I det här inlägget tänkte jag berätta vem Jesus var. "Alla som skriver om Jesus har en agenda" säger Jonas Gardell i sin imponerande lättlästa och pålästa bok Om Jesus, och det ligger nog mycket i det. Källmaterialet om den historiske Jesus är så knapert och så klurigt att det är i princip omöjligt att inte fylla i vissa luckor med spekulationer om man vill ha en hyfsat komplett bild, och det bäddar ju förstås för en del önsketänkande.
Jesusforskningen av idag kan mycket förenklat delas upp i två skolor: Den första ser Jesus framförallt som en vishetslärare, en hellinistisk filosof som predikade ett jämlikhetsbudskap och ville rucka på hierarkierna, men som efter sin död kidnappades av en domedagsförväntande dogmatisk kyrka. Den, jag tror lite större, andra skolan menar att Jesus framförallt ska ses som en slags domedagsprofet, som tror sig leva i den yttersta tiden och verkar i en lång judisk tradition av eskatologi. Jag tror mycket starkt på den här andra skolan och om ni bankar lite på mig nån gång så ska jag säga varför. (Här finns en lite mindre förenklad översikt över Jesusforskningen.)
Gardells bok kommer säkerligen väcka en smula ont blod i bibeltrogna kretsar, men ger vad jag förstår en bra bild över vad de flesta forskare är överens om. Faktamässigt håller han sig framförallt till skola två, och målar upp Jesus som en eskatologisk profet vars huvudbudskap var att Guds rike snart skulle upprättas, och Israels tolv stammar återsamlas. De tolv lärjungarna skulle bli deras domare. Oss hedningar intresserade han sig inte för alls. Men när Gardell börjar predika mer själv händer något och Jesu budskap blir plötsligt att alla är inkluderade och ingen dömd - med en tydlig adress till mer dömande kristendomsvarianter idag. Det här är förstås Gardells agenda. Jag har svårt att se att det inte är fråga om en del önsketänkande, och ibland verkar det lite som att Gardell håller med.
Som jag ser det var Jesus på många sätt lik Knutbypastorn Åsa Waldau. En mycket karismatisk, mycket andlig ledare för en liten grupp människor som är övertygade om att världen kryllar av andemakter, änglar och demoner i kamp inför den stora slutstriden som är nära, nära. En ledare som både predikar kärlek, dom, och långtgående moralregler, utifrån den religiösa tradition de kommer - Åsa från pingstkyrkan, Jesus från Johannes Döparen-rörelsen. Och som är övertygad om att just de har en stor roll att spela i den sista striden, en roll förutspådd i Bibeln - i Jesu fall som Messias och Människosonen och i Åsa Waldaus fall som Kristi Brud. Som Jesusforskaren Bart Ehrman säger: Det är inte alls säkert att den historiske Jesus är särskilt angelägen för människor idag. Å andra sidan är det kanske bekvämast för en ateist som mig att se det så. Kanske är det min agenda.
Inlägg
Åsa och Jesus är en snygg jämförelse! En inramring som skulle placera dig i TV-sofforna om du skriver en bok. Men måste det finnas EN historisk Jesu? Kan inte bibelns berättelser hämtat inspiration från olika personer?
SvaraRaderaFast det är väl två olika saker. I för sig hämtar evangeliernas Jesus förstås inspiration från kan man tro hellenistiska hjältefigurer, från andra gestalter i den tidiga kyrkan och från gammaltestamentliga gestalter - Elia och Elisha inte minst - men den historiske Jesus, den verklige Jeshua som trampade runt på jorden, är ju bara EN. Tänker jag.
SvaraRaderaEtt sätt att uttrycka saken är kanske att Jesus skapas först i evangelierna, med inspiration från olika läror och lärare. Om väldigt mycket stoff kommer från en enda person som dessutom hette Jeshua så kan vi väl visst kalla honom historiska Jesus, men om ganska mycket inspiration även kommer från andra lärare så borde väl de kallas historiska Jesus 2, 3 osv?
SvaraRaderaJag gillar mest den historiska Jesus nr 45! Och David jag ska banka på dig nästa gång jag ser dig! jag vill höra mer. Jag är din främste lärjunge.
SvaraRaderaHälsningar Susannah-Petrus.
Jag vill ogärna vara en tråkmåns, Jesus 2, 3 och 45 verkar vara mycket spännande, men lite av poängen med att prata om den historiske Jesus är att vi ska komma åt den verklige Jeshua snarare än alla dessa föreställningar om Jesus som funnits. Annars blir det lätt litteraturanalys och postmodernism av alltihop. För jag tror nog att källorna trots allt kan säga en del om Jeshua.
