.) Bland våra håriga släktingar är av förklariga skäl läget mycket värre. Det är därför schimpanser använder timmar för att plocka lössen av varandra. Anledningarna att tappa pälsen är alltså många, så varför har så många djur den kvar?

Saken är att det finns något som är mycket värre än att ha päls i den varma savannsolen. Nämligen att inte ha någon i den kalla, kalla savannnatten. Så pälsen är därför väl värd varje lus, så länge man inte kommer på något annat sätt att hålla sig varm. Men tänk, för någon miljon år sedan gjorde människan just det. Man tämjde elden. Plötsligt var pälsen bara en onödig lusmagnet. Och folk började tycka att de killar och tjejer som hade lite mindre päls såg friska och lusfria ut, snarare än kalla och bedrövliga. Dem kanske man skulle stadga sig med, tänkte man. Vips var en sexuell selektion igång och vi blev naknare och naknare. Så: vår nakenhet är inte en av anledningarna till att vi styr jorden, men det var en av anledningarna till att vi styr jorden som gjorde oss nakna.

*

Ps. Jag måste avsluta med att visa er det enda däggdjur vid sidan om människan som är hårlöst och har mjukt skinn: Den osedvanligt fula nakenråttan som gömmer sig så lång bort från åsyn den kan i sina tunnelsystem djupt ner i den östafrikanska sanden. Nakenråttan har extremt låg ämnesomsättning, kan inte känna smärta, och reglerar temperaturen genom att antingen klumpa ihop sig i snuskiga nakenråttshögar eller fly ner i kyligare tunnlar. Min prydhet förbjuder mig att vidare kommentera dess utseende.

Plötsligt händer det.

En livskrisande stockholmare vill ge bort allt han äger och bestämmer sig för att låta slumpen avgöra vem som ska få hans pengar. Han plitar ner namnen på samtliga boende i Stockholm - dr Alban, kungen, Lena Smedsaas, och alla de andra - på små lappar, slänger ner dem i en tombola och börjar snurra. Han stannar tombolan. Trumvirvel. Han drar - sitt eget namn.

Den här historien har jag förstås bara hittat på. Den är ju högst osannolik. Ändå är chansen för stockholmaren att dra sitt eget namn större än att vinna en miljonvinst på en trisslott. Den givna sensmoralen är förstås att man inte ska köpa trisslotter, men den poäng jag egentligen vill göra är att extremt osannolika saker ibland händer. Som att folk vinner en miljon på triss. Med tanke på hur tokigt många vi är på den här planeten, och hur myckat av vår tid som idag filmas borde det gå att skrapa ihop några minuter filmklipp fyllt med folk som har osannolik tur.

Jajamen:

En fundering och en fråga.

Idag regnade det. Ada blev blöt och troligtvis lite kall, men vägrade ändå som vanligt att ha mössa på sig. Som förälder känner man sig då mycket oansvarig. Även om jag vet att det inte finns någon koppling mellan att vara för kyld och att bli förkyld är det omöjligt att slå den tanken från ryggmärgen, och lyckas man väl med det måste man stå ut med ett tvärtjockt socialt stigma. "Hon blir kall!" sa en äldre herre till mig på skarpen härommånaden.

Men som bekant orsakas förkylning av virus. Att det möjligen är vanligare under kallare månader beror förstås på att vi då kurar ihop oss tätt tätt i det varma inomhuset. Dessutom är det inte vanligast när det är som kallast, utan på våren och hösten, troligen beroende på luftfuktighet. Förkylning har inte ens fått sitt namn av att man trodde den berodde på nedkylning, utan av att dess symtom liknar vad man upplever när man är kall. Men nu sitter kopplingen cementerad i språket och traditionen. Och inte verkar ens immunförsvaret bli sämre av att man blir kall, även om det känns intuitivt. Man har gjort massor av studier på stackare. Stängt in dem i kylskåp och sprutat rhinovirus i näsan på dem, men de blir precis lika lätt sjuka som den varma kontrollgruppen. Någon studie har till och med sett immunförsvaret förbättras hos dem som huttrar.

Min fråga till er, mina kloka och allmänbildade läsare, är nu: Finns det någon fara med att Ada blir lite kall, förutom det obehag i stunden hon inte direkt verkar känna? Jag kan inte komma på något, mer än att det känns fel. Hela mitt väsen gör uppror och vill säga Nej. Om svar anhålles!

En mer sjyrreburre värld: Fred på jorden

Även om vi alltså kommit fram till att 1900-talet inte var det våldsammaste genom tiderna var det onekligen blodigt. Åren 1939-45 kan ha varit de sex blodigaste någonsin i mänsklighetens historia. Men vad har hänt sedan dess? Jo, mellan det att min mamma föddes och det att Ada föddes minskade antalet döda i krig med 97%. Trots att världsbefolkningen samtidigt dubblerades. Och då är ändå slutet av 40-talet långt mycket mindre blodigt än andra världskriget.

Man kan se tre stora förändringar. Den första sker direkt, 1945. Sedan dess har nämligen aldrig två stormakter varit i direkt krig, och de länder som haft råd med de maffigaste armérna har dödat allt färre. Därför kommer dödssiffrorna aldrig i närheten av de miljontals som dog per år under världskrigen, trots en liten topp kring 1950, då krigen i Korea och Indokina drar upp snittet.

