I natt jag drömde

En man, möjligen sportkommentatorn Bo Hansson eller någon lik honom, men med otrolig valrossmustasch, berättar för mig att han med de på det tunga ekbordet liggande hjälpmedlen - han pekar på skålen med potatismos, bonzaiträden och kaktusarna - ämnar göra en ansiktsmask föreställande honom själv över denne mans ansikte - han pekar igen, nu på en man som ligger i en divan till höger om oss. Ett muslimskt cykelbud, får jag klart för mig - oklart hur. Två grannar - jag tror att det är min kursare Tjobb och hans blivande fru Cham - påtalar att vi bör fokusera mer på att han är ett cykelbud och att hans religion är ovidkommande. De fungerar som samvetets röst i den här historien. 

Bo smetar ett tjockt lager mos över budets ansikte, varpå budet börjar kasta sig av och an i divanen. Tjobb och Cham utbrister: "Muslimen får andnöd!" men Bosse förklarar skrockande att det inte är någon fara, budet har ju bara fått ett epileptiskt anfall. Någonstans här förvandlas Bo till min bror Markus, cykelbudet till min bror Joakim, och potatismoset till någon slags teatermask av gummi. Joakim ska nu efterlikna Kristian Luuk, i vars lägenhet vi befinner oss. Den har en enorm takhöjd och vräkiga skinnmöbler av den typ man bör röka cigarr i. Tjobb och Cham är inte imponerade. Jag tycker att det är svårt att få till Kristians näsa på Joakim, men Markus påtalar att Kristina Lugn sagt att man, om man vill må bra, bör välja ett jobb man tycker är mycket svårt. Joakim reser sig och är nu Kristian Luuk på riktigt. Så fort reser han sig att hans långa kropp svajar till och han faller svimmad till marken. Markus ringer en estnisk ambulans. 

*

Hjärnan är ju onekligen en besynnerlig fetklump till organ, och riktigt hur märklig får man kanske först klart för sig när man studerar sina drömmar. Varför i herrans namn drömmer man som man gör? Jag fick en gång förklarat för mig att det ur ett evolutionärt perspektiv är naturligare att vi sover än är vakna. Det är nämligen en mer resurssnål och säker tillvaro att sova, men tyvärr väldigt svårt att samtidigt jaga mat och fortplanta oss, så några vakentimmar om dagen har vi fått till dessa sysslor. Men varför ska vi drömma? Någon annan har förklarat för mig att drömmar ska ses som någon slags simulatorprogram som tränar oss inför okända situationer, men jag vet inte jag. Varför behöver min hjärna träna på potatismosskulptering? Finns det någon bra evolutionär förklaring till drömmar? Och ännu viktigare: Finns det något vetenskapligt hållbart sätt att tolka min dröm på, fritt från freudianska divaner och med mer evolutionspsykologiskt perspektiv? Och sist men inte minst: är det en slump att min bror skrivit ett inlägg om Luuk, på sin finfina blogg dagen efter att jag drömt att de blivit en och samma?