SvaraRaderaSus: Du är allt för vänlig. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar.
För att klargöra min ståndpunkt och skingra tvivlet hos min lite skeptiske broder, här är en lite längre grundkurs i Jesusforskning:
SvaraRaderaHade jag påstått att jag kunde redogöra för den historiske Odin, så är kanske din invändning riktig. Det verkar verklingen ha funnits en person som hette Odin eller liknande någon gång på 200-talet, men den personen är så långt från myternas Odin att det knappt är lönt att söka historisk information om honom i de myter som skrevs ner flera hundratals år efter hans död.
Så är det inte med Jesus. De äldsta bevarade källorna om Jesus, Paulus brev, är skrivna "bara" 20-25 år efter hans död, och Markusevangeliet ytterligare några år senare. Q-källan, som är den källa vid sidan om Markus som Lukas och Matteus använder, kanske någon gång då också. Vi har alltså flera hyfsat tidiga oberoende källor, vilket inte är så illa. Dessutom kan vi få en smula ledtrådar från ickebibliskt material. Så trots att huvudkällorna är sjukt tendentiösa kan man med fog tro sig om att hitta en del historiska sanningar. Till sin hjälp har man en handfull källkritiska kriterium. De viktigaste: 1. Ju tidigare desto bättre, 2. Ju fler oberoende källor, desto bättre, 3. Om något går emot den allmänna tendensen är det troligare sant. Vad kan vi utifrån de här kriterierna veta om Jesus? Följande åtminstone:
1. Jesus döptes av Johannes Döparen. Styrkt i Markus + Q, och indirekt i Johannes. Inget man hittar på, eftersom det dels säger att Jesus behövde bli fri från synder, dels att han var Johannes lärjunge. Evangelierna hittar olika fiffiga utvägar för att lösa kruxet.
2. Jesus korsfästes. Finns styrkt hos Paulus, Markus, Q, Josefus (viktigaste utombibliska källan), samt de äldre Johannes-, och Tomasevangelierna, och är knappast en sådan sak som man hittar på. Tvärtom måste det snöpliga slutet vävas ut med massa mytologisering. Någonting måste ha föranlett avrättningen.
3. Vi kan på mycket goda grunder säga att Johannes Döparen var en eskatologisk profet, på vad som sägs om honom direkt (Mk, Q, Josefus) + indirekt: tydliga essenskliknande drag (essenerna var en eskatologisk sekt, de som låg bakom döda havsrullarna): öknen kring Jordan, rituella bad, asketism, någon slags tempelkritik, sträng dualism. Vi vet på ännu godare grunder att den första kyrkan var eskatologisk, strängt dualistisk och mycket andlig eftersom vi har direktdokument i form av framförallt Paulus brev. Det rimligaste är att tänka sig att mellanlänken - Jeshua - också var eskatologisk. Detta stöds också av källorna om honom. Han kallar sig på åtskilliga ställen Människosonen i Mk + Q (+Jh&Tom), vilket inte förekommer i senare texter, vilket talar emot att det är en efterkonstruktion av kyrkan. Människosonen är en eskatologisk gestalt som förekommer i Daniel men också apokalyptisk litteratur från århundradet innan Jesu födelse, exempelvis 4 Esra och Henoks bok. Han samlar sina tolv och säger att de ska döma Israels tolv stammar i Mk + Q, med spår i Paulus (+ Jh och Th), vilket bäst förstås eskatologiskt. Det finns betydligt mer att säga men det är redan långt så jag stannar här för den här gången.
Och en liten sak till. Hur kommer det sig att det finns forskare som tycker annorlunda? Tja, varför finns det psykologer som tramsar med psykodynamik när kbt har bevisad effekt? De som ser Jesus som vishetslärare är i första hand teologer, inte historiker. Vänsterteologer, närmare bestämt. Lite orättvist: De vill gärna ha en rättvisans röst att bygga sin tro på och - voilà - en Gandhi-Jesus.
SvaraRaderaJag kan bara buga och bocka för historieläraren: både trovärdigt och intressant!
SvaraRaderaÄsch då!
