Om pappaskämt

En ny läsarfråga, denna gång från en psykologstuderande i Stockholm:

Bäste Dávamál,

I något slags sammanhang här om språk och uttryck undrar jag vad som definierar ett "pappa-skämt."

Tack för din fråga! För att förstå det måste vi förstås komma underfund med vad ett skämt är och vad en pappa är. Vi börjar med skämtet. Ett skämt är en evolutionär bieffekt av våra mönsterigenkännande hjärnor och har visat sig ha en utmärkt socialt sammanfogande funktion. Vi gillar att ha skoj och har vi skoj med någon kallar vi gärna den för en kompis. Något är skoj om det bryter ett mönster och därför uppfattas som bortitok. Smidigast gör man det genom brott mot sociala koder och tabun, oväntade vändningar, överdrifter, underdrifter, paradoxer, eller tokiga metaforer. Någon har kanske något på huvudet som inte är avsett som en huvudbonad.

Pappor hade som bekant andra uppgifter än mammor i den traditionella kärnfamiljen. Medan mammor skulle amma, ha koll på skolaktiviteter och sköta familjens sociala nätverk var det pappans roll att humma, läsa tidningen och komma hem sent från jobbet. Men dessutom föll det på faderns lott att dra pappaskämt. Ett pappaskämt är inte ett skämt utan en retorisk figur. Pappaskämtet försöker inte bryta mönster, utan tvärtom hitta dem, framförallt i form av ljudlikheter mellan ord. Ett pappaskämts kvalitet mäts sålunda inte heller i hur roliga de är utan i hur skickligt utformade, hur "fyndiga". Om du efter en måltid skulle säga: "Nu blev jag mätt" och jag svara: "Jasså, hur lång blev du?" är den normala reaktionen ju inte att du gapskrattar. Däremot skulle det vara artigt att reagera som inför exempelvis en skicklig jonglör - att dra på munnen. Hur länge pappaskämt har funnits, eller varför pappor känt sig tvugna att dra dem kan jag inte svara på, men det är tydligt att män tenderar att börja pappaskämta redan åren före det att de blivit förstfaderskor, en slags manlig biologisk klocka. I takt med att Gudrun Schyman monterat ner kärnfamiljen kan nu även mammor dra pappaskämt.