En tiondels tanke om tid

Jag har en teori. Så här går den: Nio tiondelar av tiden händer inget. Tycker ni att det är en bra teori? Jag tänkte bevisa min teori med hjälp av världshistorien och några grova generaliseringar. Det har funnits kusligt mycket tid. Sedan jorden uppkom har det i runda slängar gått fem miljarder (5 000 000 000) år. Om min teori är riktig så har det varit en inte bara lång utan rätt ointressant tid i nio tiondelar, fram till för femhundra miljoner (500 000 000) år sedan. Vän av ordning kanske invänder att jag då missar livets uppkomst (som man tror skedde för 3,8 miljarder år sedan) vilket ju var en rätt ball tilldragelse. Pytt, säger jag. Visst guppade det runt lite encelliga varelser i världshavet men det är inte direkt något liv du skulle pröjsa för att se i en djurpark, eller hur?

Men för en halv miljard år sedan sa den kambriska explosionen plötsligt smack! (eller något däråt, ingen var ju där och lyssnade) och vi fick massor av växter, kvastfeningar och annat skoj. Sedan rullar evolutionen vidare så där tråkigt och långsamt igen nio tiondelar av tiden, tills det plötsligt sa smack! igen för sisådär 50 miljoner (50 000 000) år sedan, då en komet i ett slag utplånade dinosarna och de små lurviga däggdjuren tog över jorden. Däggdjurens tid har jag inte så mycket att säga om förrän för 5 miljoner (5 000 000) år sedan, då schimpansernas förfader och vår anmoder tog ut skilsmässa Mänskans stapplande väg från djurvälden är också den till nio tiondelar en rätt tröttande historia av förkrympta, lurviga arter som kommer och går, fram till för sisådär en halv miljon (500 000) år sedan då Homo erectus lyckas hantera eld, ge sig ut på äventyr runt om i världen och annat, samtidigt som de första Homo sapiens ser dagens ljus. Världshistorien har fått se sina första djur som det vore ohumant att behandla som djur.

Samtidigt är det ju lögn att påstå att de här mänskorna hade något direkt högt socialt kapital. I nio tiondelar av tiden är det mest knacka sten, tända eld, äta lunch. Men för femti tusen (50 000) år sedan sker något som kallats The Great Leap Forward och vi börjar måla grottor och annat finkulturellt, samt sprider ut oss över världen. Ändå är ju det här i nio tiondelar rena stenåldern. Men runt 3000 f.Kr. (för 5000 år sedan) får vi tack vare de nya bönderna äntligen högkulturer, med storstäder i Memfis och Ur, rikedomar, arméer, överstepräster, kungar, slaveri, skrift och sånt, och våra historieböcker kan äntligen ta sin början. Men, handen på hjärtat, är inte historieböckerna en ändlös radda krig, kungalängder och kejsare och intet nytt under solen. Jo. Till nio tiondelar. Men runt 1500 (för 500 år sedan) upptäcker Columbus Amerika, Copernikus upptäcker vetenskapen, Gutenberg upptäcker tryckeriet och familjen Medici upptäcker kapitalismen, och plötsligt är alla ingredienser för den moderna världen på plats. Men det tar förstår nio tiondelar av tiden att få ingredienserna till en god soppa, för det är ju först runt 1950 (för 50 år sedan) som vi känner oss som hemma, med välfärdsstat, tevemys, tonårsidoler och farmor på långvården.

Jag ska vara ärlig med er. Min teori har två krux som jag ännu inte löst, två barnsjukdomar. Det första är att jag ännu inte grunnat ut vad för magnifikt som hände 2004 (för 5 år sedan) och varför inget hänt sedan dess förrän i slutet av mars (för 0,5 år sedan), och inte heller vad som hände den sista augusti (för 0,05 år sedan), i förrgår (för 0,005 år sedan) eller i förmiddags (för 0,0005 år sedan). Mitt andra problem är att tiden går och att 0,00005 år sedan är en annan tidpunkt nu än nu. Men jag är övertygad om att vi kan lösa de här små problemen tillsammans, och när det väl är gjort hyser jag inte tiondelen av ett tvivel att Nobelpriset i historia är vårt.