SvaraRaderaDet vill gärna bli läsvärt när skribenten är påläst och ärlig. Fera hyfsat tidiga oberoende källor om den historiske Jesus låter dock inte knapert i mina öron. Fast jag tillhör ju den onämnda största och äldsta skolan, så jag har ju också en agenda ;-) /Ephron
SvaraRaderaTvå goda invändningar, Ephron. Den andra först:
SvaraRadera1. Jag nämner inte den största och äldsta skolan som menar att Jesus är världens frälsare och Gud inkarnerad. (Att den är äldst håller jag dock inte med om. Jag tror att min skola är åtminstone en handfull år äldre vad det gäller frälsarbiten, och åtminstone 50 år äldre vad gäller Gud inkarnerad, men jag förstår att du inte håller med.) Självklart är det extremt många fler som tror som du om Jesus än som tror som jag. Hade vi haft ett val om saken hade väl min linje varit rena Kalle Anka-partiet i jämförelse. Men i Jesusforskningen tror jag nog att min skola vinner, även om det finns flera företrädare för din linje också - NT Wright är den kanske främste. Nu är dock frågor som huruvida Jesus frälste världens synder eller var Gud svåra att bevisa vetenskapligt, oavsett sanningshalt, och konservativa teologer tenderar därför att hamna åtminstone ganska nära "min" linje när de skriver akademiskt om den historiske Jesus, Wright inget undantag.
2. Är källmaterialet knapert? Jag skulle säga att det beror på vad man jämför med och vad man vill komma åt. Det räcker gott och väl för att avfärda dem som säger att Jesus aldrig funnits (i Sverige till exempel Roger Viklund; Lena Einhorn har än mer förvirrade hittepåteorier) och för att konstatera att allt kring Jesus inte är myt. Men vill man ha sagt lite mer om Jesus blir det vanskligare. Paulus är tidig, men märkligt ointresserad av den historiske Jesu liv, utan skriver nästan enbart om den himmelske Kristus. Q-källan verkar mest ha innehållit uppstaplade Jesuscitat, och citat har en tendens att förvanskas och nyskapas snabbare än handlingar och händelser. Särskilt under antiken, när mycket få kunde skriva. Citaten har dessutom inte bara rört sig i tid utan också till en helt annan kulturkrets, från den judiska till den hellenistiska. Kvar som hyfsat tidig källa för de flesta detaljer blir Markusevangeliet, som gjort samma resa i tid och rum sedan den historiske Jesus. Alla texterna har också en tydlig tendens: att få folk att tro på Jesus. Så jag menar att det som blir kvar ändå är ganska knapert. Men inte desto mindre kan man, tror jag, hoppa sig fram till ett och annat som troligen är historiskt stoff med hjälp av källkritiska metoder och utifrån det snickra fram en hyfsad teori. Nu har jag malt alltförlänge.
Mal på, jag läste utan att tröttna och jag har inga fler frågor :-)
SvaraRaderaNi är så snälla!
SvaraRaderaEn kommentar om det du skrivit om modern jesusforskning. Om man studerar hur många nytestamentliga exegeter jobbar och vilken metod de använder sig av så förstår man varför en kristen inte behöver bry sig speciellt mycket av vad nutida bibelforskning säger om Jesus (utan att begå intellektuellt självmord).
SvaraRaderaEn grundläggande premiss är att man i princip inte får försöka harmoniera stoffet i Nya testamentet. Eftersom man inte får det så tolkas en del stoff som stora konflikter – att det som står i Jakobsbrevet skulle visa på en annan lära än det som Paulus predikade står och faller med redan nämnda premiss (även i evangelierna så är det tydligt att Jesus menar att gärningar spelar roll se Matt 25:31f).
En annan premiss har att göra med vad som på engelska ibland kallas för ”criterion of dissimilarity”. Bland annat så bör fakta vara för ”pinsamma” för urkyrkan att hitta på och likaså måste det som t.ex. Jesus säger vara typiskt för den kontext som han verkade i. Endast om man tror på dessa kriterium så blir hypotesen om Jesus som en apokalyptisk profet trolig – detta eftersom man bortsett ifrån de mängder av passager som säger något annat. Likaså tanken på att Jesu budskap endast skulle vara menat för judarna bara fungerar om man tror på redan nämnda premiss (jämför t.ex. Matt 15:24 med Matt 28:18).
Bibelvetenskapen handlar om att skapa hypotetiska scenarion som är långt ifrån självklara och som i princip alltid vilar på något av ovanstående. Jag har aldrig hört ett övertygande svar till varför man skall tro på ovanstående premisser och gör man inte det så blir modern bibelforskning ointressant. Bibelvetenskapen är relativt undermålig rent intellektuellt och filosofiskt oavsett om man tror på Jesus eller inte.
Hej, anonym!
SvaraRaderaHuruvida man som kristen behöver bry sig om Jesusforskningen eller inte tar jag som ateist inte ställning till. Det står var och en förstås fritt att göra hur man vill. Men jag tänker dock försöka ge ett svar på frågan om varför man ska tro på de premisser du ifrågasätter, som ligger till grund för det historiska studiet av bibeln.
