Frågor i Stilla veckan.

En fråga, denna blåmåndag, som jag har grubblat på länge. De flesta (alla?) barn blir alldeles tokiga när de ser djur. Så även Ada. Varför? Någon har sagt att det beror på att djuren är små och försvarslösa och att barnen därför förstår dem, samt att de känner att de kan utöva den makt och det omhändertagande på djuren som vuxna utövar på barn. Den teorin håller inte för fem. Ada älskar kossor, hästar och älgar - när hon ser dem på teve pekar hon kraftfullt med båda fingrarna och deklarerar och upplyser oss om att: "Där. Där." - och det här är ju knappast djur som utstrålar försvarslöshet eller litenhet. Andra teorier går ut på att det här planteras hos barnen genom alla barnböcker med bondgårdens djur som man sticker till sina telningar, men det är förstås att vända på orsak och verkan. Jag är rätt hundra på att det här inte är socialt skapat, utan dyker upp oavsett vilka böcker man exponerar ungarna för. Är det någon som har en rimlig förklaring. Finns det någon evolutionär fördel med att mänskovalpar gillar djur, eller är det någon bieffekt av något i barnets psykologiska utveckling? 

En helt annan fråga, när nu det osyrade brödets högtid närmar sig. Tydligen kan en surdeg inte bara liknas vid himmelriket utan också bli i princip hur gammal som helst, och rent teoretiskt skulle det kunna finnas en surdeg där ute som först sattes för sådär sextusen år sedan i Egypten. Vi kan stoltsera med en tjugofem år gammal surdeg som vi fått av Millans syster. Men jag har efter intensivt googlande fortfarande inte kunnat få svar på om en surdeg blir bättre av att lagras. Någon som vet? Nu ska vi sätta en surdeg.