*

Jag har fått in ett gäng fokalpunkter. Tackar! Om några dagar tänkte jag titta över resultatet och är det så att du vill vara med i detta tidernas största psykologiska experiment så kan du fortfarande skicka in dina punkter. Eller också låter du bli, förstås.

Fokalpunktsleken

Jag och min vän Daniel hade ett tag en fix idé om att avtala saker via så få och knapphändiga sms som möjligt. En skrev till exempel "öl" och den andre fick räkna ut att det troligen var en förfrågan om att dricka öl ikväll, runt sju, på det stället vi senast drack öl på. Bristen på information om var och när vi skulle göra vad var information i sig. Inom spelteori kallas det här för fokalpunkter, de punkter där folk i brist på kommunikation strålar samman. Standardförklaringen brukar vara två vänner som ska ses, där mobilsamtalet bryts precis när en sagt "Vi ses vid...". Nu måste man räkna ut vart den andre tror att man tror att den andre tror att man går, en plats som sticker ut och verkar vara en naturlig träffpunkt - områdets fokalpunkt. I Göteborg kommer de troligen (om de inte brukar mötas någon annanstans) att träffas vid Kopparmärra, i Malmö vid Arbetarsvampen och i Stockholm på Plattan, väl.

Nu tänkte jag att vi skulle leka en lek (som jag inte själv kommit på, utan snott från Bergh). Leken går ut på att hitta fokalpunkter inom en kategori. Jag har lekt den några gånger med min överseende fru. Jag säger: "Fokalpunkt - bil", vi får lite betänketid för att fundera ut vilken bil den andre troligen tänker på och sen säger vi "Ett, två, tre... Volvo." Men jag tror leken blir mycket roligare om vi är fler. Därför tänkte jag rada upp några kategorier vi gemensamt ska hitta fokalpunkter på, några tror jag är rätt lätta, andra svåra. Håll till godo:

1. Träd
2. Högtid
3. Stad
4. Artist
5. Bok
6. Svensk person
7. Maträtt
8. Dryck
9. Film
10. Historisk person

Er uppgift är alltså nu att för varje kategori fundera ut vad de flesta kommer svara. Vilket träd anser Dávamáls läsare vara trädens fokalpunkt, osv.? Om ni tycker det här verkar roligt mejlar ni era svar till mig på david.vastskar [snabel-a] gmail.com, så sammanställer jag resultatet och publicerar här om någon vecka. (Grejen sabbas förstås om ni skriver svaren i kommentarsfältet.) Mina lösningar finns redan nedklottrade på en liten lapp. Ju fler svar, desto roligare blir det. Heja heja!

Simsalabim!

Ada börjar förstå ordens kraft. Säger hon "docka" så brukar den hux flux ligga i hennes famn snart och säger hon "ko-a" skojar pappa. Det här är nu inte trolleri utan mer att kejserinnans fader vill vara sin dotter till lags. Trolleri är ju att något sker genom att någon säger något, som när Gud Fader i begynnelsen sa "Varde ljus" och det vart tänt. Folk är dåliga på trolleri idag. En av få trollkonstnärer som fortfarande finns kvar är vigselförrätaren som med trollformeln "Jag förklarar er nu för äkta makar" ändrar folks civilstånd. Förr i tiden var det dock tjuvtjockt med trolleritrix och många av de magiska ramsor som idag används på barnkalas togs på blodigt allvar och troddes bland annat kunna bota sjukdom.

Hokus pokus, sa de medeltida prästerna och nattvardens bröd och vin förvandlades enligt transsubstantitionsläran vips till kött och blod. Eller ja, ska man vara nogaräknad sa de Hoc est enim corpus meum - "detta är min kropp", men kyrkobesökarna var ju inte så slängda i latin. På bönders vis tänkte de i alla fall att så kraftfulla ord nog kan komma väl till pass även på annat håll. Tillägget filiokus är ett fragment från trosbekännelsen som visserligen inte var magisk på något sätt, men väl kraftfull nog att splittra kyrkan. Abrakadabra är ännu mycket äldre och mumlades fram av magiker redan under antiken. Troligtvis kommer det från arameiskans avra kehdabra som betyder just "jag skapar medan jag talar".