De källkritiska kriterier som används är de samma som används för historiska studier av antika dokument. Är det metoden i sig du vänder dig mot, eller bara att den används just på Bibeln? Vad är din alternativa metod för att ta reda på vad som troligen är sant i ett antikt dokument och vad som inte är det? Hur avgör du exempelvis att Matt 28:18f verkligen går tillbaka på Jesus? Du kan förstås svara att du genom uppenbarelse känner att det är sant, eller vet att allt i bibeln är sant, och så kan det förstås vara och din uppenbarelse kan vara sann, men som vetenskaplig metod är den metoden vansklig, eftersom alla inte delar din uppenbarelse. Skulle vi godkänna den skulle vi snart ha folk som bevisade healingkristaller, ufo-bortföranden och fengshui med liknande argument. Vi behöver vetenskapligt prövbara kriterier.
Det finns givetvis inget förbud mot att harmoniera texter i historiska tolkningar, men texterna i bibeln skrevs som separata texter (med några undantag, som apostlagärningarna och de epistlar som har sequels), och var inte från början avsedda att komplettera varandra i en volym med titeln Nya testamentet, och därför bör de förstås utifrån det. Ibland har harmonisering verkligen poänger, men ofta verkar det vara ett sätt att släta över uppenbara motsägelser. Jag har exempelvis hört folk försöka förklara att Judas dör på två olika sätt i Matt 27:3f (hängning) och Apg 1:18f (ramlar på sin åker och spränger buken), med att repet gick av och att Judas därför föll framstupa och spräckte buken. Jag har svårt att se att man kan mena att det är den rimligaste förklaringen och samtidigt kalla sig själv intellektuellt hederlig. Jerusamlemmötet i Apg 15 och Gal 2 är för mig lika svårt att harmoniera till att de tre pelarna var överens med Paulus, men jag lyssnar gärna om du har en lösning.
Det criterion of dissimilarity som du nämner, och jag är inne på i en tidigare kommentar är ursprungligen ett svar på den typ av radikalskepticism som de första försvararna av den källkritiska metoden gärna anslöt sig till. Vi kan inte veta att vissa saker inte är påhittade eller starkt förvanskade i texter av Tacitus, Josefus, Herodotos eller Matteus. Men om något går emot textens allmänna tendens är chansen rimligen betydligt större att det är sant, eller hur? Återigen måste jag ställa frågan: Vari ligger din kritik mot kriteriet? Att det är en dålig metod eller att det används mot bibeln?
Med hopp om svar,
dav
Det är ett dåligt kriterium oavsett om det används mot bibeln eller mot antika dokument. Jag är inte intresserad av att försvara historia (antik eller nutida) som objektiv vetenskap – det har det aldrig varit. Du säger att ”vilket är alternativet”? Måste det finnas alternativ – ett falskt dilemma tycks det mig. Ateister tenderar inte att gilla ID bara för att vi inte vet hur universum kan uppstå ur ingenting. Ditt argument tycks vara om vi inte godkänner de kriterier eller premisser som bibelvetenskapen (vetenskap vet jag inte om det är) så måste vi godkänna diverse paranormala fenomen – varför det? Jag argumenterade inte för uppenbarelser alls – jag argumenterade EMOT premisserna. Du kan inte gå ifrån icke-P till Q.
SvaraRaderaAlternativet till ett dokument är just att läsa det som helhet – läsningen av Matteusevangeliet som helhet ger INTE stöd för idén att Jesus bara var en apokalyptisk profet. Du måste förutsätta en konflikt för att få den tolkningen att gå ihop. Den textkritiska skolan vilar på att förutsätta det som skall bevisas – man utgår ifrån att texterna inte skall harmoniera för att sedan plocka ut de delar som passar andra tankar som resulterar om kriterierna som jag redan nämnt är korrekta. Den som läst vetenskapshistoria vet att forskare arbetar med en viss metod (eller paradigm). Metoden ifrågasätts sällan. Relationen mellan olika bibeltexter är en komplex sådan men omigen blir frågan om vilken utgångspunkt du har relevant – en kropp som hängts och som ruttnat och som sedan faller till marken KAN spricka så att inälvorna faller ut. Huruvida denna tolkning är trolig eller inte beror på vilken grundläggande inställning du har.
