torsdag, augusti 27, 2009

Den brandgula revolutionen

Har du hört talas om den aurantia revolutionen? Antagligen inte, för det är en gammal fin 1500-talsstavning av orange som tyvärr aldrig slog rot, och nu står vi här utan någon rimlig stavning av orange i bestämd form. Vettigast och vanligast är väl orangea, men det är ju inte vackert och ett oranget kuvert är dessutom svårläst. Mer lättläst men fonologiskt nipprigt är väl oranga, som ändå är betydligt bättre än den vederstyggliga oförändrade form som bl.a. DN envisas med: den orange revolutionen. Buäh! En gång i tiden var jag tillräckligt anarkistisk för att utropa den oransja revolutionen men idealism falnar som bekant med tiden.

Idealism eller inte, orange är politiskt smart. Det är en signalfärg som lyser och bryter av (vi klär ju förskolebarn och Gitmofångar i oranget för att se dem om de springer bort), men den har inte samma tunga politiska bagage som rött och blått. Det här vet inte bara Jusjtjenko, som startade den svårstavade revolutionen i Ukraina, utan har också utnyttjats av den opolitiska politiska organisationen Amnesty, det blocköverskridande Junilistan, Alliansen som under de nya Moderaterna vill betona pragmatism och tona ner högerretoriken, samt de inte fullt lika pragmatiska Nationaldemokraterna, som trots att de på den politiska skalan står ett par steg till höger om Djingis Khan ogärna vill kalla sig höger eller vänster och nu lanserar sig med hjortronet som symbol.

Men den första orangea revolutionen skedde för nästan 500 år sen, då den brandgula brandfacklan satte världen i brand och färgade av sig på den irländska flaggan, Marco van Bastens landskampsdräkt och morötterna du äter. Allt berodde på en 1500-talssnubbe vid namn Vilhelm. Vilhelm var tysk men genom tidens skumma feodala logik kom han som 11-åring att ärva en massa land i Nederländerna. Han hamnade så småningom i den holländska riksdagen där han började störa sig på att landet genom tidens skumma feodala logik styrdes av den spanska grenen av ätten Habsburg. Det här var religionstridernas tid och holländarna var överlag kalvinister, medan Habsburg var spritt språngande katolska, och dessutom usla regenter samt så inavlade att degenereringen går att följa steg för steg på släkttavlorna. (Så här såg den siste spanske Habsburgaren ut.) Ville startade ett uppror, och efter ett 80 år långt krig, fyndigt kallat 80-årskriget, var Nederländerna självständigt och Vilhelm nationalhjälte.

Så vad har det här med färgen orange att göra? Jo, Vilhelm kallades prins av Oranien, eftersom han samtidigt med de nederländska besittningarna ärvde den rätt obetydliga franska staden Orange. Stadens namn har troligen varken med apelsiner eller färger att göra. Från början hette den Arausio, från en keltisk vattengud, men på något vänster blev det förvanskat till Orange. (Franskans och engelskans ord för frukten, som vi förstås fått färgnamnet från, är ett lån av sanskritens narangah, men har blandats ihop med det latinska ordet för guld, aurum. Vårt ord för apelsin är just holländskt och betyder äpple från Kina.) Hur som helst. Namnlikheten gjorde att oranget blev Vilhelms och Hollands färger (men förr var det svårt att bevara det gula pigmentet i oranget så det översta fältet i Hollands flagga rodnade med tiden) och det gav också namn till en massa holländska kolonier runt om i världen, exempelvis Oranjefristaten i Sydafrika. Hårdföra protestanter på Irland, Orangemen, gillar Vilhelms sonsonson Vilhelm III, som var kung i England samt förstås prins av Oranien (trots att fransmännen då redan hade lagt beslag på staden) men den irländska flaggan låter fredens vita färg sammanlänka de gröna katolikerna med de orangea protestanterna.

Morötterna då? Jo, fram till 1500-talet stoltserade morötter i en vacker färgskala mellan rött och vitt, men många morotsforskare betvivlar tydligen att det fanns orangea rötter vid den här tiden. Men de holländska bönderna började under 1600-talet patriotiskt försöka kultivera fram orangea rötter som en hyllning till sin landsfader, och det var de här morötterna som spreds över västvärlden. Så nästa gång du känner råkosten växa i munnen, blunda och tänk på Holland.

