Idag har jag tvättat. Ni vet hur det är. Först är man tvungen att koka upp en halv hektoliter vatten (och så lite för sköljen förstås). Sedan står man där med armarna djupt i baljan och skrubbar och skrubbar, plagg för plagg, mot tvättbrädan. Trikåtygerna går väl an, men jeansen och tjocktröjorna blir ju så förfärligt tunga, och tar en evighet att krama ur. Efter några timmars skrubbande i det ljumma vattnet är händerna alldeles svampiga. Armarna är tunga. Man tappar i motortik. Gång på gång slår man de uppluckrade fingrarna i tvättbrädan. Det hade förstås gått lättare om inte Grodan hela tiden pockat på uppmärksamhet, klängt och krävt att bli buren. Skrubba, skrubba, byta blöja, skrubba skrubba, äta lunch, skrubba skrubba. Bara hälften kvar till morgon och mer än en vecka till nästa omgång.
Nej, så gick det förstås inte till. Hade jag varit tvungen att avstå alla 1900-talsmaskiner utom en är jag rätt säker på vilken jag skulle välja. Bil har jag inget behov av. Diskmaskin och mikro suktar jag efter, men lever ett fullgott liv förutan.* Ett kyl- och frysfritt kök hade varit bökigt men med några små förändringar i kosthållningen hade jag nog klarat mig hjälpligt med ett svalare skafferi. Teve och dator skulle jag nog kunna avgiftas från om det knep ordentligt. Men inte tvättmaskinen.
Det är ingen slump att tvättstugans intåg i 50-talsförorterna, och på 60-talet den privata tvättturbinen i vart och vartannat hem - sammanfaller med startskottet för hemmafrulighetens avskaffande. Ville man att de flesta helgerna i månaden skulle innehålla mer än skvalp vore det väl knappast möjligt för en barnfamilj att ha två heltidstjänster, tvättmaskin förutan. Visst, man skulle kunna tvätta lite mer sällan. Acceptera små doser av kräk, köttfärssås och gräsmärken. Men snart skulle ändå tvättberget bli oundvilkigt.
Så det är med stor tacksamhet inför förra seklet mina osvampiga fingrar avslutar det här inlägget med att konstatera att en pappaledighet på de kluriga rebusarnas tid inte varit tillnärmelsevis så här trevlig.
*Detta var sant när det skrevs ner i min anteckningsbok, i solgasset utanför Möllans korvkiosk, där jag drack mitt förmiddagssömnskaffe, men stämmer inte längre. Vi kånkade idag hem en mikro från Mobilia, och ska nu få njuta av dallrig och ojämnt uppvärmd mat varje dag.
Inlägg
O så sant! Och ändå knorrar jag över hur jobbigt det är att boka och passa tider i tvättstugan.
SvaraRaderaGlöm bara inte att köpa förlängningssladd till mikron imorgon, så att vi kan använda den!
SvaraRaderahåller med dig skär. tvättmaskinen är verkligen en gudagåva, detta har även Ludvig förstått. inte ens du älskar tvättmaskinen som Ludvig. Han älskar den som Theodor älskar gitarren.
SvaraRaderaJag har haft förmånen att komma i kontakt med ett flertal tvättmaskiken i mina dar. Den jag nyttjar våren 2009 är snabb och ganska snygg. Den låter dock oroväckande mycket och flyttar sig några decimeter under varje tvätt. Det gör att det alltid är spännande att komma ner i tvättstugan. Jag vet ju aldrig var maskinen står. Blir ett väldigt letande ibland. Hur som helst får maskinens bristfällighet den att framstå mer mänsklig och jag kan mer helhjärtat ge mig hän i vår relation. Synd att torktumlaren är trasig. Tur att Dav bloggar.
SvaraRaderaMen hur ska du göra john för att hålla gossens engagemang levande genom åren? Förbjuda tvätteriet?
SvaraRaderatvätta är synd. det är vad vi lär den lilla mannen (eller den lilla doktorn som han kallar sig) och på så sätt ser vi till att hans maka/make kommer att få sina blusar/skjortor tvättade som ett rent nöje.
SvaraRaderaDaniel. Tänk om du skyller på tvättmaskinen när det i själva verket är tvättstugan det är fel på. Golvet är kanske för glatt eller för välvt? Kanske är den inte rätt installerad? Jag tycker inte att vi ska korsfästa maskinen och häva våra mänskliga synder på den.
SvaraRaderaBra, John! Så ska en slipsten dras! Tabu är bästa försvar.