Bevisbördan ligger inte per automatik på den troende att komma med kriterier som kan ge oss objektiv kunskap som är öppen för alla. Bevisbördan ligger på den som säger att vi har det (en eventuell uppenbarelse skapar inte objektiv kunskap i den meningen att alla förutsätts tro på den – ingen kristen jag har hört tala med skulle säga detta) . Antingen så går du med på att bibelforsknings rön är osäkra (och därför också att en kristen kan ha goda skäl att skita i dem givet de anledningar jag just get dig) eller så får du komma med ett försvar som ger oss anledning att tro på säker kunskap inom bibelvetenskapen. Du kanske kan vaska fram att Jesus dog på korset och lite andra minimala fakta men att Jesus bara var en apokalyptisk profet kommer aldrig att bli säker fakta (vilket du säkert redan vet).
Puss!
Hej igen, anonym, och tack för puss och kommentarer.
SvaraRaderaDet är riktigt att inga fakta om Jesus någonsin kommer att bli säkra, vare sig att han levde, dog på korset, var en apokalyptisk profet, gick på vattnet, uppstod eller vad Guds son. Vi kan inte säkert säga att han inte var en transsexuell trollkonstnär och att han och hans tolv dvärgar inte var en kringresande cirkus. Däremot kan vi med metoder avgöra vilka utsagor som är troligare än andra. Jag har redogjort för vilka metoder jag använder mig av (och anser mig därför kunna avfärda cirkusteorin) men jag har fortfarande inte förståt vilka du använder dig av. Du säger att du inte har något alternativ till en källkritisk metod. Men håller du då alla antika texter för lika sanna, eller lika falska? Det är lika troligt att Sigurd Fafnesbane dödade draken som att Nero var kejsare? Det är lika troligt att Augustus var Guds son och född av jungfru som att Jesus var det? Med vilken metod kommer du fram till att det ena är sant och det andra inte är det? Hur vet du att det som står om Jesus är sant? Du använder dig inte av källkritik och inte av uppenbarelse, så vad använder du dig av? Fantasi? Önsketänkande? En känsla?
Är det förresten bara på antika dokument du förnekar källkritiken, eller är det överhuvudtaget? Tycker du att en faktauppgift om Karl XII som dyker upp för första gången 2007 är lika trolig som en som dyker upp 1707? Tycker du att en vittnesuppgift från en person är lika trovärdig som en motstridig från tusen? Håller du inte med om att Mona knappast hittar på eller överdriver när hon säger att den nuvarande krisen inte beror på Borg, men att man bör vara mer kritisk om hon skyller 90-talskrisen på borgarna? Jag har svårt att frigöra mig från misstanken att det snarast är tillämpningen på bibeln än kriterierna i sig du vänder dig mot.
Du säger att den textkritiska skolan utgår från att texterna inte harmonierar. Jag skulle formulera det som att den utgår från att det är möjligt att texter i Bibeln, precis som alla andra texter, kan innehålla motsägelse och konflikt. Har man inställningen att det inte är möjligt tvingas man skapa en mängd ad hoc-teorier. Man säger att den troligaste tolkningen av apostlagärningarnas "där föll han framstupa, och buken sprack" är att Judas ruttnat när han hängt sig. Hade de två dödshistorierna handlat om en romare och varit hämtade från Tacitus och Suetonius betvivlar jag att du försökt harmoniera dem, utan du hade utgått från att det var frågan om en konflikt. Du måste dock också hitta en lösning på hur det i Matteus kan vara översteprästerna som köper åkern för de 30 silvermynten och i Apostlagärningarna är Judas. Sedan kan vi gå vidare till nästa konflikt, och nästa och nästa. Jag var själv kristen en gång och utgick alltså från ett kristet paradigm. Till slut hade jag skapat ett ståtligt korthus av ad hoc-teorier för alla bibeln synbara motsägelser, och jag blev tvungen att fundera över vem det är som förutsätter det man vill bevisa - den som säger att det inte kan finnas motsägelser eller den som säger att det kan finnas. Ibland måste man lämna ett paradigm, även om det kan göra ont.
Allt gott,
dav
Hejsan Dav,
SvaraRaderaJag rekommenderar följande forskning om Ribi Yehoshua : www.netzarim.co.il (se bl.a. History museum). Ingen har vederlagt den.
Du skriver: "Det är inte alls säkert att den historiske Jesus är särskilt angelägen för människor idag. Å andra sidan är det kanske bekvämast för en ateist som mig att se det så. Kanske är det min agenda."
Den historiske Ribi Yehoshua hade ett väldigt angeläget budskap och han var en person som använde formell logik.. Hans budskap att följa Skaparen genom att praktisera Torahn är fortfarande aktuellt; eftersom detär möjligt att bevisa existensen av en Skapare och Hans vilja (se bloganders.blogspot.com -vänstermenyn)
Trevlig kväll!!