7 kommentarer:

  1. De flesta av mina elever motsätter sig stavningarna "mejl" och "jos". 17 år och konservativ. Jag börjar tappa hoppet för stavningsrevolutionen. Jag försöker elda upp dem i klassrummet och efterlyser lite kreativitet och mindre auktoritetstänkande, men de skakar avmätt på sina små huvuden.

    SvaraRadera
  2. Finns det något mer konservativt än 17-åringar? Dessutom tror jag att vi är på väg rakt in i en stavningsreform, i varje fall här i England. De har ju försökt förr men då har de konservativa Shakespeareianerna vunnit. Nu kämpar de mot de sms:ande ungdomarna och det osäkert vem som kommer att vinna. Enligt undervisande vänner till mig häröver lämnas det in uppsatser på just sms-engelska.

    SvaraRadera
  3. Hej, Martin! Du och min kära hustru har ju så rätt. Det finns inget så konservativt som en 17-åring. Varför är det så egentligen? Hade jag bara haft något klokt att säga om det hade det väl varit värt ett blogginlägg i sig. Någon som har en teori?

    Jag undrar också om engelsmännens och fransosernas knepiga stavningar gör fler till dyslektiker. Kan det vara så?

    SvaraRadera
  4. Hej David,

    Jag tror vi måste skilja mellan två saker här. Det ena är att vara usel på att stava och det andra på att ha dyselexi. Jag är inte vidare värst på att stava men så vitt jag vet har jag inte dyselexi (även om jag har vissa problem med att stava just det ordet). Min fru å andra sidan hade grav dyselexi fram till med ett par år sedan då hon deltog i dore-programmet.
    http://www.dore.co.uk/
    De är rätt så kontroversiella. Men i Jess fall så funkade det faktiskt. Före kursen hade hon en läsförmåga av ungefär en åttaåring men nu läser hon för fullt om än långsammare än de flesta.
    Deras tes är att vissa former av dyselexi kommer från att kommunikationen mellan den aktivt tänkande delen av hjärnan och cerebellum, som sköter automatiserade processer tex balans, är underutvecklad. En normalt (nu får jag kanske på nöten för att jag välde just det ordet) fungerande hjärna skickar in en ordbild i cerebellum och får tillbaka anka om det du stod anka på skärmen eller pappret. Mycket snabbare än att låta andra delar löda ihop a-n-k-a samtidigt som ögat flackar över hela stycket därför att inget riktigt hänger ihop.

    Förlåt en lång parentes. Min poäng är den att jag inte tror att krångligt språk och dyselexi hör ihop. Däremot finns det kanske en koppling mellan vanligt förekommande dålig stavning i de mer komplexa språken.

    SvaraRadera
  5. Verkligen intressant!

    Jag köper din uppdelning mellan usel stavning och dyslexi helt, men gör man det ändå inte enklare för den stackars cerebellum om man stavar anka a-n-k-a snarare än aeinnequëah eller något sånt. för de måste väl finnas några gränsfall, med hyfsad men inte 100%ig kontakt mellan cerebellum och den aktiva hjärnan, som med den första stavningen inte faller inom gränsen för dyslexi, men gör det om alla ord stavas som i det andra fallet.

    Det är löjligt hur lite man lär sig om dyslexi på lärarhögskolan. Någon gång ska jag ta igen det och läsa på.

    SvaraRadera
  6. Hej igen,

    Nu snubblar vi in i det grå hjärnträsklandet dunklare delar. Här är det sannerligen inte jag som är kunnig. Kanske du Joakim vet mer om detta?

    Om jag får spekulera en aning så är det väl ändå så att en av de stora fördelarna med språket Esperanto var just att det var (är?) lättlärt, lättstavat och lättläst, i varje fall för oss från västvärlden som delar dess lingvistiska rötter.
    Om det är så, så borde det omvända också vara sant. Är språket krångligt likt engelskan blir kanske följden att fler stavar sämre.

    SvaraRadera