Antalet krig ökar sedan under 60-, 70- och 80-talen då kolonier gör sig fria för att i vissa fall sedan falla i inbördeskrig. Och det är det som är den andra stora förändringen, hur de konventionella krigen ersätts av lågintensiva inbördeskrig, som idag utgör 95% av alla konflikter. Och inbördeskrig är extremt mycket mindre blodiga än krig mellan stater. 1950 dog i snitt 38.000 per konflikt och år, 2002 var siffran 600, en nedgång med 90 %.

Den tredje förändringen sker under min livstid. Efter murens fall börjar nämligen antalet väpnade konflikter sjunka. Sedan 1992 med 40 %. Och det går fortare och fortare. Mellan 1999 och 2006 halverades antalet konflikter i Afrika söder om Sahara - som annars har tyngts av konstant krigstid i efterkrigstiden. Dödssiffran sjönk med 98%.

Vad beror allt det här på? Den viktigaste förklaringen är väl att världen är rikare idag. Vi har allt mer att förlora och allt mindre att vinna på krig. Så rika, välfungerande och sammantvinnade är de flesta av världens aktörer att de har insett att de har betydligt mer att vinna på att samarbeta än kriga. Även om vi fullständigt skulle sakna empati förstår vi att vi inte bör gå över sundet och döda danskar. Vem ska då sälja tokigt billig fläskfilé och blaskig öl?

Men vi saknar ju inte empati. Tvärtom har vi fått råd att bry oss, att inte tänka i vi och dom utan vara du och bror med hela världen. För sextio år sedan hade ingen några invändningar mot att man bombade fiendens civilbefolkning till stenåldern. Idag tvingas krigsmakter försöka minimera antalet civila dödsoffer, om inte annat för att det vore politiskt självmord att inte göra det. För en fjärde enorm förändring har skett, även den under min livstid. I hela mänsklighetens historia har folk varit tvugna att foga sig under dem som tog makten. Men när jag var i tolvårsåldern fick för första gången folket i de flesta länder själva bestämma vilka som skulle styra över dem:

Demokratierna får en allt starkare majoritet. Och fred är en betydligt bättre valvinnare än krig. Därför lever vi med all sannolikhet i världshistoriens fredligaste, mest sjyrreburre tidpunkt.

(Alla faktauppgifter har jag fått från Human Security Report.)

Det blodigaste århundradet i världshistorien

Min farmor är nästan hundra år. En del har onekligen hänt under hennes livstid. Två världskrig, till exempel, det första med kanske 15 miljoner människor på sitt samvete, det andra med säkerligen 50 miljoner. Sedan min farmor föddes har nästan 200 miljoner människor mist livet på grund av krig, folkmord eller annat politiskt våld, och medvetet skapad svält. Siffror så ofattbart stora att det inte är konstigt att 1900-talet brukar kallas världshistoriens blodigaste århundrade. Ändå är det inte sant. Det har funnits tider som varit ännu jävligare, då risken att dö i krig och våld varit ännu högre. Låt mig ge er tre kandidater:

1. 1600-talet. 30-åriga kriget rasar i Europa och dödar nästan 10 miljoner människor (det kan dock vara bra att ha i bakhuvudet att alla beräkningar är högst osäkra - folk kan ju i Jösse Kristi namn inte ens enas om hur många som dött i Irakkriget), politiskt kaos i Ryssland dödar 5 miljoner, Mingdynastins fall beräknas leda till ofattbara 25 miljoner människors död, samtidigt som det aggressiva Stormoguls rike i Indien sveper ner över den tättbefolkade kontinenten och europeerna fortsätter sin brutala kolonalisering och slavhandel. Alltihop i en världsbefolkning en femtedel så stor som andra världskrigets, en tolftedel av dagens. De tokigt höga talen beror till stor del på de nya skjutvapnen.
2. 1200-talet. Att det här är tiden för en massa korståg är en småsak i jämförelse med de 40 miljoner människor (!) som Djingis Khan och hans effektiva släktingar beräknas ha tagit kål på under mongolerövringarna. Det kan också vara värt att påminna om att livet även i fredstider var blodig. Statistik från England visar att risken att mördas var 50 gånger så hög på 1200-talet mot idag. Och statsapparaterna genomförde givetvis konsekvent politisk terror och tortyr.
3. 700-talet. An Shi-upproren i Kina ska ha haft ihjäl 36 miljoner människor, i en värld med en tiondel så stor befolkning som under andra världskriget. I Europa går Karl den Store hårt fram för att skapa sitt rike, och de muslimska väldena växer. Samtidigt kan man komma ihåg att om det är något som är värre än en terroriserande övermakt så är det frånvaron av en övermakt. Under 700-talet rådde maktvakuum i stora delar av världen, på samma sätt som det nu gör i Somalia - ett inbördeskrig där den klanherre eller rövarliga som tar sig mest makt styr.

Och som ett somaliskt inbördeskrig har det sett ut i världen där ingen centralmakt lyckats skapas, sedan Homo sapiens uppkomst. Några amerikanska antropologer har beräknat att risken att dö av våld under stenåldern var 20 gånger högre än under 1900-talet. Vem vet, kanske var det blodigaste århundradet 10.000 f.Kr.?