Om rutiner och kaosmonster

"Jag undrar vad de tänker, egentligen". Så lyder en rutinfras, kallpratande småbarnsföräldrar emellan, som du kan höra varje dag på de lekplatser socialdemokraterna haft godheten att placera ut runtom vårt ovala land. Och det är ju en gåta, inte bara för att de små liven inte har språk för att redogöra sina tankar, eller för att de gör så skojiga och besynnerliga saker, utan också för att det är så svårt att förstå hur det är att leva med så extremt lite begrepp om omvärlden. När jag och Ada går ut genom dörren vet hon ju inte om det är för en femminuterspromenad i parken, en veckolång resa till Göteborg, eller om vi flyttar för alltid. Tillvaron måste te sig mycket kaotisk. Allt är nytt och allt är osäkert. Kaoset besvärjs förstås med trygghet och rutiner, som långsamt bygger upp hennes omvärldsbegrepp. Minst en gång varje dag läser jag ur Så gör prinsessor för Ada. "Drakar är besvärliga att tas med" läser jag. "Men prinsessor lyckas alltid överlista dem till slut." Det jag läser är en variation på vår kulturs kanske äldsta myt.

Vi vet inte mycket om protoindoeuropeerna - det folk vars språk skulle utvecklas till de germanska, romanska, persiska och en hel del av de indiska språken. Antagligen levde de på den ukrainska stäppen för sisådär sextusen år sedan, och de verkar ha varit hästtokiga och krigshetsande. Och så verkar de ha haft en myt om en hjälte som dödar en drake. I nästan alla indoeuropeiska kulturer finns nämligen varianter på den här myten: Tor dödar Midgårdsormen i nordisk mytologi, i grekisk mytologi finns ett helt knippe hjältar som har ihjäl slemmiga jätteormar, bland annat Zeus mot Typhon, i indisk mytologi dödar Indra draken Vritra, och hos hettiterna dödar Tarhunt Illuyanka. Forskare har till och med återskapat två ord som bör ha ingått i den ursprungliga protoindoeuropeiska myten: egwhent ogwhin - han dräpte ormen.

Ännu mer spännande blir det av att myten går igen hos indoeuropeernas grannar i mellanöstern. Precis som i de flesta indoeuropeiska versioner är drakormen här någon typ av vattenodjur. I Babylonien dödar Marduk i tidernas begynnelse kaosmonstret Tiamat, och skapar så ordning i världen. Kannaneerna menade att Baal eller El dödade Lotan och i vår bibel dödar Jahve vattenmonstret Leviathan (Ps 74:14, Jes 27:1). Dessutom finns förstås spår av myten hos ormen i Edens lustgård och djävulsdraken i Uppenbarelseboken, idéer som säkerligen var lätta att ta till sig för de indoeuropeiska folk som kristnades. Senare skapade dessa bland annat myten om Sankt Göran och draken, och andra riddarhistorier, som förstås är de som Adas prinsessbok anspelar på.

Man kan ju undra vad de tänkte, egentligen. Hur de gamla protoindoeuropeerna kom på att en hjälte skulle döda en drake. Det finns de som menar att idén om drakar kommer från en universell, evolutionär rädsla för reptiler, som fått stå symbol för allt hemskt. Man får komma ihåg att livet inte alls var så sjyrreburre då som idag. En missväxt eller översvämning kunde innebära döden för dig och dina nära, och fok omkring dig dog titt som tätt av sjukdomar du inte kunde förklara. Du hade ont i din förkrympta kropp och dina tänder hade karies. Tillvaron tedde sig antagligen väldigt kaotisk. Allting var osäkert. Men kaoset besvärjdes med trygghet och rutiner. Du upprepade gång på gång att en hjälte dräpt kaosmonstret. Egwhent ogwhin, för så gör prinsessor.