Vi kan dra på munnen åt att någon trott hokuspokus skulle kunna bota sjukdom, men faktum är att de allra flesta fortfarande har lite magiskt tänkande i sig, hur rationella vi än känner oss. Tror du mig inte? Testa att skriva ner namnet på någon du tycker om följt av "...kommer dö inatt". Inget man gör i en handvänding, eller hur? Det är ju också det här magiska tänkandet som låg bakom de första svordomarna. Ett fiffigt sätt att bevisa att man talade sanning var att svära att en gud skulle straffa en om man ljög. Den judiska guden Jahve tyckte att det här var ett ofog och lät det andra budet vara "Missbruka inte Herren din Guds namn". (Egentligen är det här det tredje budet. Kyrkan, som tyckte om tavlor på Jesus, plockade nämligen bort bildförbudet och låtsades att "du ska inte ha begärelse till din nästas hus" var ett helt annat bud än "du ska inte ha begärelse till din nästas åsna" för att komma upp i tio.) På grund av budet höll judarna gudsnamnet så heligt att det nästan glömdes bort, men det går ju trender i allt, även svordomar, så nuförtiden kan till och med en from pastor undslippa sig ett "herregud".

Svenskans vanligaste svordomar rör sig ju mest kring djävlar och demoner och har väl snarare rötterna i ett annat magiskt tänkande, nämligen förbannelserna. Med ett "dra åt helvete" hoppades man kunna påverka någons slutstation. Det är ju lite besynnerligt att världens mest sekulariserade folk slänger sig med ockulta ramsor när de är arga, men svordomar är uppenbarligen mycket konservativa. Ett bevis: våra svordomar bär inte bara spår av forna tiders religion utan till och med forna tiders uttal. De flesta uttalar inte "fan" så att det rimmar på Jan Banan, utan med ett långt öppet a-ljud som sedan länge försvunnit i svenskan (men överlevt i finlandssvenskan). Som en gammal fornlämning står det kvar i "fan", "fasen" och i somligas uttal av "satan". (Dessutom använder sig en del urgöteborgare det i "e du helt gaaalen. Varför vet jag inte.) Helt oföränderligt är dock inte svärjandet. Anglosaxerna har nästan helt tappat respekten för förbannelsesvordomarna och kan, likt pastorn i förra stycket, slänga ur sig ett "Hell, yeah" utan att folk hissar ögonbrynen så högt. Det tunga artilleriet är ju numer istället the f-word. Men även här finns något konservativt. Försök göra en satsanalys på de vanligaste användningarna av ordet. Vem är det som gör vad mot vem i Fuck you? Och på vilket sätt är dörren inbegripen i ett knulleri i uttrycket Close the fucking door? Det låter sig inte göras. Anledningen är att uttrycken är en rest från en svunnen tid, när förbannelser var riktiga grejer och ett Damn you fick folk att reagera, en tid när man rentav kunde tala om the damned door, men när ord tappar sin sälta får man ersätta dem med andra som folk reagerar på, även om grammatiken blir lidande.

Okvädesorden förändras dock betydligt snabbare, i takt med att man stöter på nya minoriteter man inte vill vara en del av. När man lade ner obs-klasserna på 90-talet slutade skolbarnen också kalla varandra obso. Istället var folk cp, sen hade de damp och nuförtiden kan kidsen kalla varandra sär. En del elever har väldigt roligt åt att en särskrivning är en sär skrivning. I framtiden kommer kanske småglina ropa "Är du bipolär, eller?" efter varandra. Men inte Ada, förstås. Då kommer jag tvätta hennes mun med tvål. Själv kanske jag borde handsprita händerna nu, för Gud vet vad jag annars drabbas av efter så här mycket fulheter och obsceniteter.